”Khadaffis dröm om socialism blev en libysk mardröm” är den irrelevanta rubriken på en ledare av Peter Wolodarski i DN 25/10.
Han skriver: ”Att despoten i Tripoli inte längre kan plåga sin befolkning är lättnad och glädje, främst för libyerna själva men också för en värld som låtit Khadaffi hållas med politiskt stöd (Berlusconi med flera) och oljeinvesteringar (däribland Lundin Oil under Carl Bildts styrelsetid).”
Wolodarski förtiger den främsta orsaken till det politiska och materiella stödet, nämligen att Khadaffi värvades till USA:s och Natos War on Terror. När Bush utropade: ”Antingen är ni med oss eller med terroristerna” fick Khadaffi och många andra förtryckare sin chans.
Moammar Khadaffi omfamnades, politiskt och fysiskt, minns tv-bilderna, och upprustades som uppskattad allierad strax efter USA:s invasion i Irak 2003 (den invasion som snart ska avslutas med ett totalt amerikanskt tillbakadragande).
Khadaffi kunde i fortsättningen med gillande från väst beteckna sina muslimska motståndare som al Qaida-terrorister och bekämpa dem med de metoder han fann lämpliga. USA visade i Abu Ghraib och Guantanamo hur det kunde gå till.
Ben Ali i Tunisien och Mubarak i Egypten deltog på samma sätt i det maktspel som dirigerades av de leende psykopaterna Bush och Blair.
Wolodarski förtiger också att EU på initiativ av Sarkozy och Berlusconi gav Muammar Khadaffi uppdraget att fungera som unionens blodhund i jakten på invandrarna från Afrika.
Vilka mord och övergrepp Khadaffi begått i de inhägnade läger för tusentals afrikanska flyktingar som han med EU-medel uppförde i den libyska öknen blir väl aldrig utrett.
Det finns skäl att fråga vilka förhållanden som råder i lägren nu, efter ett halvt års inbördeskrig.
Vapenbrödraskap rådde mellan Moammar Khadaffi och USA, EU och Berlusconi under år av blodig terror. Sedan välte den arabiska våren allt över ända. Det ledde knappast till ”lättnad och glädje” i USA och EU. I stället oroade man sig för att ”stabiliteten rubbades”.
Wolodarski avfärdar Västs samarbete med Khadaffi med den förringande frasen: ”en värld som låtit honom hållas med politiskt stöd (Berlusconi med flera)”. Sedan riktar han sitt huvudangrepp mot religionshistorikern Mattias Gardell med utgångspunkt från några citat ur en 15 år gammal artikel som i drevjournalistisk anda redan valsat runt några varv i svenska media.
Han skriver: ”Att despoten i Tripoli inte längre kan plåga sin befolkning är lättnad och glädje, främst för libyerna själva men också för en värld som låtit Khadaffi hållas med politiskt stöd (Berlusconi med flera) och oljeinvesteringar (däribland Lundin Oil under Carl Bildts styrelsetid).”
Wolodarski förtiger den främsta orsaken till det politiska och materiella stödet, nämligen att Khadaffi värvades till USA:s och Natos War on Terror. När Bush utropade: ”Antingen är ni med oss eller med terroristerna” fick Khadaffi och många andra förtryckare sin chans.
Moammar Khadaffi omfamnades, politiskt och fysiskt, minns tv-bilderna, och upprustades som uppskattad allierad strax efter USA:s invasion i Irak 2003 (den invasion som snart ska avslutas med ett totalt amerikanskt tillbakadragande).
Khadaffi kunde i fortsättningen med gillande från väst beteckna sina muslimska motståndare som al Qaida-terrorister och bekämpa dem med de metoder han fann lämpliga. USA visade i Abu Ghraib och Guantanamo hur det kunde gå till.
Ben Ali i Tunisien och Mubarak i Egypten deltog på samma sätt i det maktspel som dirigerades av de leende psykopaterna Bush och Blair.
Wolodarski förtiger också att EU på initiativ av Sarkozy och Berlusconi gav Muammar Khadaffi uppdraget att fungera som unionens blodhund i jakten på invandrarna från Afrika.
Vilka mord och övergrepp Khadaffi begått i de inhägnade läger för tusentals afrikanska flyktingar som han med EU-medel uppförde i den libyska öknen blir väl aldrig utrett.
Det finns skäl att fråga vilka förhållanden som råder i lägren nu, efter ett halvt års inbördeskrig.
Vapenbrödraskap rådde mellan Moammar Khadaffi och USA, EU och Berlusconi under år av blodig terror. Sedan välte den arabiska våren allt över ända. Det ledde knappast till ”lättnad och glädje” i USA och EU. I stället oroade man sig för att ”stabiliteten rubbades”.
Wolodarski avfärdar Västs samarbete med Khadaffi med den förringande frasen: ”en värld som låtit honom hållas med politiskt stöd (Berlusconi med flera)”. Sedan riktar han sitt huvudangrepp mot religionshistorikern Mattias Gardell med utgångspunkt från några citat ur en 15 år gammal artikel som i drevjournalistisk anda redan valsat runt några varv i svenska media.
Wolodarski skriver förtrytsamt: ”Den så ofta uppmärksammade religionshistorikern Mattias Gardell skrev så sent som på 90-talet – flera år efter Lockerbieattacken – att Khadaffi ”förefaller omåttligt populär” och liknade hans idéer för att styra landet vid de svenska syndikalisternas program. Dissidenter som Gardell påstod sig ha träffat var fulla av beundran inför ”allas vår broder” det vill säga Khadaffi. De journalister som målat ut honom som en ledande terrorist avfärdade Gardell som offer för CIA:s och Mossads propaganda.
Så förvridet och okunnigt uttryckte sig en flitig svensk debattör om Libyens diktator.”
För 15 år sedan skrev Gardell att Khadaffi ”föreföll populär”, att hans idéer liknade de svenska syndikalisternas, att någon kallat honom ”allas vår broder” och förmodade att de journalister som målade ut Khadaffi som ledande terrorist var offer för CIA:s och Mossads propaganda. Gardells iakttagelser är som synes ganska modesta. Däremot kunde han knappast förutse att Khadaffi ett decennium senare skulle komma att samarbeta med CIA och Mossad.
I söndags publicerades Wolodarskis artikel där han som vi sett förtiger att Bush, Blair, Sarkozy och Berlusconi omfamnade Khadaffi, rustade honom till tänderna och släppte lös honom i det islamofobiska War on Terror för att försvara ”USA, Israel och de värden som bär upp våra egna samhällen”.
Att försöka få oss att glömma detta genom ett måttlöst angrepp mot författaren till en femton år gammal artikel, skriven i en helt annan historisk situation, är förvisso falsk bokföring. Det är att dölja och släta över. Det är att uttrycka sig förvridet och okunnigt. Det är opportunism.
Däremot hedrar det Wolodarski att han tar upp oljeinvesteringarnas och Carl Bildts betydelse för stödet till Khadaffi. Nu är Khadaffi död, lynchad. Men den hänsynslösa kampen om Libyens olja kommer att fortsätta efter tyrannens fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar