2011-04-14

Vårtecken på Mårtenstorget

Mats Olsson talar till Röda Kapellet
Röda Kapellets musikaliska aktualiteter fortsätter på Mårtenstorget i Lund lördag 16 april kl 11.
   Mats Olsson talar mellan låtarna. Det blir en hel del lokalpolitik men på förekommen anledning kommer han att beröra både Socialdemokraternas genomförda och Vänsterpartiets eventuellt förestående ledarbyte.
Välkomna till Mårtenstorget!
Röda Kapellet

Pubkväll med Hojfen Balagan

Välkomna till Pubkväll med Hojfen Balagan fredag 15 april kl 21.
Vita Huset, Uardavägen i Lund (Bakom ICA Tornet)
Entréavgiften är 60 kr för alla.
   Hojfen Balagan är världens bästa, och enda, elektroinfluerade diskobalkan- brassband. Tio killar från Lund, med en mindre djurpark med på scen, levererar tung dansmusik med trumpeter, trummor, syntar och svett. De har genom över 250 spelningar fått halva Europa att dansa på klubbar, bröllop och festivaler...
Arr. Flygelkören som firar 10 årsjubileum

Grön påskvandring

Lundavänsterns påskvandringar har med ett års uppehåll pågått sen 1970. I år blir vandringen ovanlig i åtminstone ett avseende: en mängd lövträd hinner sannolikt slå ut. Påsken är mycket sen vilket är en förutsättning, men en annan är faktiskt den globala uppvärmningen. Sydsvenskan visade häromdagen statistik över vårens allt tidigare ankomst som bekräftade vad vi påskvandringar länge har anat.
   Vi kommer förstås att glädjas åt grönskan under vår framfart på de nordskånska stigarna och småvägarna, men utvecklingen ger också skäl till begrundan och till allvarliga samtal vid kvällens lägereld. Som säkert kommer att flamma högt och värma skönt eftersom den hittills regnfattiga våren gör det lätt att hitta torr ved.
   Fyrtio års vandrande känns i benen så vi kommer att ta det relativt lugnt och rasta när ledningens anda faller på. Vi räknar ändå med att avverka tre mil eller så vilket kommer att ge oss röda kinder och vidgade lungor. En dos friskvård med andra ord. En lagom fylld ryggsäck ökar effekten.
   Preliminärt lämnar vi Lund med tåget kl. 10 på torsdag och vandrar till långfredag eftermiddag.
Mer info från Gunnar Sandin, tel. 135899.

Ett tips från Jan Hammarlund

Fredag kl 20 sänds en dokumentärfilm om JOAN BAEZ i SVT 2 (K special).
Den går i repris på söndag och tisdag.
   Och Joan sjunger på Konserthuset i MALMÖ på lördag, Konserthuset i GÖTEBORG på söndag, på Cirkus i STOCKHOLM på tisdag (19/4), och på Konsert & Kongress i LINKÖPING torsdag 21/4.
   Om ni gillar min musik så kan jag nästan garantera att ni gillar Joans också - hon har varit min främsta mentor och inspiration.
   Min kära idol är nu 70 så vem vet, det kanske är sista chansen att se henne i Sverige.
   Ville bara tipsa. Biljetter finns att köpa här. Besök gärna hennes hemsida.
Vänliga hälsningar
Jan Hammarlund

Mer Kött på benen - Mindre på tallriken

Köttfri Måndag tillsammans med Hållbart Universitet bjuder in till seminariet "Mer Kött på benen - Mindre på tallriken", den 26 april klockan 18.30 - 20.30  i AF-borgen.
   Till seminariet vill vi bjuda in så många som möjligt, politiker, tjänstemän, näringsidkare, skolpersonal, matlogistiker och allmänheten!
Hoppas vi ses!
Lovisa och Köttfri Måndags Lundagrupp

Jobbskatteavdraget

Att prioritera jaget leder till girighet, avund, hat mot rivaler, tillgjordhet, grymhet och våld.
Buddha 500 f. kr

Notiser

Kärnkraft
Kärnkraftsindustrins hela existens är beroende av dolda subventioner – kostnader som får bäras av samhället i händelse av en olycka och kostnader för den ännu olösta förvaringen av kärnavfallet.
Joseph Stiglitz, Sydsvenskan 13/4

Kärnkraftens mest glödande motståndare är – kärnkraftsindustrin själv.
Ulrich Beck, Access 3

Världsekonomins kris
Varigenom övervinner bourgeoisin krisen? Å ena sidan genom en framtvungen tillintetgörelse av en mängd produktionskrafter, å den andra genom erövring av nya marknader och en grundligare utplundring av de gamla. Varigenom alltså? Därigenom att den förbereder mera omfattande och våldsamma kriser och minskar medlen till krisernas förebyggande.
Kark Marx
Det kommunistiska manifestet 1848

Ship to Gaza
Israels regering försöker förmå Turkiet att stoppa Ship to Gaza,
Haaretz 12/4

Libyen
Den senaste månadens libyska konflikt handlar varken om ett humanitärt ingripande eller om världens tillgång till olja. Den är i själva verket ett avsiktligt sätt att avleda uppmärksamheten från den principiella politiska kampen i arabvärlden. Gaddafi och de västliga ledarna är fullständigt överens om en sak. Allihop vill bromsa, kanalisera, ta över och begränsa den arabiska revolutionen och hindra den från att förändra de grundläggande politiska förhållandena i arabvärlden och dess roll i världssystemet.
Immanuel Wallerstein, 1 april 2011

De utländska styrkorna bör samordna sina operationer med Benghazi, slå mot Gaddafis trupper på marken, ge rebellerna rullande luftskydd och vapen så de kan rycka fram mot Tripoli igen. Det innefattar även Jas39-plan.
Andreas Malm, AB 12/4

