2017-11-16

Ingen VB nästa vecka

Nästa vecka tar vi ledigt så nästa VB kommer 1/12.
red

Var skulle jag... av Karin S.

Var skulle jag hamna i
sophanteringen
med mitt silikon och
radioaktiva jod.
Jag minns skogsplanteringar
där man doppade plantorna
i gift
innan de sattes i jorden.
Min far tackade nej
till sådana upptåg.
Frid över hans minne.


Händer i Lund

Tar kommunerna hållbarhet på allvar?
Föreläsning
Många kommuner och städer har ambitiösa program för att minska utsläppen och för att bli hållbara ur flera perspektiv. Vad menar de egentligen med sina utfästelser? Lunds kommun ska halvera utsläppen till år 2020, men gäller det bara de utsläpp som den kommunala verksamheten orsakar? Hur kan en kommun förmå sina medborgare att agera mer hållbart?


 
Magdalena Sivik är entreprenör med hållbar utveckling som drivkraft. Hon har undersökt hållbarhetsprogram i några svenska och utländska städer. Finns det goda exempel från andra städer i Sverige och globalt som kan kopieras och appliceras här? Hon kommer att diskutera frågor som vem som egentligen ska driva utvecklingen mot ett hållbart samhälle där den globala uppvärmningen begränsas till 1.5 C.

Denna föreläsning ingår i serien Klimat, miljö och hållbarhet på Lunds stadsbibliotek som är ett samarbete mellan Naturskydds-föreningen i Lund, Lunds universitets Hållbarhetsforum och Lunds Stadsbibliotek  Föreläsningarna äger rum i Stadsbibliotekets atrium med början kl. 18 och följs av en frågestund och möjlighet till diskussion.
Ingen föranmälan nödvändig. Varmt välkomna!
22 nov,18:00 - 19:30, Lunds stadsbibliotek, atriumgården

Stora Anita Linde-priset

Varmt välkommen till utdelningen av årets pris.
Årets Rausingpristagare Karina Klok och Tove Marling Kallrén, Makadam förlag, presenterar novellversionen av sitt Rausingföredrag ”Bokens framtid”. Författaren Björn Larsson kommer. Musik och överraskningar, Halvard Jenssen, Eira Bergman Jenssen, Lage Nordling och Röda Kapellet med Christina Merker Siesjö.
Efteråt går vi till restaurang På Skissernas, boka gärna bord, bord@paskissernas.se

Skissernas Museum i Lund
25 november 2017, klockan 1500

Alla är välkomna, sprid budskapet över slätten och världen!
Affisch »

En föredetting av Gunnar Stensson


 

Emmaus Björkå ligger i ett före detta glasbrukssamhälle i de milsvida skogarna mellan Älghult och Åseda, innanför före detta Älghults kommuns gränser.
   På 1960-talet besökte före detta frihetsledaren Robert Mugabe vid ett tillfälle Emmaus Björkå. Jag befann mig i Norrbotten då, men hade koll på vad som hände i min före detta hemkommun.
   Nu är Zimbabwes 93-årige snart före detta president Robert Mugabe inlåst i sitt hem. Militärens stridsfordon patrullerar gatorna i huvudstaden Harare. The times they are a´changing.
   Men Emmaus Björkå arbetar på. Emma Leijnse på Sydsvenskan har också arbetat där.

Liten tuva

ESS måste revidera förutsättningarna för utbyggnaden av centrala Brunnshög, därför kommer Strålsäkerhetsmyndigheten inte att kunna fatta ett beslut om beredskapszonerna. Då kan detaljplanerna hamna i beredskapszonen och då kanske aldrig livsmedelsbutiken och parken blir av.
   Det kommer som en blixt från klar himmel säger stadsbyggnadsdirektör Marcus Horning. Vi hoppas verkligen att vi inte kommer att behöva upphäva detaljplanerna, säger Kajsa Palo, enhetschef på länsstyrelsen. Vi kan arbeta med andra frågor parallellt, säger Marcus Horning.
Källa. Alexander Kuprijanko, SDS 16/11.

Gunnar Sandin i Svenskt översättarlexikon


 

Gunnar Sandin har nu - äntligen - kommit med i Svenskt översättarlexikon. Ett glädjande uppmärksammande, det är inte så vanligt att översättare av facklitteratur uppmärksammas där.
Läs artikeln »

Individualismen är ett ohållbart ideal - Kapitalismen är ett ohållbart system av Gunnar Stensson

Vår tids individbegrepp och det människoideal som är förutsatt i dagens politiska debatt är ohållbart. Entreprenören som dagens skolor förväntas producera. Individen som genom smarta manövrer ska göra sig en bostadskarriär. Kapa åt sig lite bättre lön än sina kollegor. Placera sina barn i en lite bättre skola än grannarnas barn. Hitta en pensionsfond som växer lite mer än genomsnittet.
   Men detta är inte hela bilden. För kommer man samma individ tillräckligt nära så är det tydligt att han inte ens styr över sig själv.
   Den liberala föreställningen om samhället som en sammanslutning av fria jämställda individer, rationella och autonoma, ansvariga för sina egna handlingar stämmer inte med hur samhället faktiskt fungerar och inte heller med lösningen på framtidens problem.
   Det gäller inte bara på Metoo-kampanjen och Paradisläckan utan också klimathotet och antropocen: mänskligheten håller på att förstöra sina egna livsbetingelser.
   Individualismen är ett ohållbart ideal. I förlängningen leder det till en Donald Trump, en Leif Östling, en Anders Borg och en Margaret Thatcher, som uttryckligen förnekade samhällets existens. Ungefär så skriver Anders Johansson i Aftonbladet 13/11.

Föreställningen att vi, människorna, är åtskilda från och överordnade andra levande varelser, växter och naturkrafter på jorden är ohållbar. Vi är en art som har spritts över planetens yta och växt okontrollerat tack vare bostäder, verktyg, vapen, jordbruk och industri.
   Nu håller vi på att förändra världssystemet, den känsliga balansen av krafter. Förutsättningarna för liv upphör inte, men blir annorlunda.
   Nyligen fick vi veta att mängden koldioxid i atmosfären ökat och nu är högre än någonsin. Samtidigt ökar utsläppen. Vår planet är ett rymdskepp. Om vi inte solidariskt ser till att världssystemet hålls i jämvikt kommer planeten att bli obeboelig.
   Antropocen av professorn i miljöhistoria Sverker Sörlin beskriver hur vi hamnade i detta läge. I boken visar han också den utveckling som lett till att största delen av koldioxidutsläppen och de andra destruktiva miljöförändringarna förorsakas av några få företag och en ytterst liten minoritet av superrika.
   Därför är en omfördelning av kapitalet, i världsmåttstock, en av de viktigaste miljöåtgärderna. Marx hade rätt i att kapitalet obönhörligen koncentreras i det kapitalistiska systemet. Enligt Oxfam äger de åtta rikaste individerna nu lika mycket som den fattigaste hälften av mänskligheten.
   Men Marx underskattade svårigheten att lyfta bort den härskande minoriteten, de åtta, och ta över kapitalet.

Kulturvandalsering av Ann Schlyter

I veckan revs ett av de sista små fattigmanshusen i Lunds stadskärna. Tänk att det ännu kan pågå en kulturförstöring som man trodde hörde sextiotalet till.
   Byggnadsnämnden fick i december förra året tillbaka ärendet efter att ha återremitterat det till stadsbyggnadskontoret för utredning i förhoppning att finna ett sätt att stoppa rivningen. Huset var rödmarkera i bevarandeprogrammet och var betecknat med ett w i stadsplanen från 1999, så man skulle ju kunna tro att det självklart skulle bevaras.
 


 

Men äganderätten är stark och mot fastighetsägare har en byggnadsnämnd inte mycket att sätta emot. Jag tycker ju att man skulle kunna ålägga en fastighetsägare som (medvetet) vanskött ett kulturhistoriskt värdefullt hus, att återställa det sten för sten och stå för de höga kostnaderna eller tvingas överlämna fastigheten till kommunen.  Men så är det alltså inte.
   Stadsbyggnadskontoret har i omgångar förhandlat med ägarnas advokat (själva lär de bo i Schweiz) om husets skick men ens inte lyckats få dem att leverera en avsiktsförklaring om ersättningshus på platsen. Enligt lagen får man inte villkora rivningslov.  Hade inte byggnadsnämnden givit rivningslov hade huset antagligen fått stå kvar tills det ramlade ihop. Det fanns inte så många val för byggnadsnämnden. Vänsterpartiet reserverade sig mot rivningsbeslutet i alla fall.
   Det behövs ett starkare skydd mot vandalisering av det gemensamma kulturarvet. Jag lade ut en bildserie av rivningen på Faceboksidan, ”Du vet att du är från Lund om…” och på mindre än ett dygn fick jag över 400 gillamarkeringar och massor med kommentarer.  Vi är många som sörjer.




 
 



Foto: Ann Schlyter

Homage to Catalonia av Gunnar Stensson

För 80 år sedan, 1937, befann sig den ungefär 30-årige George Orwell i Katalonien för att ansluta sig till lojalistsidan och göra sin plikt i kampen mot general Franco. Hemingway och Malraux liksom många andra av den tidens intellektuella gjorde på samma sätt, men också några hundra svenska arbetare.
   George Orwell var inte kommunist utan revolutionär socialist. När han kom till Barcelona anslöt han sig till P.O.U.M., Partido Obrero de Unification Marxista. Han deltog i striderna på Zaragoza-fronten och fick en kula genom halsen. När han kom ut från sjukhuset var hans högra hand förlamad och han hade förlorat rösten, men han tillfrisknade så småningom.
   Orwell skrev en bok om sina erfarenheter, Homage to Catalonia. Det är en saklig ärlig skildring av kampen mot fascismen och motsättningarna mellan kommunisterna och övriga vänstergrupper. Han konstaterar att ryssarna befann sig i Spanien främst för att försvara Sovjetunionen.
   Jag påminns om boken och om George Orwell, en av min tidiga ungdoms förebilder, när dagens massmedia skildrar Kataloniens strävan efter frigörelse från Spanien. Jag bör kanske nämna att jag inte ser några skäl att stödja separationssträvandena.
   George Orwells viktigaste bok är klassikern 1984. Där beskriver han ett totalitärt samhälle som bygger på vad Trump kallar alternativa fakta. Krig är fred. Murar frihet. Rasister bra människor.
   Uppenbarligen tänkte Orwell på 2017 när han skrev boken, men tyckte att det var ett alltför avlägset årtal.
   På 1950-talet, när George Orwell dog, föreföll 1984 fortfarande ligga i en mycket avlägsen framtid. Men boken finns 2017, är aktuell och tillgänglig både på svenska och engelska, 33 år efter 1984.

Oktoberrevolutionen firad på nära håll


 

Oktoberrevolutionens 100-årsdag förbigick på de flesta håll med tystnad. Så inte på andra sidan Öresund. I Köpenhamn högtidlighölls minnet inom den danska LO-anknutna fackföreningen 3Fs byggsektion. 3F är Danmarks största fackförening. Inom 3F organiserar Byggegruppen murare, snickare, maskinförare, stenhuggare, asfaltläggare m fl. Den har över 60.000 medlemmar.
   Röde Horn spelade, förstärkt med några instrumentalister från Röda Kapellet. Oktoberkoret sjöng. Kubas ambassadör talade.