Inga affärer med Arne Paulsson av Mats Olsson

Vänsterpartiet föreslår att Lunds kommun tills vidare avstår från nya markaffärer med Arne Paulsson och hans fastighetsbolag.
   Bakgrunden är att så sent som i september 2010 bröt Arne Paulsson ett avtal om att bygga hyresrätter vid Donatus väg på Väster. Hans bolag hade fått köpa marken av Lunds kommun för att uppföra 38 hyreslägenheter. Hellre än att fullfölja detta betalade Paulsson ett vite på 3 miljoner kronor: Allt omvandlades till dyra bostadsrätter redan innan bygget påbörjades.
   Nu vill Lunds borgerlighet sälja kommunal mark på Klostergårdens Idrottsplats till samme Paulsson för att uppföra 425 lägenheter. I avtalet finns inga som helst bindande klausuler om hyreslägenheter. Istället för att skärpa kraven på Paulsson belönas han för sitt avtalsbrott genom att kommunen nu inte ställer några krav alls.
   Det ställs inte heller några krav på anvisningar av en enda bostad till hemlösa bland alla dessa lägenheter. Tidigare har Paulsson i pressen avfärdat sådana tankar med orden: - Jag har inte tid att vara socialarbetare, se artikel i Sydsvenskan.
   Kommunerna har ett lagstadgat ansvar för en social bostadspolitik. Enligt lagen ska varje kommun "...planera bostads- försörjningen i syfte att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och genomförs."
   Om Lunds kommun ska kunna ta leva upp till detta ansvar måste dels formerna för framtida exploateringsavtal ses över, dels bör kommunen avstå från att göra affärer med opålitliga fastighetsbolag som hellre betalar viten än tar ansvar för tecknade avtal och en social bostadspolitik.
Mats Olsson, Vänsterpartiet

De faktiska kostnaderna är...
av Anders Davidson

Hör på Ekot att Riksrevisionen riktar kritik mot regeringen för dålig styrning och uppföljning av de internationella insatserna, bl a i Afghanistan. De faktiska kostnaderna är okända... Vår utrikesminister lovar att läsa rapporten:
   - Jag har inte fått rapporten, men jag ska läsa den med intresse. Vi är alltid mottagliga för synpunkter.
   Väntar spänt på Bildts kommentar: Ingenting nytt!
   Riksrevisorn säger alltså att riksdagen varken har koll eller kontroll...
Hur flat får en opposition egentligen vara?

Dialog för fred av Gunnar Stensson

Som Diakonias talesman Bo Forsberg påpekade i Sydsvenskan 12/4 underlät Israels ambassadör Benny Dagan i sitt debattinlägg 7/4 att berätta att de otillräckliga livsförnödenheter som Israel släpper igenom till Gaza bekostas av internationellt bistånd och att humanitära projekt bekostade av Sverige bombades av Israel under Gazakriget.
   ”Demokratin fordrar att respekten för medmänniskors fri- och rättigheter inte vet av några nationsgränser, religionsgränser eller politiska motsättningar Demokratin har inte ett A- och B-lag.”
   Det är Göran Persson, Alf Svensson och Dan Olofsson som skriver detta i Sydsvenskan 14/3. De är naturligtvis fullt medvetna om begränsningarna i israelarabernas medborgerliga rättigheter i Israel, som bl a Susan Nathan vittnar om.
   I kväll genomförs en stödkonsert med dialog för fred mellan Israel och Palestina på restaurang Glasklart i Malmö.
   För att dialogen ska ha en mening är det nödvändigt att dessa sanningar inte ännu en gång sopas under mattan.

Reflexioner över kriget av Lucifer

Ni följer väl rapporterna från de blågula flygarna som så oegennyttigt ska ha ihjäl Khaddafis elakingar? De svenska tidningarna och TV hade tidigt folk nere vid flygbasen på Sicilien som berättade om varje steg som togs. Nu var ju allt hemligt och reportrarna fick inte komma nära basen utan fick mötas med pressofficerarna på en gräsplätt vid en motorväg en god bit bort. Nyhetsflödet blev inte så stort heller så nu har reportrarna väl rest hem. Men att vi förväntades heja på de våra var helt klart. Den oreflekterade patriotismen, den man trodde var utdöd i Sverige, stack upp sitt huvud.

Dannebrogen vajar mest
Det var förstås inget mot den danska upphetsningen. Sedan 1990 har Danmark entusiastiskt gått i krig så fort tillfälle bjudits. Det började med att man skickade en ubåt till Irak som väl förmodades gå upp för Eufrat eller Tigris och har sen har det bara accelererat. I Afghanistan har 40 danska soldater stupat, till nationens ära.
   I mer än fyrtio år har västmakterna försökt få bort Khaddafi, med i stort sett alla medel. Nu ser det ut att kunna lyckas under applåder från en bred opinion. Khaddafis hot mot upprorsmännen i Benghazi väckte känslorna och fick också annars kritiska grupper att tappa koncepten. I Danmark röstade hela Folketinget, inkl. Enhedslistan – en samling av gamla DKP-are, trotskister och diverse vänstersocialister för krigsdeltagandet. Det väckte dock kritik från medlemmarna och en vecka senare tog Enhedslistan tillbaka sitt gillande av insatsen. Det räckte ju att se vad som blev resultatet. I Sverige ställde huvuddelen av Vänsterpartiets riksdagsgrupp upp för kriget och man skulle önska att de nu hade kurage, att också de revidera sin ståndpunkt. ”Flygförbudszoner” – vad det handlar om är zoner för angrepp mot marken med totalt överlägsna flygstyrkor. ”Humanitär intervention”, jo kyss mig.

Snart dags för kängor på marken
Vi får väl se vad som händer. Storbritannien och Frankrike verkar arbeta upp sig till raseri. Varför? Jo, dels oljan och dels att de båda ländernas regeringschefer behöver stärka sin ställning. Kraven på mer och blodigare krig kommer säkert att öka och det kanske också når Sverige. Vem vet, den s.k. bombvänsterns känslor mot Khaddadi tar kanske på nytt överhanden över förståndet. Då blir det ett nytt enhälligt ja. Förresten, det är väl precis sånt vi ska ha insatsstyrkorna till?
   Under tiden kan vi andra väl bara odla vårt svårmod och vår olust över världen. Och upprepa: Låt Libyens befrielse vara libyernas eget verk. Då blir det också bättre i längden.

I moderaternas överkonsumtionsstat av Gunnar Stensson

Borg sänker min skatt med 100 kronor samtidigt som barnfattigdomen växer, ensamma mödrars villkor försämras, skolresultaten blir sämre, vuxenutbildningen minskar och arbetslösheten är hög eftersom investeringarna i järnvägar och energisystem är helt otillräckliga.
   De moderata kärnväljarna myser medan de målar sina båtar med miljöfarliga färger.
   Men Borg är kanske inte så dum ändå. Min extra hundralapp kanske räcker längre eftersom McDonald’s kanske sänker priset på hamburgare tack vare skatteminskningen.

Om konstgräs och folkstormar av Sten H.

Jag vill säga några ord om en dansk diskussion som pågår just nu (senast torsdagens Information). I Danmark finns ett ganska nytt parti, Liberal allians, som väl närmast kan kallas nyliberalt. I takt med att det gamla högerpartiet, Konservative Folkparti, har tappat all geist och det stora regeringspartiet Venstre hillat in sig med Dansk Folkeparti, har Liberal allians med unga och välutbildade anhängare gått till offensiv. Dess senaste drag är att bilda en sorts specialstyrka, Freedom Fighters. Det är en Facebook-app, dvs ett program som är tillgängligt på Facebook med vars hjälp man skapar inlägg på debattsajter och tidningskommentarer.
   För att bli Freedom Fighter  (nu är de ca 1000) ska man ge LA lov att se din profilbild och din lista på vänner. De ska också kunna se vilka TV-program du gillar, de ska kunna skicka dig post och de ska kunna skriva på din Facebook-vägg. Du ska också ge dem lov att se var du befinner dig. Du kan så komma in i ett ”hemligt rum” där du är ”bakom fiendens linjer” – fienden är S och SF. Då kan hu bli utskickad på ”missioner”  och kan då få ”poäng”. En mission kan vara att skriva en motkommentar till artikel som är kritisk till LA eller en analys som handlar om skattepolitik. Senast kan du få sju poäng på att skriva kritiskt på S-politikern Nikk Hækkerups hemsida.
   Det här är att på sitt sätt förvandla politik till ett spel och just gamification lär vara det senaste på kommunikationsfronten. Mera allmänt är det här en form av det som också kallas astroturfing. Astroturf är namnet på ett fabrikat av konstgräs och det hela går ju ut på att få en PR-kampanj att verka som en äkta gräsrotsrörelse. ”Konstgräs” skulle alltså vara ett möjligt svenskt ord. Man är några stycken och så lyckas man framstå som om man var en bred folkrörelse eller en omfattande opinion.
   Det är naturligtvis inget nytt – vi har väl sett ”folkstormar” på insändarsidor som verkar nog så genomorganiserade. Det saknas bevis, men nog har man kunnat ana Israelanknutna organsiationer som har gått till massangrepp på personer som Per Gahrton eller Ilmar Reepalu. Och vi vet hur allt fler politiker har lockats till PR-byråer allt sedan SAF körde sina framgångsrika kampanjer på 80-talet.
   Men Internet ger onekligen nya möjligheter att agera snabbt och effektivt i stor skala. Vi lär nog få se ett flertal konstgjorda folkstormar utspela sig. Konstgräset kommer att blomma.

Utvecklingen går med stormsteg fram och tillbaka
av Stig Henriksson

(Först publicerad i VLT 5 april)

Efter att ha levt drygt ett halvt århundrade får man nog automatiskt ett slags djup i bilden av världen. Saker och ting sker inte enbart i ett ständigt nuflöde utan kan relateras till och reflekteras kring i förhållande till vad som hänt tidigare och vad som anses självklart sant.
   När jag växte upp var vänstern på en slags ständig frammarsch. Nationellt, men också när avkoloniserade länder bekände sig till någon slags hemkokt socialism. Därav finns inte mycket kvar. Några länder har utvecklats, men många har också sjunkit ner från frigörelsens optimism till ett korrupt förtrycks elände. En gång var Robert Mugabe en med rätta hyllad frihetshjälte.
   I Sydamerika har militärdiktaturerna däremot ofta ersatts av folkvalda vänsterpresidenter, med eller utan auktoritära tendenser. Sovjetunionen har imploderat. USA är bankrutt. Kina har gått från en fattig och svag jätte till att bli en ekonomisk gigant. Jämlikheten mellan länderna ökar, medan klyftorna inom länderna vidgas. Europa har i land efter land högerextrema partier, många gånger med bruna rottrådar, klättrat in i parlamenten. Något otänkbart för några decennier sedan.
   Religionen var en rest av det förgångna både i Sverige och ute i världen. Men kristendomen har hävdat sig, men nu är det betydligt färre befrielseteologer och avsevärt fler fundamentalister. Vänstervågen i arabländerna ersattes av despoter enbart utmanade av islamister. Ända till januari 2011 då ett helt rutinartat trakasseri av gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi i december blev den gnista som tände en brand över arabvärlden.
   Och vilka tvära kast står för dörren? Demokratisering av Kina? Diktatur i Italien? Belgiens delning? Afrikas politiska och ekonomiska uppvaknande? Brasilien som Amerikas stormakt? Eller tillbaka till ursprungsläget? Karl Marx sade att historien upprepar sig - första gången som tragedi, andra gången som fars. Men somligt är farsartat redan första gången. Och annat är tragiskt varje gång.

De som inte kommer ihåg historien är dömda att återupprepa den.
George Santayana

Lokalhistoria och nässelsoppa av Gunnar Stensson

Medan vi njöt av Kerstins kaffe och bullar på kyrkogården i Flackarp den soliga aprilsöndagen pratade vi om slaget vid Lund.
   Dom var nog glada i Flackarp att dom inte bodde i Nöbbelöv, sa någon.
Flackarpsbönderna fick nog känna på, dom också, sa en annan.
   På marken ligger några hällar med nästan utplånad skrift. De har tidigare legat inne i 1100-talskyrkan som revs 1865, samma år som amerikanska inbördeskriget slutade.
   På en kan man med svårighet läsa ”…sted hviler Jesper Larssen…död…”  Namnet är danskt och bokstaven ö skriven på danskt sätt med snedslag över o. Han dog förstås före slaget vid Lund.
   På en annan platta kan man läsa: ”Här under hvilar dannemannen Måns Jonsson som dödde 1740. Här under kvilar hans k. dotter Gunnela Månsdotter. Hon dödde 1748.” Det var efter slaget, det. Skåne försvenskades.
   Tänk att Flackarps kyrka revs långt innan Sankt Lars begravningsplats öppnades, sa Kerstin.
   Vi strävade vidare i motvinden grubblande på slaget vid Lund och  försvenskningen liksom på industrialiseringen i Sverige. Alla förändringar kräver mänskliga offer.
   Sedan sökte vi späda nässlor till nässelsoppan, som man ska äta vid påsk. Nedan följer ett recept:

Klassisk nässelsoppa för 4
2 liter små nässlor eller toppskott av nässlor.
1 och ¼ liter vatten
1-2 buljongtärningar
2 msk smör
3 msk vetemjöl
½ dl grädde eller 1 dl mjölk.
Gott och rikt på järn och vitaminer.

Vart tog rättvisan vägen i Mellanöstern? av Bengt Hall

Tre kända personer (bl a en fd socialdemokratisk statsminister) som står bakom en stödkonsert för Mellanöstern skriver i dagens SDS att ”de vill manifestera en vilja att säkra en trygg framtid, en samhällsgemenskap i fred och frihet”. Och med många ord skriver de om sin tro på att palestinier och israeler kan komma att leva i fred, sida vid sida. De tror också på respekt för medmänniskors fri-och rättigheter.