I Köpenhamn högtidlighölls minnet
inom den danska LO-anknutna fackföreningen 3Fs byggsektion.

En god nyhet från Gaza

VB har skrivit mycket om Gaza. Det har varit skrämmande och dystra nyheter. För en gångs skull fick vi ögonen på en positiv nyhet därifrån.
 


 

First pineapple farm opens in Gaza
Sponsored by Dutch government, agriculture project intended to help Palestinian territory reach food self-sufficiency.
   Pineapples are being harvested in the Gaza Strip for the first time as part of efforts to help the impoverished Palestinian territory work towards food self-sufficiency.
   The fruit, for domestic sale, is grown in a 1,000 square meter greenhouse in the southern Gaza Strip town of Khan Yunis as part of a project sponsored by the Dutch government.
   Mussa al-Jadba, an agricultural engineer who supervised the project, told AFP they had cultivated pineapples “for the first time in the temperate Gaza Strip after we have created the environment and climate for their growth.”
   Two hundred and fifty plants have so far reached maturity with up to 4,000 expected to bear fruit throughout this harvest.
   The goal is to develop new crops to help Gazan farmers achieve self-sufficiency, Jadba added.
   “The Gaza Strip suffers fundamentally from salty water, which has encouraged the union to grow pineapples as they don’t need much water,” he added, referring to the agricultural union.
Källa: Times of Israel

66 år i skolan 69. Summering:6 av Den Gamle

Utvecklingen under 1990-talets första år fyllde honom med förhoppningar, framför allt på grund av att Eritrea blivit självständigt och Etiopien befriats från Mengistu-regimen. I Sydafrika hade apartheidsystemet brutit samman. Frigörelsen och demokratiseringen tycktes ha möjlighet att sprida sig till Kongo och andra delar av Afrika.
   Israels president Yitzhak Rabin och palestiniernas Arafat undertecknade Dayton-överenskommelsen efter förhandlingar ledda av den nye presidenten i USA Bill Clinton. Kanske kunde det leda till en rättvis fred. I stället blev Rabin mördad på ett fredsmöte och de som sympatiserade med mördaren tog över makten i Israel.
   Europa hade efter järnridåns fall inträtt i en ny historisk epok med helt nya möjligheter. Vaclav Havel blev president i Tjeckoslovakien och Lech Walesa i Polen. EU bildades och utvidgades. Efter en folkomröstning anslöt sig Sverige och lite senare flera forna öststater.
   V Lund var vitalt och framgångsrikt. Konflikten i demokratifrågan var historia. Arbetet i Utbildningsnämnden gav honom nya perspektiv på Lund. Internationella utskottet fick representera hela Skånedistriktet. Han sändes som delegat till ett fredsmöte i staden Schwerin i Mecklenburg.
   Högerextremismen i Skåne gjorde sig märkbar, framför allt efter den ökade invandringen av flyktingar från det forna Jugoslavien. Först var det Svin-Olle i Tomelilla. Sedan kom Ian och Bert, visserligen stockholmare men med anhängare i Skåne. De som skulle komma att grunda Sverigedemokraterna brukade demonstrera den 30 november. Men han oroade sig inte. Det där var väl bara en spöklik reminiscens från 1930-talet.

Men det fanns verkliga hot. Demokratirörelsen i Kina hade krossats på Himmelska fridens torg. Israel anföll Libanon och massakrerade palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila, visserligen genom ombud. Saddam Hussein invaderade Irak. Bush den äldre samlade en stor allians och besegrade lätt den irakiska armé som fått sina vapen av Reagan. De hårda sanktioner som infördes mot Irak drabbade främst civilbefolkningen.
   Ryssland hamnade i politiskt och ekonomiskt kaos. Höga sovjetiska tjänstemän utnyttjade läget till att roffa åt sig ofantliga rikedomar. De blev anonyma makthavare utan ansvar. Ett blodigt krig fördes mot utbrytarna i Tjetjenien. Den extrema nyliberala politiken ledde till massvält. Medellivslängden bland ryska män sjönk drastiskt. I de östeuropeiska länderna övertogs makten av konservativa, nationalistiska politiker. I Frankrike hade Front National framgångar.
   Det enda positiva var freden mellan IRA och protestanterna som äntligen slöts i Nordirland 1998 efter mångåriga förhandlingar. IRA:s Gerry Adams var den som främst bidragit till freden.
   Upplösningen av Jugoslavien ledde till inbördeskrig. Serberna begick folkmord på bosnier i Srebrenica, den värsta massakern efter andra världskriget. Sarajevo utsattes för mångårig belägring och civila marknader besköts. Nato bombade omgivningarna. President Radovan Karadzic anklagades för krigsförbrytelser.

Tillbaka till Eritrea. Kriget som inletts 1998 pågick i två år. Donald Boström rapporterade från fronten. Eritreas utrikesminister besökte Stockholm 1999 för att be den svenska regeringen om stöd. Han talade vid två stora opinionsmöten som samlade tusentals eritreaner.  Gränskriget kostade Eritrea otaliga människoliv, fler än under befrielsekriget. 2000 slöts vapenstillestånd och fredsförhandlingar inleddes. Medlarna avsåg att förmå parterna att acceptera den forna gränsen mellan länderna. Han försökte samla svenskt stöd för fredsuppgörelsen men opinionen i Sverige var inte längre intresserad.  Etiopien sa nej, och en osäker vapenvila förevigades, ungefär som den mellan Nord- och Sydkorea.
   Det fanns en eritreansk demokratisk konstitution. Han hade översatt den till svenska och tryckt den i tusen exemplar. I mars 2001 krävde femton ledande eritreaner i ett öppet brev att konstitutionen skulle genomföras efter en folkomröstning. En undertecknare var Eritreas utrikesminister som han träffat i Stockholm. En annan var hans vän ambassadör Adhanom.

Den 9 september 2001 förstörde Al Qaida World Trade Center i New York. Han såg den andra attacken i nutid. Han visste att detta skulle förändra allt. Men han kunde inte förknippa det med Eritrea. Från president Bush utgick ett påbud: den som inte är med oss är mot oss. Eritreas president Afeworki tog chansen. Han grep upphovsmännen till de femtons brev, inklusive utrikesministern som snart avled av diabetes. Han arresterade de eritreanska journalister som hade skrivit om brevet, inklusive Dawit Isaac. Han meddelade president Bush att han stod bakom honom. Det gjorde också Göran Persson. Så invaderade världen Afghanistan. Sedan dess är freden förlorad.

2017-11-09

Haiku... av Karin S.

Haiku, haiku, haiku hej!
Vad är meningen med mej?
Bli ett helgon?
Nej!

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
”Finland 100 år”
11 nov kl 17
Martina Björk, sång, piano, orgel

Händer i Lund

Föreläsningar på Stadbiblioteket

Arktis – Liv i en värld av is och snö
Om den Augustprisnominerade boken Arktis – Liv i en värld av is och snö berättar författaren, naturfotografen och lundabon Felix Heintzenberg.
   Sedan barnsben har han fascinerats av Arktis orörda skönhet och under de senaste 20 åren har han åtskilliga gånger haft tillfälle att besöka arktiska områden, från Svalbard och Kanada till Nordnorge, Island och Grönland.


 
Felix Heintzenberg är författare, professionell naturfotograf, utbildad biolog, och pedagog. Han är uppvuxen i Lübeck i norra Tyskland och sedan 1995 bosatt i Lund. Felix har sedan tonåren fascinerats av Arktis vilda och orörda skönhet. Under de senaste 20 åren har Felix åtskilliga gånger haft tillfälle att besöka arktiska områden, från Svalbard och Kanada till Nordnorge, Island och Grönland. Felix författarskap och fotografi har vunnit olika priser i nationella och internationella tävlingar, och två av hans böcker har av Världsnaturfonden WWF utsetts till Årets Pandabok, ett litteraturpris för bästa naturskildring i text och bild.

   Denna föreläsning ingår i serien Klimat, miljö och hållbarhet på Lunds stadsbibliotek som är ett samarbete mellan Naturskydds-föreningen i Lund, Lunds universitets Hållbarhetsforum och Lunds Stadsbibliotek  Föreläsningarna äger rum i Stadsbibliotekets atrium med början kl. 18 och följs av en frågestund och möjlighet till diskussion.
Ingen föranmälan nödvändig. Varmt välkomna!

15 nov,18:00 - 19:30, Lunds stadsbibliotek, atriumgården     

Tekniska nämnden prioriterar av Anne

Så här blir det, när politiker i Tekniska Nämnden i Lund spontant får välja prioriterade områden.
   På temamöte i tekniska nämnden den 8/11 fick alla närvarande ledamöter fördela vardera 4 punkter på områden som Tekniska förvaltningen skulle fokusera på i sitt framtida arbete.
 

 
Då fick målet "att ha en färdtjänst som är trygg och tillförlitlig" en (V) punkt och målet "möjliggöra ett varierat utbud av etableringsmöjligheter för näringslivet" hela 10 punkter (färgen är inte partiberoende).
 

Inte så diskret charm

Den senaste veckans avslöjanden om den kapitalägande överklassen måste naturligtvis kommenteras i VB. Innan jag satte mig ner och skrev så tittade jag runt lite på nätet. På Facebook hittade jag en kommentar som innehåller det mesta jag ville säga. Den beskriver lögnerna, föraktet och medias påhejande av detta system. Dessutom beskriver den på ett kort och tydligt sätt situationen i det allt mer uppklyftade landet Sverige. Så jag återger Göran Therborns text i st f att skriva en egen sämre. Görans och Gunnars text här bredvid får väl anses belysa ämnets olika aspekter ganska heltäckande.
red