Ja, vem vill inte det? Men vad beror den fullständigt vansinniga och människorättsvidriga belägenhet som palestinierna befinner sig i? Hur respekteras de mänskliga rättigheterna i Israel och i de av Israel ockuperade områdena, Västbanken och Gaza? Om detta skriver de ingenting. Fred vill de flesta av oss ha, även människorna i Israel och Palestina. Men vilken fred?

När ska Israel och det internationella samfundet erkänna att ursprunget till dagens situation är den etniska rensning som ägde rum 1948 när staten Israel bildades? 850 000 palestinier  fördrevs från sina hem och miljoner av dem (och deras barn)  lever fortfarande i trista flyktingläger. Två tredjedelar av invånarna i ”världens största utomhusfängelse” Gaza klassas som flyktingar. Flyktingarna är dessutom förbjudna att återvända till sina hemtrakter. 513 arabiska byar förstördes och jämnades med marken. Om detta kan man bl a läsa i den israeliska historikern Ilan Pappes mycket intressanta bok ”Den etniska rensningen av Palestina”.

Att Gazaborna lever under förskräckliga förhållanden vet vi också. Sedan 2007 är området som hyser 1,5 miljoner på en yta stor som en fjärdedel av Öland utsatt för en blockad av Israel, som helt kontrollerar gränserna. Blockadens syfte var att straffa den palestinska civilbefolkningen för sitt stöd till Hamas i valet 2006. Israels anfall mot Gaza julen 2008 ledde till att 1400 palestinier dog, varav 400 barn. Infrastrukturen i området ödelades. Israels skäl var raketbeskjutningar från Gaza. Israels övervåld är dock påtagligt. Under perioden 2005 till 2007 avfyrade Hamas och andra palestinska grupper cirka 2700 lokalt tillverkade raketer in i Israel som dödade 4 israeler. Under samma period avfyrade israel cirka 14 600 artillerigranater in i Gaza. Dessa dödade 59 Gazabor.

En konsekvens av blockaden är att det råder en enorm brist på det mesta i Gaza. Israel har långa listor över produkter som inte får föras in: byggnadsmaterial, medicin, diesel, bensin, reservdelar och teknisk
utrustning mm. Eftersom gränserna är stängda, vattnet förorenat och medicin saknas är hälsoläget katastrofalt. Blockaden har reducerat varuinförseln med 80 % och 95 procent av alla privata industriföretag har lagt ner.

Israels ockupation av Västbanken med alltfler illegala bosättningar och en mur inne på palestinskt område är ju inte precis fredsbevarande åtgärder och gör livet för palestinierna ytterst besvärligt. Osloavtalet  1993 innebar att parterna enats om ”en vägkarta” för fred” och Israels tillbakadragande från Gaza och Västbanken. Palestinierna har hela tiden accepterat olika förslag om uppdelning av det gamla palestinska området, trots att Västbanken och Gaza bara utgör 22 procent av deras gamla landområde. Israel däremot har därefter konsekvent vägrat och bosättningspolitiken visar ju att Israel eftersträvar hela kontrollen över det gamla palestinska området.

För en tid sedan läste jag Susan Nathans bok ”Ett annat Israel”. Hon är en engelskfödd judinna som utifrån sin sionistiska övertygelse flyttade till Israel 1999. När hon upptäckte hur illa palestinierna behandlades bestämde hon sig för att flytta till en arabisk by, Tamra, i Israel. Utifrån sina erfarenheter där beskriver hon diskrimineringen av palestiner i Israel. En miljon palestinier är medborgare i Israel, en femtedel av Israels befolkning. De behandlas som säkerhetsrisker, trakasseras, deras jord är konfiskerad, de vägras lagliga rättigheter på olika områden, får inte gifta sig med en jude, får sämre bidrag till sina skolor och enligt Susan Nathan lever de under villkor som liknar apartheid. Häromdagen skulle hon komma till Lund och prata om mänskliga rättigheter i Israel och Palestina. Men hon kom inte. Hon har blivit utvisad från Israel och stoppad vid gränsen när hon skulle res ut från Indien där hon befann sig. Hennes kritik mot Israels politik blev för svårsmält för den högerextrema regimen.

Det vore bra med fred i Mellanöstern. Och ännu bättre om vi vågar se sanningen i vitögat och vågar prata om rättvisa för alla människor i Mellanöstern.

PS
Vik 25 maj för en kväll på Mejeriet. En stödkväll för Ship to Gaza och Palestinas folk. Med Victoria Strand som talare (hon var med på fjorårets Ship to Gaza) och fler spännande artister och film. I början av hösten blir det också en kväll för Palestina i domkyrkan.

Peak Oil 10 av Erik Kågström

Även om det verkar som om produktionen av konventionell olja nådde en topp redan 2006 så är det ännu ovisst när den totala produktionen av flytande fossila bränslen når sin toppunkt. Men tidpunkten är inte oviktig. De magra resultaten av klimatförhandlingarna i Köpenhamn och Cancun visar att världens ledande politiker inte är beredda att vidta de årgärder som krävs för att minska utsläppen av växthusgaser så att en klimatkatastrof kan undvikas. Helt enkelt därför att sådana åtgärder är oförenliga med fortsatt global ekonomisk tillväxt. Det kan vara så illa – och det tycks nu allt fler anse – att det enda som kan förhindra en katastrofal klimatförsämring är att världsekonomin kollapsar – till följd av Peak Oil till exempel. Men då hänger det på vad oljeindustrin kan prestera framöver.
   Världens största oljefält är Ghawar i nordöstra Saudiarabien (fig. 1). När det upptäcktes trodde man att det kunde hålla 80 miljarder fat olja. Det var uppenbarligen en underskattning för sedan 1951 har Ghawar redan  levererat över 60 miljarder fat olja. Det motsvarar två års global oljekonsumtion i dag. Sedan decennier pumpas där upp 5 miljoner fat om dagen. Men det man får upp är alltmer tillblandat av det vatten som pumpats ned för att hålla uppe trycket. Det innebär ökade kostnader för vattenavskiljning och minskande energinetto. Ghawar anses av många ha nått sin produktionstopp och när som helst kan utbytet börja minska. Det skulle innebära ett allvarligt avbräck för Saudiarabien eftersom Ghawar står för över hälften av landets totala oljeproduktion.

Fig. 1  Oljefältet Ghawar i Saudiarabien
Det näst största oljefältet i världen är Burgan i Kuwait. Det upptäcktes redan på 30-talet och ansågs ha nästan lika stora reserver som Ghawar.  Produktionen var som mest 2 miljoner fat om dagen. Burgan fick sin topp 2007 och sedan har produktionen efterhand minskat.
   Ghawar och Burgan är i särklass när det gäller storlek på oljereserver. Fält som har mer än 10 miljarder fat i reserver betecknas som ”supergiants” och av sådana finns det ett femtiotal i världen. Hur världens oljereserver för ett år sedan fördelade sig på de största oljeländerna framgår av fig. 2.

Fig.2  Oljereserver i världen
De relativt höga siffrorna för Kanada och Venezuela är missvisande. De båda länderna har visserligen enorma oljeresurser – det talas om 1 300 miljarder fat vardera men det allra mesta är bundet i oljesand eller skiffer eller är mycket tjock, trögflytande olja eller ett förstadium till olja – kerogen. På grund av bättre teknik och högre oljepriser har en del av dessa resurser klassats som ekonomiskt utvinningsbara reserver.

De organisationer som regelbundet redovisar statistik från oljesektorn, framför allt BP och IEA är helt hänvisade till de uppgifter som lämnas av oljestaternas regeringar. Det finns inget överstatligt organ som kan gå in och kontrollera relevansen i de siffror som lämnas. Det har setts som en smula märkligt att de oljereserver som rapporteras aldrig minskar trots att det varje år produceras och konsumeras stora volymer. Det kan verka som om en enskild oljestat varje år råkar hitta exakt lika mycket ny olja som man pumpat upp under året. En förklaring till detta fenomen är att en regering kan öka utvinningsfaktorn på grund av att tekniska förbättringar gjort det möjligt att utvinna mer av den olja som finns. Men det finns också en politisk förklaring och det gäller framför allt i Mellanöstern. På 1980-talet beslutade OPEC att begränsad produktionen av olja för att hålla priserna uppe. Varje stat fick sig tilldelad en kvot som bland annat stod i relation storleken på de reserver man redovisat. Det medförde att flera medlemmar i OPEC, särskilt i i Mellanöstern snabbt ökade sina reserver (fig. 3 ).  Ökningen av reserverna i ”resten av världen” en bit in i 2000-talet torde bero på de oljefält man påträffat i Mexikanska golfen och i havet utanför Brasilien. Både Iran,Irak och Kuvait har under det gångna året rapporterat ökning av sina reserver. Det tycks pågå en tävlan om att komma högt på rangordningen.


Fig. 3  Förändring av oljereserver i världen
För att oljeproduktionen i världen skall motsvara den efterfrågan som väntas öka i takt med att globala BNP ökar krävs en produktionsöknng som både motsvarar den pågående minskningen i gamla fält  och den ökade efterfrågan. Läget i de trettio största oljeproducerande länderna när det gäller produktionsökning respektive –minskning framgår av tabell 1. Röd text betyder ökning.

Tabell 1.  Oljeproduktion – ökning eller minskning. Miljoner fat/dag
I tretton stater kan det bli en ökad produktion i alla övriga en minskning. Netto skulle det innebära en minskning med 1 ½ miljon fat/dag. Det är den typen av fakta som ligger till grund för bedömningar av tidpunkten för Peak Oil. Men osäkerheten är stor. På grund av det omfattande hemlighetsmakeriet på området finns det förmodligen inte en enda enskild person som sitter inne med den information som krävs för en någorlunda säker prognos på oljeområdet.
   För att motsvara världsekonomins förväntningar satsar oljeindustrin i världen i år omkring 450 miljarder dollar på upptäckt och utvinning av olja. Investeringar krävs också i infrastrukturen i industrin som är sliten och delvis otidsenlig. Det är också problem med att skaran av yrkesskickliga arbetare krymper på grund av pensionavgångar.

Bilkommunen Lund av Ulf Nymark

Lunds cykelbanor – ett radband av farthinder
Vi har nu kommit till tredje delen i VB:s serie om Lund som bilkommun. En superkort rekapitulation av de två tidigare texterna kanske kan vara på sin plats. Först, i VB nr 2011:5, visade jag på hur anorektiska investeringarna i  GC-infrastruktur (GC = gång- och cykel) är jämfört med de övergödda investeringarna i biltrafik. I VB nr 2011:10 fanns en redogörelse för hur GC-banorna medvetet byggs för smala för att enligt bilsamhällesnormen ge ”tillräckligt” utrymme för bilarna. Utformningen av GC-banor förutsätter, enligt beslut av en stor majoritet av kommunens trafikpolitiker, att cyklister även ska nyttja gångbanan och fotgängare cykelbanan.  (Eller som det heter på trafikpolitikernas fikonspråk: Breddmåtten på GC-banor ”förutsätter att gång- och cykelbanan ligger bredvid varandra och utan höjdskillnad så att samspel kan påräknas”. Se ”Policy för gång- och cykeltrafik i Lunds kommun”, sid 8)

Fysiska farthinder
De alltför smala GC-banorna medför in ett ständigt flöde av olycksrisker i trafiken. De orsakar också att framkomligheten och hastigheten för såväl gående som cyklister dämpas. Men trafikpolitikerna i Lunds kommun nöjer sig inte med dessa restriktioner på cykeltrafiken. Cykelbanorna utformas därtill med en mängd fysiska farthinder av olika slag, samtidigt som de ofta dras så att en cykelväg mellan två målpunkter är längre än bilvägen mellan samma punkter. Vad menar jag då med fysiska farthinder? Med det menar jag allt som i cykelbanans utformning är ägnat att göra det obekvämt, omöjligt eller mycket svårt att hålla normal marschhastighet på cykel. Och vad är då normal marschhastighet? Tja, om det kan man ha olika uppfattningar men ca 20 km/tim verkar vara ett inte helt orimligt antagande om cyklisters hastighet.
   Hur ser de då mera konkret ut  på cykelbanorna med dessa hinder? Och hur ser de ut på bilgatorna?

Exemplet Dalbyvägen
Ta till exempel en cyklist som ska färdas från Östertull till Gastelyckan på Dalbyvägen. Denne cyklist utsätts för inte mindre än 12 farthinder på sin färd  (och då räknar jag ändå inte in för smal cykelbana). Det handlar om vid korsning med bilväg bristande avfasning vid nivåskillnad, dvs gupp, det handlar om tvära sidoförflyttningar vid korsningar med bilväg, det handlar Dalbyviadukten. Dalbyviadukten ligger högt upp på kommunens 10-i-topp-lista för ”bästa” hinder i cykeltrafiken. För att forcera motorvägsbariären  måste cyklisten köra i två 90-graders svängar, plus två hårnålskurvor plus en tvärbrant uppförsbacke. Till detta skall läggas två stopp för knapptryckningar för att få grönt ljus vid vissa tider på dygnet.
   Hur många farthinder har då en bilist i sin färd på samma vägsträcka? Summa ett farthinder. Upphöjningen vid rondellen, inklusive själva rondellsvängen, vid Brunnsgatan. Annars raka spåret. Alltså: 12 farthinder för cyklister, ett farthinder för bilar och aldrig stopp  för knapptryckning för att få grönt ljus.