Lögn och bedrägeri i Dagens Industri

Östlingaffären har visat på tre ting, två vitt uppslagna, en tredje mera utanför strålkastarna. För det första arrogansen och hutlösheten hos borgarklassens främsta företrädare, som ordföranden för ”Sveriges Näringsliv” måste anses tillhöra. För det andra, rädslan hos borgarklassens politiska charmörer för att vanligt folk får en glimt av borgarklassens förakt för land och folk.
   För det tredje har Dagens Industris ledarredaktion gett oss en inblick i den förljugna bedrägligheten hos borgerlighetens ideologer. I DI den 7.11 uttrycker ledarskribenten Lotta Engzell-Larsson inte bara den typiska rädslan för att folk ska få veta hur landets ledande kapitalister tänker, utan också för att ”vänsterdebattörer” kan använda Östling som argument för högre skatter.
   ”Detta trots att klyftorna här hemma beror på att de som har arbetat har haft goda inkomstökningar en längre tid, medan de som lever på bidrag stått stilla.”
   I rikedamernas salonger är väl kunskapen om verkligheten begränsad, men att ekonomiska idioter tillåts skriva ledare i Dagens Industri är ju inte självklart. Det andra alternativet är att Engzell-Larsson testar en fräck medveten lögn, för att se hur långt opinionen kan luras.
   Sanningen finns lätt tillgänglig på Statistiska Centralbyrån. Delar man in inkomsttagarna i lika stora tiondels- eller decilgrupper, där grupp 1 har de lägsta inkomsterna och grupp 10 de högsta, finner man att i grupperna 5 till 9 är arbetsinkomst den överlägset största inkomstkällan. I grupperna 1-4 är det pensioner, föräldra- och andra offentliga ersättningar som är viktigast. De rikaste, grupp 10, får lite över hälften av sina inkomster av arbete (2007 mindre än hälften), resten är bidrag från kapital och pensioner.
   Så, hur har klyftorna ökat? Mellan l991 och 2013 ökade gapet mellan å ena sidan det arbetande folket, grupp 5-9, och å andra sidan kapitalherrarna och –damerna i grupp 10 från 178.000 i disponibel inkomst till 360.000 kr. Samma tid växte gapet mellan huvuddelen arbetande (grupp 5-9) och å andra sidan pensionärer, småbarnsföräldrar, arbetslösa och lågavlönade, grupperna 1-4, från 70 700 till 134 800.
   DI har ju många duktiga och hederliga journalister, men på ledarsidan visas att borgerlig ideologi inte tål sanningar.
Göran Therborn

Tomt. Torftigt. Trist. Tragiskt. av Gunnar Stensson


 

Att i timmar, dagar, månader och år fokusera på metoder att slippa betala skatt!
   Att muta dussintals jurister och ekonomer att förslösa sina liv i byråkratiskt sökande efter luckor i lagstiftningen som kan utnyttjas för att slippa betala skatt!
   Att alltid fråga: Vad tjänar jag på det?
   Att motivera skattesmitning med frågan: Vad tjänar jag på att betala skatt?
   Det perspektivlösa i denna monomana besatthet. Egoismen. Det totala ointresset för andra.
   Jag talar förstås om Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling idag, den 6 november, samma dag som miljömötet startar för att försöka bromsa den klimatkatastrof Östling och hans gelikar bär huvudansvaret för.
   Vilka valde honom till ordförande i Svenskt Näringsliv? Säkert några av de 2000 svenska miljonärer och miljardärer som på samma sätt som han ansträngt sig för att smita från skatten?
   De är alla offer för samma religion, nyliberalismen, som gjort girighet till samhällsmotor. De är alla falska profeter. Vi känner dem på deras frukt.
   ”Den tillväxtfokuserade kapitalismen hotar planetens bräckliga klimat. Låt oss förverkliga ett ekonomiskt system som är människans och skapelsens tjänare snarare än vår härskare och exploatör.” (Pelle Strindlund, SDS 5/11)
   Låt oss omyndigförklara Leif Östling och uppdra åt en statssekreterare att förvalta hans förmögenhet! De övriga 2000 skatteprofitörerna måste förpliktas att betala sina skatter.
   Liksom kungen.
   Då får vi råd med 100 000 nya sjuksköterskor i äldreomsorgen eller skolor för 400 000 barn.
   Inte ska pengarna förslösas på lyxjakter med garage för ubåtar. Vi vet vad som kan ske i privata ubåtar.

Drömmarnas rike av Staffan Lindberg

Här är det tillåtet för vuxna att drömma sig bort en stund. Något som annars bara är förunnat barn och pensionärer.
74 år och med barnbarnen i Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Barnen då? De klarar sig själv, in och ut i Bullerbyn, längs kullerstensgatorna eller på skridskoisen i Söderhavet!

På min tid fanns bara Kalle Blomkvist och Pippi. Bovarna var Dunder Karlsson och Blom. Poliskonstaplarna Karlsson och Larsson, mest Karlsson.

Det var äventyret med Kalle som jag minns bäst. Tänk att få vara polis och fånga bovar! Riktigt försåtliga sådana. Och att den vita rosen var finare är den röda, förstod man också.

Men vad var sensmoralen i dessa sagor? Att barn också kan och måste tas på allvar. De är inte vuxna men har allt som behövs för att bli vuxna. Har dagens skola förstått det? Jag är inte säker på det.

Asylpolitiken en het potatis för sossarna. Agera!
av Bertil Egerö

Det är svårt att i historien hitta något jämförbart till alla de protester som idag landat på regeringens och migrationsverkets bord. Rättsmedicinalverkets röntgenbedömningar av knän och visdomständer får kritik t.o.m. inom verket självt, och ifrågasätts inte bara av enskilda läkare utan också av läkarförbundet. Advokatsamfundet har riktat stark kritik mot osäkerheten i beslut baserade på sådana bedömningar.

Inte bara civilsamhället, utan politiker av olika kulörer, bland dem socialdemokrater, begär ett stopp på utvisningarna. Migrationsverkets förre generaldirektör kräver amnesti för de som kom under 2015. Under tiden fortsätter migrationsverket att uppgradera unga i ålder, och när de anses vara 18 placera dem var som helst i landets vuxenboenden. Lund följer efter med att med omedelbar verkan avvisa de unga från sina boenden, i praktiken göra dem hemlösa. Självklart vill de inte lämna den kommun där de har sin skola, sina vänner, sina svenska nätverk.

I april skrev jag ett medborgarförslag om att de unga ska få stanna genom överklagandeprocesser etc. Bortåt 700 lundensare stöttade. F! skrev en motion i samma riktning. I september fann kommunfullmäktige för gott att bordlägga ärendet – sossarna kände trycket, följde inte Stockholm, Malmö m fl orter i att låta de unga stanna, men valde att avvakta besked om ev. mer pengar ur den statliga budgeten. Nu är det dags: riksdagen väntas besluta om budgeten om ca tio dagar. Vi behöver underhålla pressen på regeringen, och på vår egen kommun.

Det gäller att förstärka protesterna inom socialdemokratiska partiet. Över hela landet skriver nu enskilda människor till sosse-politiker i sina kommuner. Ett enkelt bidrag med potentiellt stor verkan.

Får Lund mer pengar ur statsbudgeten förbereds ärendet på nytt inför kommunstyrelsemöte den 6 december, och kommunfullmäktige beslutar den 20 december. Ju mer de känner trycket från medborgarna, desto svårare har de att fortsätta avvisningarna.

Idag sände jag ett öppet brev till migrationsministern och vd för migrationsverket, se nedan. Kanske tas det emot för publicering i någon tidning.



Öppet brev till migrationsministern Heléne Fritzon, och till migrationsverkets vd Mikael Ribbenvik

Arton år är inte detsamma för afghanska ungdomar som för svenska
Se de unga asylsökande som vad de är: unga människor utan färdig grundutbildning, utan djupare kunskap i svenska. Unga vars liv hänger på de kontakter de lyckats skapa i sin närmiljö. Vars integrering beror på möjligheten att fortsätta sin utbildning där de börjat den. Anpassa er politiska praktik så att de får leva vidare med de svenska kontakter de lyckats få i sin närmiljö.

De flesta svenska ungdomar slutar gymnasiet omkring 18-årsåldern. Då har de 12 års gedigen skolutbildning bakom sig, och en lika gedigen erfarenhet av vårt samhälle, dess kultur och samlevnadskoder.

De afghanska barn som lyckades nå Sverige under 2015 – 2016 har nu, på knappt två år, lyckats lära sig elementär svenska. De har börjat förstå vilket samhälle de lever i, de har fått vänner och stöttare bland oss svenskar. De har lärt sig maktens mysterier: socialsekreterare, HVB-hemmens föreståndare, offentliga biträden och – mest svåråtkomligt – migrationsverket.

Vi alla, ni också, ”visste” – eller hur? att dessa barn skulle bli äldre och efter några år nå den ålder där de i svensk lag blir vuxna. I juridisk mening. I social mening, som nykomlingar till vårt samhälle, vårt skolsystem, är de ännu långt ifrån vuxna.

Det är hög tid att detta sjunker in hos politiker och tjänstemän, och resulterar i helt andra sätt att hantera asylungdomarna än vad som sker idag. Att skicka iväg ungdomar till vuxenboenden varsomhelst i landet enbart för att de blivit – eller bedömts vara – 18 år är exakt vad som inte ska göras. I stället ska de kunna bo kvar i den kommun de landat i. Genomföra asylprocessen, fortsätta skolan, samt med uppehållstillstånd gå genom återstående stadier till vuxenlivet.

I korthet: För alla de som fått uppehållstillstånd, och för de som ännu finns i kön, och som under tiden fyller 18 år, måste följande regel gälla: låt dem stanna kvar i sin ’hemkommun’ den tid det tar att från ’svenska för invandrare’ avsluta gymnasiets sista klass.


Den reformen kräver omtänk på alla nivåer: en asylsökande ungdom kostar lika mycket i sin kommun som i migrationsverkets boende. Staten behöver omdirigera sina medel till kommunerna; kommunerna behöver planera för boenden och skola till fler asylsökande över längre tid. Migrationsverket avlastas uppgiften att hålla boenden för ’nya’ vuxna, och kan fokusera på sin huvuduppgift: asyl eller ej.
Lund den 9 november 2017
Bertil Egerö, God man, Lund  

Höje å vattenråd invaderar Lunds utbyggnad
av Gunnar Stensson

Lund är en lång backe och nedanför den ligger Höje å. Ån ligger nedsänkt i landskapet och skyddas av vildvuxen grönska. Där kan man röra sig fritt utan att bli sedd, tillsammans med rådjur och rävar, andfåglar och skarvar, näktergalar och svanar, humlor, trollsländor och fjärilar. Där kan man plocka björnbär och hallon, äpplen och plommon. Där ser man karparna leka i juni och hör grodornas högljudda kväkande när de parar sig. Där har jag tillbringat mycket tid, under många år.
   Så hamnade jag Höje å vattenråd i början av 2000-talet och återkom dit efter 2014 efter några års avbrott. I vattenrådet finns representanter för Lund, Lomma och Staffanstorps kommuner, jordägare och dikningsföretag.
   För 20 år sedan ägnade sig rådet (ja, det kallades något annat på den tiden) mest åt att försöka hindra övergödning. Fosfor- och kväve-utsläppen från jordbruket mättes ständigt. Det gällde att skydda Öresund från övergödning. Den viktigaste metoden var att skapa våtmarksområden. Det ledde till ständiga konflikter med jordägarna för åkermarken var värdefull.
   Ja, det var en mycket viktig verksamhet, men ingen brydde sig egentligen om vattenrådet utom de närmast berörda. Att jag hamnade där berodde på att ingen annan politiskt aktiv ville dit.

Nu är det annorlunda. Klimat- och miljöfrågor står i centrum. Stormar och störtregn är våldsammare och förekommer oftare. Översvämningar blir allt vanligare. Havet hotas inte bara av övergödning utan också av plastpartiklar från stadens konstgräsplaner. Insekterna slås ut. Jag har iakttagit att förekomsten av bin, humlor och trollsländor minskat, ja även småflugor och spindlar förekommer alltmer glest. Det är inte hållbart. Näringskedjorna klipps av. Gräsmattor behöver bli ängar med en mångfald av örter Den biologiska mångfalden är nödvändig.
   Lund är på väg mot sin största expansion hittills. Helt nya stadsdelar ska byggas i Källby och Brunnshög, andra ska förtätas. I stadsplaneringen blir det viktigt att skapa ”gröna ytor och blågröna strukturer”. Det betyder ett system av dammar, våtmarker, diken och rör för att ta hand om vattnet. Mängden hårdgjorda ytor fördubblas. Dagvattnet flödar över tak och asfalt och ner i gatubrunnar. Till slut hamnar det i Höje å. Ett kraftigt regn kan förhöja vattennivån flera decimeter och översvämma stora områden på några timmar. Föroreningar från bildäck förgiftar vattnet.

Så nu är Höje å vattenråd uppe och härjar i hela Lund, anlägger ängar, diken, dammar och träddungar och ”boulevardiserar” gator. Det är det som kallas blågröna strukturer. Björn Abelsson är ordförande både i Byggnadsnämnden och Vattenrådet, lämpligt nog. Massmedia intresserar sig. Lund är visserligen mindre hotat av klimatförändringen än till exempel Lomma där ån regelbundet flyter ut över gatorna och in i källarna, samtidigt som havsvattnet sköljer över vallarna. Men även i Lund hotas bebyggelsen nere vid ån och på ställen som ligger lägre än omgivningen.

Nu yttrar sig Vattenrådet om översiktsplanen. Det pekar framför allt på konflikten mellan å ena sidan förtätningen av staden och expansionen av bebyggelsen och å den andra de gröna miljöerna, ekosystemen och ”de blå strukturerna”, det vill säga nätverket av dammar, vattendrag och diken.
   Vattenrådet varnar för riskerna. Men det berömmer också många av de insatser som faktiskt görs, till exempel försöken att åstadkomma ”mångfunktionella ytor” av fotbollsplaner och golfbanor.
   Det betonar att Lund är en av de städer i Sverige som har minst grönytor per invånare.
   Oändligt mycket mer vore att säga, men det osagda får fyllas ut av läsarens tankar och fantasi.

Observatoriet av Ann Schlyter

Nu har Observatoriebyggnaden stått tom i sexton år. Sånär som den natt för ett par år sen då vandaler bröt sig in och härjade. Som väl är har ingen bränt ner den fullständigt, byggnaden har faktiskt upprustats. Även oanvända byggnader måste underhållas, och dom mår inte bra av att stå tomma och kalla. Parken genomgår för närvarande också ett upprustningsprogram, men utan några radikalare grepp för att göra den mer attraktiv.
 

Hybrid parks workshop i Lund
 
Under förra mandatperioden deltog jag som en av tre politiska representanter (s, m och v) för Lund i ett EU-projekt kalla Hybrid Parks. Genom det fick vi se hur på många ställen i Europa man lyckades skapa fantastiska mötesplatser i staden.  Vi insåg vilken fantastisk resurs Observatorieparken och Observatoriet är för Lund. Den mest centrala delen av Stadsparken skulle kunna bli en vibrerande mötesplats för lundaborna. Vi kallade iden Plantor och Planeter. Men det blev inte mer än idéer, eftersom de stora partierna var inte beredda att stödja dem.

Observatorieparken
I början av denna mandatperiod skrev därför vänsterpartiet en skrivelse som lades fram i de tre närmast berörda nämnderna, tekniska, byggnads-, och servicenämnden. I den föreslogs att det skulle bildas en projektgrupp med personer från de tre nämnderna och med uppdrag att planera Observatorieparken i nära samarbete med föreningar och andra intressenter. Erfarenheterna vi fått del av i EU-projektet pekade mot att det krävdes en långsam och inkluderande planering om de fortsatta verksamheterna skulle bli framgångsrika.
 

 
Men skrivelsen antogs inte. Istället för detta lanserade s och mp ett förslag om att hålla en tävling om vad byggnaden skulle användas till. Det fanns redan många idéer och begränsningen till byggnaden var inte så lyckad. Vänsterpartiet stödde ändå förslaget i förhoppning om det ändå skulle leda till någonting. Men det gjorde det inte. I kommunstyrelsen avslogs efter lång tid förslaget. Och sen har inget hänt. Mina försök att få in insändare i Sydsvenskan har inte varit framgångsrika. Så i stort sett har det varit tyst tills i måndags då Föreningen Gamla Lund höll ett välbesökt möte om Observatoriets historia och framtid.

Museum eller nya förslag?

Efter ett intressant föredrag av Arne Ardeberg om den astronomiska forskningen och undervisningens historia blev det paneldebatt om vad som bör göras. Stadsantikvarie Henrik Borg berättade om byggnadens status som byggnadsminnesmärke och om lagar och regler som definierar handlingsutrymmet för vad man kan göra med en sådan byggnad. Christer Wallin (m) förde fram idén om att göra byggnaden till astronomiskt museum, och fick stöd från vetenskapens representant, föredragshållaren, som dock med viss bitterhet berättade att detta förslag hade framförts redan för 16 år sen när kommunen övertog byggnaden, och att det då också fanns en donator som varit villig att betala. Sen blev det inte mycket av debatt, för Björn Abelsson (s) deklarerade att de skulle komma med ett förslag om två veckor. Och Cecilia Nelson som talade för Föreningen Gamla Lund berättade att även de arbetade på ett förslag som snart skulle offentliggöras.
Att behålla kopplingen till observatoriets ursprungliga användning är ingen dum idé, men jag vill gärna se en något mer levande verksamhet än ett museum. Skulle det gå att få in ett mindre planetarium som kunde locka barn och skolor? Någon interaktiv verksamhet kring klimatfrågor? Naturskolan, som redan finns i parken, borde kompletteras med en stadsmiljöskola. Vänsterpartiet pekade i sin skrivelse för ett par år sen på många möjligheter, till att skapa en aktiv och attraktiv park.
 

 
Någon barack i parken kan med fördel tas bort och man kan bygga en stor permanent dansbana med tak. Sommarlunds dansbaneinitiativ är fantastiskt roligt och populärt, men dansbanans kvalitet är för bedrövlig. En dansbana med tak skulle också kunna användas för andra mindre event. De övriga husen i parken kan fyllas med kulturaktiviteter. Det fattas lokaler i Lund för musikrepetitioner och ateljéer för bildkonstnärer. Parken skulle kunna ha skulpturutställningar. Ja, detta är bara exempel, möjligheterna är obegränsade, men som sagt, planeringen måste ske tillsammans med berörda föreningar.  
Ann Schlyter, suppleant för v i byggnadsnämnden och medlem i bevaringskommitten

Tio dagar … av Owe Svensson

De flesta av oss hade nog önskat att den ryska revolutionen skulle ha mynnat ut i ett annat resultat än det som blev fallet. Att ryska folket skulle besparats ett samhälle cementerat i en beslutsstruktur som berövade medborgarna initiativförmågan, ett samhälle som inte klarade av att förse sina medborgare med materiell standard jämförbar med grannländer i Europa, som tom skötte jordbrukspolitiken så uselt att det uppstod svält bland befolkningen, ett samhälle präglat av bombastisk betongarkitektur och sträng ideologisk styrning, men som ändå var så ömtåligt att det inte tålde att avvikande uppfattningar och kritik fick nå offentligheten och att de som gav uttryck för samhällskritik var så farliga att de måste utpressas eller fängslas och placeras i arbetsläger. Ett samhälle som dessutom kunde tillåta en tyrann att terrorisera och begå massmord mot sin befolkning. 

Å andra sidan är nog de flesta av oss på det klara med att någon form av samhällsförändring var nödvändig. Att tsarväldets förtryck behövde brytas. I början av 1900-talet mognade de revolutionära stämningarna Ryssland och speciellt i Petrograd och i mars 1917 vägrade slutligen militären att lyda order från tsaren och han kunde störtas från makten.

Om man vill lära sig mer om vad som hände just under tiden då allt stod och vägde, tiden från tsaren fall till bolsjevikernas maktövertagande och framför allt om dagarna kring själva maktövertagandet, kan man läsa den amerikanske journalisten John Reeds bok ”Tio dagar som skakade världen”. John Reed befann sig i Petrograd under själva oktoberrevolutionen. Han besöker möten av olika slag, intervjuar olika personer och samlar flygblad, proklamationer och tidningssammandrag på franska från ryska tidningar. Med utgångspunkt från detta beskriver han väldigt levande om vad som hände de här dagarna. John Reed var själv kommunist och tack vare det kunde han få tillträde till platser, möten och sammankomster genom pass som utfärdades av olika revolutionära kommittéer.
 

Revolution eller kupp?
Många borgerliga debattörer har funnit det väldigt viktigt att definiera bolsjevikernas maktövertagande som en kupp. Genom att hävda att det var en kupp, vill man säga att bolsjevikerna inte hade något folkligt stöd, att det bara var en mindre krets kring Lenin och Trotskij som genomförde maktövertagandet. Dessa debattörer menar att om bara den provisoriska regeringen, som tillsattes i samband med februarirevolutionen, hade fått verka ostörd så hade ett demokratiskt samhälle, likt det som t ex utvecklades i Sverige, blivit resultatet. Detta är en otrolig förenkling och tar inte hänsyn till att många olika krafter var i rörelse vid den här tiden. John Reeds bok ger en bild av en politisk häxkittel med många olika politiska partier, många av dem med olika varianter av socialistisk prägel, men också borgerliga partier och att överhet och adel fortfarande utgjorde politisk kraft. I denna röra finner man också ett otal olika fackföreningar, politiska råd och kommittéer och stadsduman plus ett antal tidningar, som på olika sätt håller en livlig politisk debatt igång. Hur stort folkligt stöd bolsjevikerna verkligen hade vid maktövertagandet kan nog ingen veta. Inget val genomfördes ju vid denna tidpunkt och knappast någon opinionsundersökning. 

Petter Larsson skriver i sitt referat från en utställning på Tyska historiska muséet i Berlin i Sydsvenskan den 7/11: ”Inte minst får man klart för sig varför den av nutida liberaler och socialdemokrater så älskade provisoriska reformregeringen under Kerenskij föll så lätt. Det berodde på att man helt hade ignorerat de två för de breda folklagren helt centrala politiska frågorna. Omfördelning av jorden sköts på en osäker framtid och i stället för att avsluta kriget med Tyskland, intensifierade man det.” Detta stämmer väl överens med beskrivningen i John Reeds bok. Den provisoriska regeringen skulle under alla omständigheter säkert inte ha fått regera ostörd och det finns säkert många tänkbara alternativa utfall på de politiska händelserna vid den här tiden. Ett eldorado för den som vill skriva kontrafaktiska romaner.