Exemplet Sydöstra ringen – 22 farthinder för cyklister
Nu kan ju någon invända att exemplet Dalbyvägen gäller en gammal GC-väg. Nog byggs väl de nya cykelvägarna bättre anpassade för cyklismen? Alls icke så.
   Den cyklist som färdas på den endast ett par år gamla cykelvägen längs Sydöstra ringen från Tetra Pak till rondellen i Dalbyvägens korsning med Södra Sandbyvägen har på denna ca 3390 meter långa sträcka att genomlida inte mindre än 22 fysiska farthinder. Till detta kan läggas 6 ”juridiska farthinder” i form av skyldighet att lämna företräde mot korsande biltrafik. Om dessa ”juridiska farthinder” träder i
funktion beror förstås på intensiteten i biltrafiken.

Nästan en halv kilometers omväg
De 22 fysiska farthindren består av inte mindre än 12 st 90-graderssvängar (plus/minus 10 grader) med snäv kurvradie och 10 st gupp. Kronan på cykelhinderverket är en ca 470 meter lång omväg (i förhållande till bilvägen) bestående av bland annat 2 st 90-graders kurvor och en hårnålskurva.

Kraftigt nedsatt hastighet
Hur många farthinder har en bilist i sin väg mellan dessa två punkter på Sydöstra ringen? Egentligen inga, men vi kan för säkerhets skull räkna in två farthinder.  Det finns ett par mjuka svängar där körbanorna delar sig åt olika håll, men nedsättningen av bilens hastighet behöver inte bli mer än ca 20 % under gällande hastighetsbegränsning, dvs 50 km/tim. Dessutom har bilisten ca 14 % kortare färdväg än cyklisten och behöver vid inget tillfälle lämna företräde för enbart cykeltrafik. (Som vi såg ovan fick cyklister lämna företräde för bilar vid 6 tillfällen). Cyklisten måste däremot vid merparten av det befintliga dussinet  90-graderskurvor gå ner i genomsnitt till minst 90 procent i förhållande till hastighetsbegränsningen. Nu är det kanske inte så många cyklister som når upp till den maximalt tillåtna hastigheten, men även i förhållande till den normala marschfarten tvingas cyklisten till hastighetsnedsättningar med 75 %.

Även fotgängare får gå omvägar
Även fotgängare drabbas av att GC-banorna är utformade efter vad bilismen anses kräva. Fotgängares gånghastighet påverkas endast marginellt, men 90-gradiga sidoförflyttningar vid korsning med bilvägar* förlänger givetvis gångvägen och därmed tidsåtgången för transporten. Man bygger alltså medvetet omvägar för fotgängare.

Upp till 11 gånger fler hinder för cyklismen
Såväl tidigare- som nybyggda cykelbanor är sålunda försedda med ett radband av farthinder.  För biltrafiken prioriteras mycket hög framkomlighet, farthindren minimeras och färdvägen görs så kort som möjligt. För cykeltrafiken gäller de tvärtom att förse den med så många farthinder och framkomlighetshinder som det anses behövas för att biltrafiken inte ska störas.
   I exemplen ovan har cyklisterna beträffande sträckan på Dalbyvägen 6 gånger fler hinder än biltrafiken. Cyklisterna här har ett farthinder på i genomsnitt var 200:e meter medan  bilisterna har ett fartdämpande åtgärder på endast var 1200:e meter. På Sydöstra ringen finns i cykelbanan 11 gånger fler hinder än i bilkörvägen. I genomsnitt har cyklisten 10 gånger tätare mellan farthindren än vad som är fallet för bilisten.

Biltrafiken är den ”riktiga” trafiken
Varför utformas vägtrafiken på detta sätt i Lunds kommun? Varför ska cyklister marteras, misshandlas och mobbas, medan bilismen i stort sett har fritt ös? Helt enkelt därför att Lund, trots fagert tal om motsatsen, inte prioriterar cykeltrafiken. I Lund är det fortfarande biltrafiken som är den ”riktiga” trafiken, Trafiken med stort T. Det är biltrafikens förmenta ”behov” som i första hand ska tillfredsställas. Ty Lund är en bilkommun.
Ulf Nymark


* Med de 90-gradiga sidoförflyttningarna syftar jag på gatukorsningar där GC-banan av okänd anledning flyttats in i förhållande till själva korset. I stället för att passera korsningen i rak linje tvingas fotgängaren och cyklisten, att innan passage av gatan göra en flera meter lång omväg i 90-graders vinkel i förhållande till färdriktningen, och efter passage av gatan göra en ny 90-graders sväng för att åter komma i färdriktningen.

Krig för fred av Anders Davidson

I går kväll smällde det i Svt – Krig för fred. Min morgontidning Sydsvenskan hade redan laddat: "Sverige dödar" – för fred...
   Skribenten Tobias Lindberg redovisar en förvirrad argumentation: "Ändå har Sverige en rimlig Afghanistanpolitik. Det måste finnas ett tydligt mål med den svenska närvaron." Det kan inte vara både och, att en politik utan tydligt mål är rimlig.
   Ursäkta om jag stör. Jag skriver till dig och andra som jag då och då haft kontakt med kring Afghanistanfrågan. Våra utkikstorn och varifrån vi kan ropa ut våra protester och frågor är olika – det är en styrka! Jag försöker sannerligen inte enrollera dig i något åsiktskollektiv men min tanke är att utbyte av tankar och delade perspektiv är av godo, för den nödvändiga offentliga debatten framåt. När Sverige dödar behöver vi mer än någonsin en livfull debatt.
   Antar att om de inte gjort det redan så kommer fler än Sydsvenskan att hänga på dokumentärserien för att försvara den militära insatsen. I sex veckor kommer den svenska insatsen i Afghanistan att pågå i våra vardagsrum (eller var folk nu har sina teveapparater...) Det ger också oss en chans att sätta Sveriges militära medverkan i Afghanistan under debatt.
   I Aftonbladet hade Åsa Linderborg apropå dokumentären redan dagarna före visningen sagt en sak som också jag tycker måste sägas: "Jag vill inte se fler ceremonier på Bromma, med flaggan på halv stång. Jag vill inte höra fler ”terroristexperter” eller läsa fler kolumnister som än en gång begråter de döda, med en försäkran till föräldrarna, att deras söner dog för en ädel sak."
   Åsa Linderborg gjorde också en viktig reservation: innan vi sett fler program vet vi inte om seriens sex avsnitt "säljer in blodbadet". Min poäng är att sändningarna oavsett ger oss tillfälle att såväl lyfta Afghanistankriget i sig som att sätta fokus på Sveriges medverkan.
   Afghanistan kommer nu närmare. Vardagen, soldaterna, kriget. Det finns något att diskutera. En verklighet – och bilderna av verkligheten. De dokumentären förmedlar och andra. Ett tabu bryts.
   I samma aftonblad som det Åsa Linderborg redovisade Ulf Bjereld att motståndet mot Sveriges militära närvaro i Afghanistan växer. Andelen som vill att Sverige avbryter är idag 49 procent, medan andelen som vill att Sverige stannar kvar minskat till 30 procent från 35 procent 2007.
   Det är bra. Det blåser trots allt medvind!

Reflektion till avsnitt 1
Striden vid Nghala

Första avsnittet i dokumentärserien Krig för fred.
   Det finns ingen anledning att moralisera över soldaterna och vad de säger. De har ett jobb, de löser en uppgift. I krig dödar de.
   Det absurda är den retorik som framställt soldaten, vars främsta uppgift och yrkeskunnande är att döda, som ett slags humanitär hjälparbetare.
   Det kan man hålla med soldaterna om: slut med slikt prat. En spade är en spade, krig är inte fred.
   I publiciteten i förhand har det hörts förhoppningar om att bara de där hemma, vi som inte varit iväg på någon mission, får klart för oss vad det handlar om, att det inte är lek utan krig, då ska vi stödja insatsen.
   Det ska de inte vara så säkra på. Visst stödjer vi våra soldater: Vi vill ha hem dem – i livet!
   Utan att ha varit på någon mission så är vi fullt kapabla att avgöra att detta krig inte är rätt krig.
   I början av insatsen i Afghanistan gjordes i Riksdagen ett tydligt förbehåll för svenskt militär närvaro: det fick inte förekomma minsta risk för sammanblandning mellan Isaf, där Sverige samsades med andra fredsbevarande styrkor, och OEF, där USA ledde kriget mot terrorismen.
   Det var i och för sig en åtskillnad som redan från början var otydlig, men ju tydligare det blivit att de olika utländska militära operationerna inte är olika utan samverkar till stöd för ena sidan i ett inbördeskrig och stormakten USA:s mål, har riksdagsledamöterna glömt det alldeles.
   Fast så glömsk kan ingen vara. Det som tycktes vara ett förbehåll var aldrig allvarligt menat.
   Nu säger samma majoritet att till 2014 ska ansvaret för säkerheten överlämnas till afghanerna och de svenska soldaterna ha lämnat.
   Samtidigt spenderar försvarsministern miljarder på stridshelikoptrar för att möjliggöra insatser efter 2013...
   I detta första avsnitt tycktes det bara vara ett svenskt krig. Utan de styrkor som dödar civila och väcker afghanernas ilska, avsky och motstånd.
   Det kan tyckas lite märkligt.

Israel försöker tysta Susan Nathan
av Bengt Hall & Gunnar Stensson

I måndags väntades Susan Nathan till Lund där hon skulle hålla föredrag om mänskliga rättigheter i Israel och om israelisk utrikespolitik den 11 och 12 april. Men hon kom inte.
Efter israeliska påtryckningar stoppade indiska myndigheter hennes utresa från Indien, där hon vistas sedan en längre tid. I Israel förs det fram anklagelser mot henne om spioneri och antiisraelisk verksamhet.
   Spionanklagelserna är absurda, men det skedda visar hur den israeliska staten behandlar judar som bär fram den judiska kulturens djupa humanistiska traditioner. Susan Nathan drabbades av en sorts israelisk antisemitism.
   Ändå var Susan Nathan närvarande i Lund den 11 april. På Lunds Stadsbibliotek framfördes en fiktiv intervju med henne, byggd på hennes självbiografiska bok ”Ett annat Israel. Min resa över den judisk-arabiska gränsen”. Ordfront 2007, övers.Gunnar Sandin.
   Texten har sammanställts av Bengt Hall och Gunnar Stensson. Svaren är direkta citat ur boken. Karin Stensson läste Susan Nathans repliker. Arrangemanget utgjorde ett stöd för projektet Ship to Gaza.

Svaren som inte fick framföras
Susan Nathan, du är känd som kritiker av staten Israel genom din bok som kom ut i Sverige för sex år sedan.
   Här ska vi tala om vad som hände före 2004, det år då du publicerade boken.
   Boken handlar om relationerna mellan Israels judiska befolkning och de araber som är israeliska medborgare, men lever på andra sidan den osynliga judisk-arabiska gränsen. 
   Du menar att israelaraberna lever under villkor som liknar apartheid och att det återverkar på förhållandet till palestinierna i de ockuperade områdena, i Gaza och i flyktinglägren.
   Sedan boken kom har situationen försämrats genom kriget i Gaza och Israels alltmer högerextrema regering. Samtidigt sveper en demokratisk revolution genom länderna i Mellanöstern.
   Min första fråga blir: Vem är du?
"Mina judiska farföräldrar tvingades fly från Litauen undan 1880-talets pogromer. Av en tillfällighet hamnade de i Sydafrika. Som barn besökte jag ofta Sydafrika.
   Min far verkade som läkare i London under andra världskriget. Som jude kände jag mig isolerad i det engelska samhället. I skolan fanns det bara fyra barn som var judiska. Och skolan var kristen.
   Jag levde i London, bildade familj, fick barn som nu är vuxna, och arbetade bland annat med hivsjuka patienter fram till 1999.
   Jag var då 56 år gammal. Hela mitt liv hade jag varit övertygad sionist, så i detta skede av mitt liv begärde jag israeliskt medborgarskap och flyttade till Israel."

Du hade föreställt dig Israel som ett övervägande judiskt samhälle. När du befann dig på ett sjukhus för en ögonoperation upptäckte du hur etniskt blandat landet är.
"Jag hade trott på formeln att Israel är en judisk demokratisk stat. Jag blev överraskad när jag upptäckte att i salen där jag låg fanns inte bara judar utan också muslimer och druser. Jag fann det förbryllande att många av palestinierna var israeliska medborgare, så kallade israelaraber. Trots att jag var sionist sedan många år och flera gånger hade besökt Israel hade jag aldrig tidigare kommit i kontakt med dem."