Omedelbar fred
John Reed beskriver hur man dagen efter att den provisoriska regeringen hade störtats och ministrarna fängslats, läser upp en proklamation ”Till folken och regeringarna i de krigförande länderna” i de allryska sovjeternas kongress för godkännande. Proklamationen föreslår att man omedelbart skall inleda förhandlingar om en rättvis och demokratisk fred, en omedelbar fred utan tvångsannexioner och krigsskadestånd. Med begreppet tvångsannexion menades ”varje anslutning av en liten eller svag nationalitet till en stor och stark stat utan den förras klart uttryckta och frivilliga samtycke och önskan … Det betyder föga om denna vilja uttryckts genom press, folkmöten eller beslut av politiska partier eller genom upplopp och oroligheter mot förtryckaren.”   Ett sympatiskt anslag tycker jag. Kan det vara innehållet i denna proklamation som gjorde att bolsjevikerna så småningom lät de baltiska länderna och Finnland bli självständiga eller var det så att proklamationen, som många andra politiska intentioner, föll i glömska och att hårda realiteter slutligen avgjorde? 
Det blev ingen omedelbar fred, men redan den 13 november 1917 kontaktade Lev Trotskij det tyska överkommandot för att anhålla om ett vapenstillestånd. I mars 1918 fick man ett separat fredsavtal med Tyskland, men istället fick man ett ödestiget inbördeskrig som säkert påverkade utfallet av den ryska revolutionen mer än något annat.

Den ”judiska och demokratiska” staten, avsnitt 1. Apartheidmurar av Ulf Nymark

Apartheidmuren i Bethlehem



Som framgår uppmärksammas en nordamerikansk murbyggare.



Redan innan ”Skammens mur” i Berlin hade fallit planerade regeringen i den ”judiska och demokratiska” staten Israel en ”Skammens mur” runt och på den ockuperade Västbanken i Palestina. Men muren/barriären byggs inte bara längs den s k gröna linjen, dvs gränslinjen mellan Israels internationellt erkända territorium och Västbanken.

Muren – dubbelt så lång som ”gröna linjen”
Muren/barriären är mer än dubbelt så lång som ”gränslinjen” från sexdagarskriget 1967. Bara ca 20 procent av sträckningen går på den ”gröna linjen”, resten inne på palestinsk mark. Än så länge är bara delar av sträckningen byggd som mur, t ex vid Bethlehem, Tulkarm och vid al-Quds/Jerusalem. I övrigt består barriären av elektriska stängsel, och ”rakbladstaggtråd” (en ”utveckling” av den traditionella metalltråden, vars ”piggar” ersatts av små rakbladsvassa tunna metallplattor). Sträckningen i sin helhet övervakas av en rad kontrollstationer och vakttorn med till tänderna beväpnade vakter (maskingevär, stridsvagnar) och en uppsjö av övervakningskameror och elektronisk övervakningsutrustning.
 

Apartheidmuren i Bethlehem med ockupanternas vakttorn

Speciella tillstånd för passage
Strängt övervakade kontrollstationer finns med endast sparsamma mellanrum. De är bemannade av militär eller tungt beväpnad paramilitär polis. Genom muren/barriären får Västbankens palestinier passera enbart med tillstånd från ockupationsmakten. En del med ”permanenta” tillstånd (citationstecknen för att markera att dessa tillstånd kan dras in med omedelbar verkan) eller tillfälliga tillstånd. Trots tillstånd kan passagerna stängas i timtal eller tillstånden förklaras ogiltiga. Det innebär att akuta sjuktransporter allt som oftast fördröjs – kanske i timtal – vilket lett till dödsfall. Likaså har havande kvinnor tvingats föda vid vägspärrar på grund av nekad eller fördröjd passage. De flesta palestinier på Västbanken har inte möjlighet att i normalfallet ta sig till al-Quds där en av islams allra heligaste platser finns, al-Aqsamoskén.
 

Apartheidmuren i Bethlehem med ockupanternas vakttorn
 
Vägar – bara för israeler
Barriären går således i stor utsträckning på ockuperad mark på Västbanken. Gamla vägar mellan städer, byar och odlingar stängs av. På så sätt har barns skolvägar avstängts eller förlängts med långa omvägar för att komma igenom en passage med vägspärrar. Inte sällan nekas passage. Likaså avskärs jordbrukarna från sina marker, vilket gör att de inte kan bruka dem. Israeler, som inne på Västbanken har egna vägar där palestinier inte får färdas, har givetvis inga som helst problem att passera kontrollerna vid murpassagerna. Västbankens dryg 700 km långa vägsystem för fordon är merparten endast till för israeler. Palestinier får inte färdas där, utan hänvisas till vägar med sämre standard och oftast långa omvägar. Men ibland löper palestiniernas vägar parallellt med de israeliska – då omgärdas de för israeler reserverade vägarna med – ja, just det: murar. På hela Västbanken finns mer än 600 vägspärrar och avstängningar med betongblock. Detta på en yta ungefär lika stor som halva Skåne (Västbanken är ca 5 600 kvadratkilometer till ytan). 
 

Graffiti på apartheidmuren
 
Massiv kolonisering
Men det är inte bara runt om Västbanken som barriärer byggs. Som bekant koloniseras västbanken av ockupationsmaktens befolkning. De kallas ”bosättare”, vilket kan ge sken av en stillsam etablering av fredliga människor i små pittoreska hus och prydliga grönsakstäppor. Vad det handlar om är i själva verket en massiv kolonisation av det ockuperade området, helt i strid mot internationell rätt. Uppskattningsvis har minst 600 000 kolonisatörer etablerat sig på Västbanken, inklusive östra al-Quds. (Palestinska invånare beräknas till ca 2,8 miljoner) Det handlar ofta – men inte alltid – städer med flera tiotusentals invånare. Alla dessa judiska kolonier är omgivna av murar och stängsel. Med beväpnade vakter vid grindarna. Inte bara militären, utan också de civila kolonisatörerna trakasserar ofta den palestinska befolkningen. (Mera om detta i kommande nummer av VB).
 

Mur och vakttorn vid Ramallah
 
Etnisk rensning
Israels officiellt uttalade syfte med mur- och barriärbygget är att det ska ge ökad säkerhet mot terroristangrepp inne i Israel. I själva verket torde finns flera syften med muren/barriären: att försvåra palestinsk handel med omvärlden, att försvåra kontakten med palestinier i Gaza och i östra al-Quds. Vidare att beslagta mark från palestinierna men också att göra det dagliga livet svårt för palestinierna. Strypningen av ekonomin, försvårande av att nå sjukvård och utbildning, trakasserierna och den dagliga förnedringen är ett led i att få palestinierna att lämna Västbanken och göra fältet fritt för att införliva ytterligare delar av Västbanken i staten Israel – på sikt hela Västbanken. Palestinierna på Västbanken och i östra al-Quds är utsatt för en hårdnande apartheidpolitik och en lågintensiv, men ständigt pågående etnisk rensning.

Källor:
Palestine, palestinians, Alternativ Tourism Group, Beit Sahour, 2008
Vad händer i Palestina? Olofsson & Österholm,eget förlag 2016
https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/we.html
Intervjuer och föreläsningar på plats på Västbanken, 22-29 oktober, 2017.



Palestinsk dröm om alternativ användning av militärens vakttorn
Foto, alla bilder: Ulf N

66 år i skolan 68. Summering:5 av Den Gamle

1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan, formellt för att stödja en kommunistisk regering, reellt för att öka det sovjetiska inflytande i regionen . USA, Storbritannien, Kina och Saudiarabien (Al Qaida, Usama bin Ladin) stödde kampen mot den sovjetiska invasionen. Den svenska Afghanistankommittén bildades.
   1989 drog Gorbatjov tillbaka de sovjetiska styrkorna. För sent. Kapprustningen med USA och nederlaget i Afghanistan hade uttömt Sovjetunionens krafter. Berlinmuren föll. Öststaterna blev självständiga. Den revolutionerande omvandlingen skedde under jubel, nästan utan blodsutgjutelse.
   På våren reste han till Budapest i en buss som hyrts för MFF-funktionärer. Han for genom DDR. Alla gränser var öppna. Vakttornen stod tomma. Taggtrådsstängslen hängde meningslösa. Det var i Ungern som järnridån öppnats för strömmen av flyktingar.
   Sovjetunionens inflytande över VPK upphörde. VPK blev V. Alla var inte överens. Somliga hade föreställt sig att kommunismen äntligen skulle förverkligas som en demokratisk rörelse när det sovjetiska förtrycket upphörde. Gorbatjov störtades och Jeltsin tog över. Sovjetunionen upplöstes.

I Sverige kom socialdemokratin tillbaka som dominerande politisk kraft med Ingvar Carlsson och Göran Persson. Mellanspelet med Bildt slutade i den ekonomiska kraschen med 500 procents ränta.  Vänsterpartiet växte under Gudrun Schymans ledning.
   Han hamnade i kommunalpolitiken genom att motvilligt åta sig att representera partiet i Lunds skolnämnd. Han efterträdde Rolf Nilsson som valts in i riksdagen. Rolf lugnade honom: ”I skolstyrelsen händer ingenting. Alla är överens.” Och det stämde till en början.
   Men efter något år omorganiserades skolsystemet och han övergick till den nya utbildningsnämnden som hade hand om Lunds fyra gymnasieskolor. Friskolereformen och kommunaliseringen genomfördes. Svensk skola skulle komma att förändras i grunden. Men den första tiden märktes ingen större skillnad.

Eritrea tog det mesta av hans tid och gav ett perspektiv på världshändelserna. 1989 dödades hans vän Lars Bondestam av en landmina vid gränsövergången till Sudan.  Striderna mellan EPLF och den etiopiska ockupationsarmén intensifierades. När det sovjetiska stödet till Etiopiens Mengistu-regim upphörde blev utvecklingen snabb. EPLF befriade Asmara i maj 1991. Tigrays befrielsefront TPLF tog makten i Addis Abeba och Mengistu flydde med statskassan.
   I september reste han tillsammans med 133 eritreaner och journalisterna Donald Boström och Karin Bojs till Asmara i ett chartrat plan för att fira befrielsen. Det var en upplevelse av odelad lycka.
   En folkomröstning om att göra Eritrea till en oberoende stat genomfördes 1993. Han fick uppdraget som valövervakare i hamnstaden Massawa. Donald Boström följde med. Stora delar av staden låg i ruiner efter etiopiska bombningar. Någon vecka senare genomfördes folkomröstningen i Lund. Kort tid därefter hissades Eritreas flagga utanför FN-byggnaden i New York.  
   Det hade aldrig tidigare varit möjligt att besöka Eritreas städer, men nu fick han möjlighet att göra en rundresa. Behoven var stora och som företrädare för Eritreagrupperna i Sverige åtog han sig att verka för stöd till de eritreanska skolorna.
   De närmaste åren deltog han i en mängd solidaritetsmöten på olika orter i Sverige och internationella möten i Köpenhamn, Oslo, London och Bologna. Det ledde så småningom till att de svenska skolornas Operation Dagsverke kom att ägnas åt Eritreas skolor. 5 miljoner samlades in och staten bidrog med lika mycket. Eritreagrupperna fick det tunga ansvaret att tillsammans med den nya eritreanska administrationen fördela pengarna på skolbyggen och andra utbildningsinsatser. Elsa Grip i Lund ledde under många år detta arbete.
   Han hade övertagit ordförandeskapet för Eritreagrupperna efter Philip Gottlieb och gjorde regelbundna besök på Eritreas ambassad i Stockholm. Adhanom som var ambassadör var en lågmäld, klok man och blev senare en av de femton ledande eritreanska politiker som krävde att konstitutionen skulle antas och val genomföras.
   Tillsammans med Donald Boström och ambassadör Adhanom grundade han 1997 ett bredare Svensk-eritreanskt vänskapsförbund för det långsiktiga samarbetet mellan länderna. Målet var bland annat att skapa svensk-eritreanska kulturinstitutioner i Stockholm och Asmara. Det fanns mycket att bygga på: den svenska kyrkan i Asmara, mer än 10 000 eritreanska flyktingar i Sverige och den nu ganska breda svenska solidaritetsrörelsen. Kulturgrupper från Eritrea framträdde i Stockholm och på andra håll.

Arbetet i Lund inriktades på att göra Asmara till Lunds vänort. Adhanom besökte staden och förhandlade med Tetrapak om en eventuell etablering. Eritreas flagga vajade över förpackningsfabriken. Tillsammans med Elsa Grip och fullmäktiges ordförande Larry Andow reste han till Asmara. Där förhandlade de med utbildningsministern och stadsledningen om vänortsförhållandet och skolbiståndet.
   En förutsättning för den nu ganska tidsödande verksamheten var att han pensionerades 1997.
   Katastrofen drabbade Eritrea när han befann sig på ett möte i en skola med Örebros Eritreagrupp. Det var en vacker dag i början av juni 1998. Plötsligt kom två unga eritreaner inrusande.
   ”Dom bombar Asmara! Etiopien bombar flygfältet!” Alla rusade till tv-apparaten i lärarrummet. Kriget hade börjat. När han reste vidare till Göteborg hade han långt ifrån fattat katastrofens vidd.

2017-11-02

Löven envisas... av Karin S.

Löven envisas
Vi vill fara mot himlen
inte plattas till

Vad ska hända med gamla Observatoriet?

Föredrag med efterföljande debatt
När?
Måndagen den 6 november klockan 19.00
Var? Pingstkyrkan, Stora Södergatan 25

 

Föredrag av Arne Ardeberg, professor em. i astronomi
I föredraget beskrivs observatoriets olika byggnader – vilka funktioner hade de och vilka var personerna som arbetade där? Hur fördes diskussionerna innan institutionen flyttade? Dessutom berättas om den vetenskapliga aktiviteten i byggnaderna och dess resultat. Vilken roll har arbetet som utfördes i observatoriet spelat i den vetenskapliga utvecklingen?
   Följande medverkar i debatten: Björn Abelson, byggnadsnämndens ordförande, Henrik Borg, stadsantikvarie, Annika Eklund, kulturchef, Thomas Hellquist. professor em. i arkitektur och gestaltning och Christer Wallin, oppositionsråd.

Manifestation till minne av Kristallnatten 9/11 kl 18


 
Den 9:e november samlas vi på Stortorget i Lund för att gemensamt hålla en manifestation till minne av kristallnattens offer. I år är det 79 år sedan kristallnatten ägde rum i Tyskland 1938 då 400 judar mördades och 20 000 - 30 000 fördes till koncentrationsläger och över 7 500 butiker vandaliserades av nazister.
   Vi ser idag en växande nazistisk och fascistisk rörelse i Europa såväl som i Sverige. De höger extrema rörelserna växer i hela världen och vi kan inte låta dem göra det.
   Vi samlas 18.00 för att lyssna till tal, dricka en kopp kaffe, fika och tillsammans minnas och visa att vi aldrig accepterar den utveckling som vi nu ser sker. Låt det aldrig hända igen

Arr: Ung Vänster

Malmö, Staden och kapitalet


 

I Malmö kan Ståle Holgerssons bok "Staden och kapitalet" läsas tillsammans med Svenska Clartéförbundet. Bokcirkelgrupp på Kvarnby Folkhögskola (Industrigatan 4, Malmö)söndagen den 10 december kl 15.00. Anmälan till <forbundet@clarte.nu>

Terrordådet på Manhattan utnyttjas av Donald Trump
av Gunnar Stensson

”Vi måste förbereda oss på att säkerhetschocker kommer att användas som förevändning att jaga och internera mängder av människor från de grupper som denna administration redan har i siktet: latinamerikanska invandrare, muslimer, ledare i Black Lives Matter, klimataktivister.”
 

Citatet är hämtat från Naomi Kleins aktuella bok Nej är inte nog. Hennes varning har besannats. Terrordådet i Manhattan gav Donald Trump en efterlängtad chans.
   Han har i sina tweets dömt gärningsmannen till döden och förklarat att han ska riva upp Obamas ”lotteri” som släpper in terrorister.
   Efter massmordet i Las Vegas för en månad sedan var han mest bekymrad över att det kunde gå ut över den lukrativa försäljningen av maskingevär och andra skjutvapen.
   Nu hetsar han ohämmat mot muslimer, afroamerikaner och invandrare i tweets med stora bokstäver som sprids till hans brutala anhängare i varje amerikansk avkrok och ökar spänningen i Mellanöstern och hela världen.
   Under valrörelsen slog han fast: ”Tortyr fungerar. Bara en dumbom skulle säga att den inte fungerar.”
   Trump lovade också att fylla Guantanamo med nya ”uslingar, tro mig, vi kommer att stuva det fullt.”

Donald Trump gynnar terrorismen. ”IS har betecknat Trumps inreseförbud för muslimer som ”ett välsignat förbud” som kommer att göra det lättare att rekrytera krigare.
   Irans utrikesminister sa att ”förbudet var en gåva till terroristerna”, påminner Naomi Klein.
   Terrordådet kan kanske inte utnyttjas till att försätta USA i undantagstillstånd, därtill är det demokratiska motståndet för starkt. Men det utgör ett hotfullt steg på vägen.
   För oss gäller det att ta fasta på Naomi Kleins ord: NEJ ÄR INTE NOG. Så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld.

Daniel Kallos har avlidit av Göran Persson

Vi har nåtts av det sorgesamma budet att Daniel Kallos avlidit. Sedan mitten av 80-talet så bodde Daniel i Umeå. Nedan kan du läsa deras minnesord.
Men innan dess så bodde han i Lund i många år och var medlem i Vpk sedan mitten av 50-talet. Varför han blev kommunist och partiaktiv kan du läsa mer om i artikel som det finns en länk till nedan.
   Jag och många med mig hade våra duster med Daniel när det kom till ideologi. Det vi främst trätte om var synen på den reellt existerande socialismen. Eller som vi sa på min sida, det förstelnade byråkratiska Sovjetsystemet. Så sa vi när vi sökte efter nya vägar mot socialismen på 70-talet.
   Men det var det ideologiska och det finns mer än det i det politiska livet. När det kom till praktiskt politiskt arbete fanns det ingen bättre kamrat än Daniel. Och det var mycket som var praktiskt på den tiden. Ett sätt för en vänsterorganisation att få ut sitt budskap var att samla en tillräckligt stor demonstration så borgar- och sossepressen blev tvungna att ta upp det.
   Det andra sättet var att skriva ner det på ett papper, trycka upp det och dela ut det till lundaborna, på stan eller i brevlådorna. På den tiden hade partiet en egen tidning, Ny Dag. Ingen kunde sälja tidningar på stan som Daniel.
   Alla som jobbade med Daniel i politiken har säkert sin egen anekdot att berätta. Här är min: Daniel var på 80-talet en hängiven rökare. Partiet var modernt och hade infört rökförbud på partilokalen. För att kunna arbeta tillräckligt mycket med inbladning och annat politiskt som gjordes där så slutade Daniel röka under valrörelsen, rökpauser tog helt enkelt för mycket tid från partiarbetet.
   Förutom allt det politiska var Daniel en omtänksam och intresserad människa som det alltid var roligt att träffa och byta några ord med.
 

Några andra röster om Daniel

Vänsterpartiet Umeå den den 30:e oktober
Vila i frid vår fantastiska kamrat!
Du kommer att vara mycket saknad för den levande, entusiastiska och lojala kamrat du var. Du kommer att vara saknad av många och aldrig glömd. Din gärning var outtröttlig. Alltid var du en god kamrat, alltid villig att göra en insats, orädd. Du tog stor plats för att du hade mycket viktigt att säga. Men alltid stöttade du kvinnor. Du lyfte alltid kvinnor i partiet i sann feministisk anda.
   Få personer var så barnkär som du var. Även om många vuxna kunde tycka att din briljanta intelligens, din kvicka förmåga att alltid se skillnad på rätt och fel kunde var skrämmande, så älskade alltid barnen dig!
   I fredags var du på För- och grundskolenämndens arbetsutskott...så intensivt brann du för partiet frågor om jämlikhet, rättvisa, socialism och feminism. Du var aktiv in i det sista. Så viktigt var de frågor vi drev, så personifierade du Vänsterpartiet som består av dig, av oss, av kamrater som brinner på riktigt...
   Du har varit en trogen partivän i över 60 år. Under decennier har du varit en stor av del av det som kan betraktas som ryggraden i partiföreningen Umeå. Du var en skarp profil som många identifierar med oss som parti. Vi kommer sakna dig oändligt.

Västerbottens-kuriren:

Sov i ro, kära Daniel, vi tar över kampen nu

Hans sätt att stå upprätt när det stormade inspirerade många och har fått oss att visa mer mod mer än vi egentligen vågar. skriver Elza Dunkels till minne av Daniel Kallos.

Daniel Kallos lämnar ett stort tomrum efter sig. Han var den gamla tidens akademiker med bred och djup kunskap inom en lång rad ämnen och med ett aldrig sinande intresse för världen. Samtidigt var han den nya tidens man som levde som han lärde. Hans skarpa maktanalys stannade inte i dammiga seminarierum utan levdes i praktiken, i alla relationer och situationer.
   Han var en intellektuell och en makthavare men han var också en allierad, oavsett om det handlade om kvinnor i akademin eller de som kommit till Sverige för att be om pengar och en chans till en framtid. Hela sitt liv stred han mot sexism, rasism och översitteri.

Han försvarade alltid samhällets utsatta. Hans sätt att stå upprätt när det stormade inspirerade många och har fått oss att visa mer mod mer än vi egentligen vågar.
   Daniel var stolt över det han uppnått och rörde sig världsvant i maktens rum men han var lika mycket en stolt make och pappa, vars ögon glittrade när han talade om sin familj.

För mig personligen ska tomrummet fyllas efter en av de människor utanför familjen som har betytt mest för mig. Han var den som fick mig att börja forska, som stöttade, som såg och som tog sig tid. Jag är stolt och glad att ha fått vara hans vän. Och jag är bedrövad över att han har lämnat oss.
   Det kanske inte känns så nu, när sorgen är som tyngst, men Daniel har öppnat dörrar som inte går att stänga. Så sov i ro, kära Daniel, vi tar över kampen nu.

Pedagogiska magasinets intervju med Daniel från 2004
Daniel Kallós, den ”röde” professorn i Umeå: Låt gå för friskolor men inte med skattepengar
Utbildningspolitiken under hela 1900-talet har präglats av orealistiska föreställningar om skolans betydelse. Skolan kan inte skapa ett socialt och ekonomiskt rättfärdigt samhälle på egen hand. Det är naivt att tro att man kan utbilda bort klassklyftorna.
Det säger Daniel Kallós, professor i pedagogik vid Umeå universitet. Sedan ett par år tillbaka professor emeritus, men fortfarande med ett stort patos för skolan i ett vidare samhällsperspektiv.
Läs hela artikeln »

Dags för Basinkomst 2 av Gunnar Stensson


 

Naomi Klein kräver ”en energisk diskussion om allmän årlig basinkomst” i sin aktuella debattbok Nej är inte nog. Så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld.
   Det förhärskande nyliberala systemet tvingar många att arbeta för att försörja sina barn i verksamheter som direkt skadar klimatet och barnens framtida livsmöjligheter på vår planet. Det missförhållandet kunde förhindras med basinkomst.
   Samtidigt utförs en ökande mängd obetalt omsorgsarbete för barn och gamla, liksom för klimatet och planeten. Det kunde finansieras med basinkomst.

Det frivilliga, ideella arbete som hundratals aktivister utförde i Malmö under flyktingkrisen hösten 2015 gjorde det möjligt att bemästra en mycket svår humanitär situation. Genom att införa en allmän basinkomst skulle man kunna mångdubbla resurserna för insatser i sådana – och andra – krissituationer.
   Kanske kunde basinkomsten förenas med en plikt till samhällsinsatser i samband med katastrofsituationer som översvämningar och skogsbränder.
   En allmän årlig basinkomst skulle bidra till en utvidgning av de sektorer som har små utsläpp: vård och omsorg, undervisning, socialt arbete, kultur och allmännyttiga medier. Detta är grundstenarna för mänskliga, motståndskraftiga lokalsamhällen. Det oavlönade arbetet där utförs till stor del av kvinnor.
   Att tvingas försörja sig på jobb som bidrar till en ständigt ökande konsumtion av lyx och skräp är om meningslöst och direkt skadligt.
   Ett helt annat problem är att allt fler jobb automatiseras så att tillgången till betalt arbete minskar.

Den allmänna årliga basinkomsten existerar redan för nästan en fjärdedel av Sveriges befolkning: pensionärerna. De utför en stor del av omsorgsarbetet för barn, gamla och funktionshindrade. De bär också upp mycket av den ideella verksamheten för miljö och kultur.
   Kanske skulle man som ett led i införandet av en allmän basinkomst skapa möjlighet till frivillig pensionering i betydligt tidigare ålder än nu, t ex 50 år, för att med full kraft driva ett oavlönat livsprojekt. Det skulle ge möjlighet att lämna arbeten inom destruktiva och själsdödande sektorer, samtidigt som det skulle innebära ett krafttillskott till de områden som Naomi Klein utpekar som grundstenar för mänskliga, motståndskraftiga samhällen.
   Införandet av basinkomst skulle innebära en revolution i dagens ekonomiska system. Alla konsekvenser kan inte förutses. Vi hade förespråkare för basinkomst i Demokratisk Vänster men beslöt att avstå från förslag i den riktningen eftersom majoriteten fann dem irrelevanta.
   Det var bara alltför lätt att förutsäga de nyliberala allianspartiernas angrepp: ”införs basinkomst skapas en tärande, provocerande och för all framtid bidragsberoende underklass.”
   Man kunde svara att en allmän årlig basinkomst skulle befria samhället från mycket av den byråkratiska kontrollen i dagens bidragssystem.
   Årlig basinkomst kommer kanske att vara en nödvändig förutsättning för samhällets funktion och krisberedskap – i en inte alltför avlägsen framtid.

Göran Persson rapporterade i förra numret av VB om filmen Free lunch society: what would you do if your income were taken care of? och informerade om Facebookgruppen Basinkomst Lund som planerar ett möte den 8/11.
   Synpunkter för och emot basinkomst är välkomna i VB.

Hundraårsdagen av Balfourdeklarationen av Ulf Nymark

Palestinska aktivister under en demonstration på Västbanken i samband med
att det har gått hundra år sedan den brittiska Balfourdeklarationen.    

       
Den 2 november, den dag då detta nummer av VB ”skärmläggs” är det exakt på dagen hundra år sedan Balfourdeklarationen avgavs. Balfour var vid den tiden brittisk utrikesminister. Deklarationen är egentligen ett brev som Balfour skrev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England. I brevet uttryckte Balfour den brittiska regeringens sympati för sioniströrelsen och lovade stöd för upprättandet av ett judiskt ”nationalhem” i Palestina. Den brittiska regeringen skulle ”bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt”, men ”under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina.”

Brittiskt mandat
År 1917 var Palestina fortfarande formellt en del av det osmanska riket, men rikets kollaps var tydligt skönjbar. Året därpå intog brittiska trupper Palestina. Palestina blev efter beslut i Nationernas Förbund ett brittiskt mandat, dvs ställt under brittisk överhöghet.
   Den judiska invandringen/koloniseringen i Palestina hade börjat redan under 1870-talet. Det ledde till arabiska protestaktioner som tog fart under det följande decenniet. År 1897 grundandes formellt den sionistiska rörelsen vid en kongress i Basel.

Judisk kolonisering tar fart
Efter Balfourdeklarationen tog den judiska koloniseringen av i Palestina på allvar fart. Ca 10000 judar invandrade under 1920-talet varje år, vilket mötte kraftfulla arabiska protester. Vid denna tid bestod Palestinas befolkning av ca 90 procent araber och ca 10 procent judar.
   Från 1917 går en rak linje fram till FN:s 1947 fattade beslut om att godkänna etablerandet av en judisk stat i Palestina och vidare till Israels ockupation av Västbanken, Östra al-Quds/Jerusalem och Gaza år 1967. FN har förklarat ockupationen för olaglig och hävdar de fördrivna palestiniernas rätt att återvända. (Palestinska flyktingar uppgår i dag till ca 5 miljoner, varav ca 300 000 lever i flyktingläger i sitt eget land)

Apartheidsystem
Men FN har inte satt kraft bakom sina ställningstaganden. De av Israel fördrivna palestinierna tillåts inte återvända. Palestinierna på Västbanken och i Gaza är än idag, efter 50 år av ockupation, ett folk som dagligen och stundligen förödmjukas och förtrycks. Genom judisk kolonisation (s k bosättningar) av ockuperat område (som strider mot internationell rätt), hundratals vägspärrar och en nära 8 mil lång mur kapslas nu palestinierna in i ett apartheidsystem.

Palestinska protester
Palestinier i Israel, i Palestina och runtom i värden protesterar nu i dagarna mot Balfourdeklarationen och kräver slut på den israeliska ockupationen och att den brittiska regeringen tar avstånd från den hundra år gamla deklarationen. Vilket den brittiska regeringen vägrar. Och världssamfundet och västvärlden fortsätter att blunda för ”den judiska och demokratiska staten Israels” ockupation och förtryck av det palestinska folket.


Not 1. Källor: Palestinas frihetskamp, Per Gahrton, 2008; Migrationsinfo.se
Not 2. Jag är nyss hemkommen från en studieresa till Västbanken och Östra al-Quds. Med något oregelbundna mellanrum kommer jag att i denna tidning i ord och bild ge glimtar från resan och palestiniernas situation.         

Vandring i motvind av Gunnar Stensson

Oktobersolen strålade och lönnlöven virvlade i den hårda nordanvinden när en grupp bekymrade medborgare från Lund och Flackarp i söndags samlades utanför Källbybadet för en vandring genom det åkerområde söder om Höje å som Lunds och Staffanstorps kommuner enligt Lunds översiktsplan gemensamt planerar att bygga ut.
   Nattens regn hade via Lunds dagvattensystem strömmat ner i Höje å-dalen och ängen utanför vattenverket var översvämmad. Det sprutade ur den underjordiska Prästbergaströmmens ventiler. Söder om vattenytan bredde kilometer efter kilometer av världens bästa åkermark ut sig.
   I hård motvind passerade gruppen under järnvägsbron och stannade till för att överväga hur byggandet av ytterligare en järnvägsbro och kanske därtill en bro för biltrafik skulle påverka den frodiga, alltjämt gröna naturen.
   Gruppen vandrade vidare över lämningarna av Flackarps gamla by. Den böljande åkermarken i söder sträckte sig till horisonten.
   De hade tänkt passera gränsen mellan Staffanstorp och Lund via gångbron över Höje å, men marken på ömse sidor om bron var vattentäckt så de tvingades fortsätta fram till Trolleberg.
   När de återvände mot Klostergården längs dammarna norr om ån, satt rader av sothöns och ett par hägrar på betongbalkarna i skydd från blåsten. Några långnäbbade skarvar spanade efter fisk.
   Vid lövskogsdungen norr om reningsverket, där Källbystadens kvarter och gator snart ska ligga, svängde de upp mot Maskinvägen. På en stor asfalterad yta glänste länstrafikens gula bussar i kvällssolen.
   De fortsatte till den plats där Klostergårdens station ska stå färdig 2024.
    Åtskilliga av de 15 000 bostäder, som Lund åtagit sig att bygga i samband med att höghastighetsjärnvägen tas i bruk, kommer att uppföras där.
   Vilka blir konsekvenserna för korpfotbollsplanerna, koloniträdgården och odlingslotterna?

PS Jag har från säker källa fått upplysningen att region Skånes tjänstemän uppmanat Staffanstorp att bygga ut vid järnvägen söder om Lunds kommun.

Vision i vår tid av Staffan Lindberg

Fragmenteringen av vårt samhälle med fria individer och fria val har nått en punkt där det inte längre finns några starka normsändare. Ingenting är rätt och ingenting är fel längre. Det är bara jaget som gäller. Det saknas en moral som omfattas av de flesta och som ger vägledning om vad som är gott eller ont, bra sätt att leva eller dåliga. Hur skulle annars kvinnor stå så hjälplösa inför de sexuella övergreppen som de utsätts för?

Samtidigt är vi hela tiden drabbade av sociala jämförelser. Samhället blir mer ojämlikt med den nya nät- och kvartalskapitalismen som segregerar oss i olika klasser och skikt som har helt olika intressen. Alla nås av reklamen om det goda livet, men många har inte råd med det. Andra vältrar sig i den lyxkonsumtion som når de rika i alla länder.
 

 
I spiralen nedåt med stagnerande låga löner, arbetslöshet och socialbidragsberoende, nära till missbruk och kriminalitetens frestelser, spirar mer än en resignation, en förbittring och revanschstämning. För de drabbade är den är inte olikt situationen i 30-talets Europa och USA under den stora krisen och arbetslösheten. Men för de flesta är spiralen närmast osynlig och kan skyllas på individuella brister. ”Man har valt sitt liv”, heter det.

I 30-talets Europa gick fascismen fram som en ångvält över ett kuperat landskap. Även de liberala och konservativa medborgarna var drabbade i länder som Tyskland, där nederlaget, förnedringen och skuldbetalningen efter första världskriget skapad en i det närmaste "psykotisk" kulturell situation. Det stora och mäktiga kejsardömet slagit i spillror med en enorm längtan efter en "frälsare", en ny Bismarck. Med kommunisterna i krig mot socialdemokraterna låg fältet öppet för Hitler och 12 års diktatur och helvetiskt lidande.

Vi har formats i vår kultur av starka ideologiska krafter. Kyrkornas budskap om ömsesidigt bistånd, industrialismens starka disciplinering av arbetslivet, fackens sammanhållning av arbetarna och krav på mänskliga arbets- och levnadsvillkor, och folkrörelsernas kvinno-, bildnings- och nykterhetskamp. Tillsammans bildar dessa den moderna rörelsen för social demokrati och välfärd för alla. I de länder som inte blev fascistiska på 30-talet var det just denna sammanhållning som skapade en välfärdsstat genom en socialt organiserad ekonomi. Det gav en slags immunitet mot ondskans karisma.

Hur många är med i den rörelsen idag?

Leden vacklar, man kan i bästa fall se denna sociala demokrati i ideella föreningar och engagemang, i patientföreningar och i kvinnogrupper och kollektiv, små brokiga lapptäcken på det stora havet där det annars stormar och är kallt. De är bräckliga farkoster.

När högerpopulismen breder ut sig igen i nya kläder, finns en valhänt osäkerhet. Vad ska vi göra för att stoppa att denna tar över. När till och med rika medborgare börjar sympatisera och rösta på högerextrema rörelser är det fara på färde. När ordet ”ras” kan var på väg tillbaka inom olika grupperingar.

En slags folkhemschauvinism ligger hotande nära. Varför ska vi få lida för att andra lider av arbetslöshet och krig? Sänk skatterna åtminstone för de rika så att de blir solidariska igen hörs det från de etablerade högerkrafterna, men det är ingen bra medicin mot fattigdomen och dess förnedring.

Vi måste nu hitta tillbaka till en visionär social demokrati. En dröm och ett hopp om det goda samhället för alla. Solidaritet och gemenskap. Det är mycket som står på spel. Vi behöver en ny sammanhållning som lappar över bristen på solidaritet inom familj och släkter, som gör lokalsamhällen levande igen, som bär fram ett starkt normbildande budskap mitt i all miljöförstörande konsumtionshysteri.

Var ska vi börja? Där vi redan står, ungdomarnas spontana nätverk, i cirkeln, i facket, i föreningen, i grannskapet, i familjen, i skolan, på arbetsplatsen, i en hållbar konsumtion som modell. Vi behöver bli goda förebilder för varandra och vänner. Något annat finns inte.

66 år i skolan 67. Summering:4 av Den Gamle

Han var inte ensam om att ansluta sig till VPK efter Vietnams seger över USA. Medlemsantalet i Lunds lokalförening ökade drastiskt. Som många andra måste han nu markera mot partiets demokratiska brister och beroendet av Sovjetunionen.
   Han gick med i Lunds Antiimperialistiska utskott som riktade sig både mot amerikansk och rysk imperialism och sammanträdde varje vecka. Vid kongressen 1977 krävde Lund att partiet skulle anta det demokratiska manifest som Jörn Svensson tagit initiativet till.
   Kongressen blev ett groteskt exempel på just det som det demokratiska manifestet riktade sig mot: en stor sovjetisk delegation tronade i Folkets hus i Stockholm och debatten om manifestet förvisades till en middagspaus. Försöken att blidka Sovjetunionen misslyckades. APK, Arbetarpartiet kommunisterna, bildades med sovjetiskt stöd.
   I Lund ökade fokuseringen på demokrati. Som många andra påverkades han av den italienske ideologen Antonio Gramsci och studerade Peter Weiss Motståndets estetik. Han stödde Dubceks och andra tjeckoslovakers manifest Charta 77.

Antiimperialistiska utskottet sammanträdde regelbundet och bjöd in organisationer från Chile, Argentina, Uruguay, Nicaragua och Iran, diktaturerna i Grekland och Spanien och Södra Afrikagrupperna och Palestinagruppen. Utskottet medverkade till deras olika manifestationer.
   Polen och den framväxande fackföreningsrörelsen Solidaritet intresserade honom. Han såg Andrzej Waidas filmer Marmormannen och Järnmannen. När den relativa demokratin i Polen krossades avbröt Lund symboliskt förbindelserna med Sovjetunionens kommunistiska parti och dess satellitpartier, inklusive det polska.

På Lunds universitet fanns många iranska studenter som stödde den växande oppositionen mot schahen som tvingades lämnade landet i början av året och överraskande efterträddes av den religiöse ledaren Khomeini. Den amerikanska ambassaden i Iran ockuperades vilket ledde till att den sittande amerikanske presidenten Jimmy Carter förlorade valet och efterträddes av den nyliberale Ronald Reagan.
   1979 inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg och kärnkraftfrågan kom att dominera partiets och Sveriges politik de närmaste åren. Ett nytt progressivt parti bildades: Miljöpartiet. Rörelsen mot kärnkraft fick stor folklig anslutning och flera marscher mot Barsebäck genomfördes. Genom att inför kärnkraftomröstningen bilda linje två lyckades socialdemokraterna splittra majoriteten för Nej-linjen.

Presidenten Reagan startade krig mot Iran genom sitt ombud Saddam Hussein. Kriget, som var mycket blodigt, varade i åtta år. Olof Palme utsågs till FN-medlare.
   Reagan inledde den kapprustning med Sovjetunionen som så småningom knäckte dess ekonomi. Kärnvapen placerades ut i Nato-länderna. Fredsrörelsen blev ett viktigt centrum för kampen mot kärnvapen. Han deltog i en fredskongress i Paris.
   En kärnvapenbestyckad rysk ubåt körde på grund i Karlskrona vilket blev utgångspunkt för en mångårig moderat ubåtskampanj mot verkliga och inbillade ubåtar som så småningom kom att göra Carl Bildt till partiledare.
   Han välkomnade den nye ryske presidenten Gorbatjov och försöket till en ny sovjetisk politik definierad av begreppen glasnost, öppenhet, och perestrojka, förnyelse.

Palestiniernas befrielsekamp som inleddes sedan Israel ockuperat Palestina under sexdagarskriget var därefter ständigt en viktig fråga för Internationella utskottet. Solidariteten med palestinierna växte oavbrutet under 1980-talet. Som ett led i fredsansträngningarna bjöd Olof Palme in ledaren Yasser Arafat till Sverige. Det väckte ett extremistiskt motstånd från högern som bland annat tog sig uttryck i att Olof Palme, då statsminister, blev utbuad i Storkyrkan i Stockholm. Det oresonliga Palmehatet ledde till mordet i februari 1986.

Han hade följt Eritreas befrielsekamp mot Etiopien sedan mitten av 1962 då Eritrea annekterades av kejsar Haile Selassie. 1977 mördades kejsaren av Mengistu, en militär som utropade en kommunistisk republik och genomförde en blodig utrensning, den så kallade röda terrorn.
   Kriget mot den eritreanska befrielserörelsen intensifierades med militärt stöd från Sovjetunionen. Han bildade en Eritreakommitté i Lund och skrev några artiklar om Eritrea i Ny Dag.
   Eritreafrågan var kontroversiell i VPK eftersom partiet till en början stödde Mengistu. Partiledningen bekostade 1981 hans resa till Khartoum där han kontaktade ledningen för den eritreanska befrielserörelsen ELF och företrädare för den konkurrerande rörelsen EPLF. Tillsammans med Philip Gottlieb grundade han EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, och blev utgivare för Eritreanytt från år 1986. Som delegat besökte han följande år EPLF:s viktiga andra kongress och framförde bland annat en hälsning från Sveriges nye statsminister Ingvar Carlsson.

2017-10-26

Slappa ner... av Karin S.

Slappa ner
koppla ut.
Andas djupt och
tanklöst.
Acceptera damm och
spilld mat
Låt tankar tänka
vad de råkar tänka
Slappa ur
koppla ner

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan i Lund
28 oktober kl 17
Saxdags”
Sopransax: Kerstin Vikner
Altsax: Birgitta Frostin
Tenorsax: Essie Andersson
Barytonsax: Bosse Förander

Vandring genom Flackarp och längs Höje å

Söndagen den 29 oktober kl 14-14.30. Samling vid Källbybadet kl 14
Skydda naturen längs Höje å!
Stoppa urbaniseringen av förstklassig åkermark i Flackarp!

Klostergårdens byalag


Skydda naturen längs Höje å!
Källby är en av de nya stadsdelar som föreslås i Lunds översiktsplan. Den ska byggas i sluttningen mellan Åkerlunds och Rausings industriområde och Höje å, när reningsverket flyttats till Malmö.
   Det innebär att naturområdet längs Höje å och dammarna förvandlas till stadsbebyggelse. Naturområdet är det sista nära stadskärnan.
   Höje å och de intilliggande dammarna är Lunds enda vattendrag med ett rikt fågelliv: änder, gäss, svanar, doppingar och sothönor året runt och näktergalar, gökar och svalor sommartid.
   Naturstigen under de stora pilträden längs ån är ett av Lunds mest älskade motions- och promenadstråk. Inte bara människor från de närliggande bostadsområdena Klostergården, Gamla Väster och Värpinge rör sig där, sommar som vinter, utan Lundabor från hela staden.
   Naturen i sluttningen norr om ån är orörd, med täta dungar av bokar, lindar, lönnar, körsbärsträd och fläder. Det är viktigt att den bevaras så oförstörd som möjligt när området bebyggs, kanske i form av naturpark med smala vandringsstråk.
Naturen längs Höje å och runt reningsverket måste bevaras!

Stoppa urbaniseringen av förstklassig åkermark i Flackarp!
Flackarp med sina vidsträckta åkrar utpekas i Lunds översiktsplan som ”gemensamt utredningsområde med Staffanstorps kommun”.
   För några år sedan planerade Staffanstorps kommun en utbyggnad av området. Planerna stoppades efter påpekande av Lunds kommun att man inte accepterade att avloppsledningar drogs till reningsverket över Höje å.
   När den nya Källbystaden med Klostergårdsstationen som centrum nu planeras norr om kommungränsen vill man i stället införliva Flackarp i den nya stadsdelen.
   Det innebär att vida arealer av förstklassig åkermark exploateras för urbanisering. Nya villor på åkrarna innebär också att man måste bygga nya vägar för bilar och tvingas dra ledningar för vatten, avlopp och el. Om man gör sådana ingrepp kommer åkermarken aldrig att kunna återvinnas.
   Villamattorna breder ut sig över sydvästra Skåne. Staffanstorps kommun tillhör de värsta exploatörerna. Det ser man lätt när man passerar Hjärup på Malmövägen.
   Här föreslås alltså ytterligare villabebyggelse, med ökande biltrafik som följd, på Skånes – och Sveriges – bästa åkerjord i en tid då  all åkerjord behövs för att försörja en växande befolkning.
   Dessutom förstörs den utsikt över vida fält som kännetecknar landskapet i sydvästra Skåne.
Därför är det nödvändigt att stoppa den planerade urbaniseringen av åkermarken i Flackarp!