Du beskriver en upplevelse på sjukhuset som kom dig att ifrågasätta det israeliska samhället.
"En dag kom en ortodox ung kvinna till sjukhuset med en månadsgammal baby på armen. Barnet hade just genomgått en ögonoperation. Samma kväll kom hennes man på besök. Han bar virkad kippa, långa kindlockar, pistol på höften och ett gevär nonchalant slängt över axeln,. Det är uniformen för den nationalistiska religiösa högern i Israel – utomlands mer känd som bosättarna.
   Tanken att en tungt beväpnad civilperson fritt kunde vandra omkring på ett sjukhus med sjuka barn och kvinnor fick mig att häpna. Jag började prata med honom. Med stark amerikansk brytning berättade han: ”Jag har just rekvirerat ett arabiskt hem i östra Jerusalem. Jag går aldrig hemifrån obeväpnad.”
   Jag invände att det var bättre för honom att bo i den judiska stadsdelen i Gamla staden. Han svarade: ”Nej, hela östra Jerusalem tillhör judarna.”
   Hans ord efterlämnade en otäck smak i munnen. Varför stal han ett hem i den palestinska delen av staden, den del som Israel erövrade i kriget 1967, när det nu fanns vidsträckta områden i landet där han kunde välja att bo?
   Händelsen ledde till att jag började engagera mig för eftersatta grupper i Israel som judar med  marockanskt, irakiskt, egyptiskt och syriskt ursprung. Och slutligen den osynligaste gruppen av alla, araberna i de inhemska arabiska samhällena.
   Jag valde att bosätta mig i staden Tamra, en helt palestinsk stad i Galiléen med 25 000 invånare för att dela de villkor som israelaraberna lever under och visa att samexistens mellan judar och palestinier är möjlig."

Under vistelsen i Tamra kom du att ifrågasätta den traditionella uppfattningen att konflikten mellan judar och palestinier uppstod 1967 när Israel ockuperade Västbanken och Gaza. Alla fredsförslag utgår från det.
"Ja, det är en uppfattning som döljer verkligheten. Den verkliga roten till konflikten är palestiniernas materiella och emotionella förluster då de fördrevs 1948.
   Ingen vågar säga det, vare sig diplomater, journalister eller politiker. Men så är det.
   De ockuperade områdena utgör bara 22 procent av palestiniernas historiska hemland.
   Att bortse från det innebär att helt bortse från de förluster som drabbat hundratusentals palestinska flyktingar och miljoner av deras ättlingar.
   Och Israels beslag av palestinsk egendom fortsätter obevekligt, med våld och med administrativa metoder."

Den 27 april firar israelerna befrielsen och upprättandet av staten Israel. För palestinierna är det en dag av sorg över katastrofen, nakban.
"Det finns en väldig kunskapslucka på båda sidor om vad som skedde 1948.
   Israelerna ser massakrerna på palestinier som undantag, som till exempel den i Deir
Yassin, en by där över hundra civila palestinier slaktades av israelisk milis. Men den var inget undantag.
   Även palestiniernas uppfattning bygger mest på vad de känner till om sina familjers personliga upplevelser.
   Det som skedde döljs som något skamligt. Man får inte undervisa om det i skolorna.
   En fredlig lösning kräver att alla sidor av konflikten mellan judar och araber behandlas samtidigt.
   En rättvis lösning för palestinierna i de ockuperade områdena kommer att kräva en liknande rättvis uppgörelse för palestinier som är judiska medborgare och för palestinier som lever i exil som flyktingar.
   Israelerna måste ta itu med de svåra moraliska frågorna som uppstod genom sättet att bilda Israel 1948, den fullständiga förstörelsen av hundratals palestinska byar och fördrivningen av 750 000 palestinier från deras hem.
   De måste försonas med sitt förflutna och vara beredda att be om förlåtelse för det. Först när de erkänt de historiska orättvisor som 1948 begicks mot det palestinska folket som helhet kan de börja förbättra dagens situation."

Du skriver att israelaraberna i Tamra utsätts för systematisk diskriminering på alla plan: el, vattentillgångar, skola, tillgång till mark och så vidare.
"Så är det. Och sedan muren började uppföras har deras liv blivit svårare och situationen blivit allt värre. Klyftan mellan folken har fördjupats.
   Min vän Bar, en kvinnlig israelisk soldat, berättade bland annat följande episod:
   ”Det var första dagen på det palestinska läsåret och på morgonen kom hundratals föräldrar med sina barn till vägspärren för att skriva in barnen. När vägen var stängd blev föräldrarna allt argare och började ropa till soldaterna att folket i Hebron inte hade med självmordsbombningen att göra utan borde få passera. Det var fruktansvärt att se de små barnen stå där med sina nya skolväskor och vänta på att få komma igenom medan vi vägrade att ge dem tillstånd. Sedan gick några av soldaterna mot människorna med höjda vapenoch skrek: För helvete! Backa! […]  
   Jag såg de vettskrämda barnen som klamrade sig fast vid föräldrarna och hur vi väckte hat. Kommer inte de barnen att vilja ta hämnd när de växer upp och ser oss förödmjuka och kränka deras föräldrar?"
   Dokumentärfilmen ”Att bryta tystnaden” visades en månad i Tel Aviv. Dokumentation som visade de israeliska bosättarnas hat mot araberna vållade stor uppståndelse.
   En sekvens visar en mur i en palestinsk stad där orden ”Araberna till gaskammaren” har sprejats.
   På ett annat river bosättarbarn väggen till en palestinsk butik sten för sten.
   Man får också se 60 uppsättningar bilnycklar, bevis för arméns vana att konfiskera nycklarna för palestinier som ertappas med att köra på förbjudet område.
   Att som ung soldat försvara en ockupation som är illegal enligt internationell rätt tvingar ständigt till omoraliska val.
   Under till exempel 2003 dödades 30 israeliska soldater i strid medan ytterligare 43 begick självmord mestadels med sina egna vapen."

Samtidigt skildrar du ditt liv i Tamra med din arabiska familj Abu Haija mycket kärleksfullt. Du möter stor generositet och gästfrihet.
"Jag valde att leva som jude i en stad av muslimer för att visa att den rädsla som skiljer oss åt är obefogad. Den bygger på okunnighet, en okunnighet som staten Israel försöker uppmuntra bland sina judiska medborgare för att hålla dem borta från sina arabiska grannar.
   När jag flyttade till Tamra var jag omedveten om de våldsamma händelser som utspelats där nästan 50 år tidigare, 1956.
   Det året infördes plötsligt utegångsförbud i Tamra. Bybor som arbetade på åkrarna och som inte visste om utegångsförbudet dödades kallblodigt av israelisk militär. 49 män, kvinnor och barn dog. Befälhavaren som beordrat dödsskjutningarna ställdes inför rätta och dömdes att böta en piaster – det lägsta bötesbelopp som gick att utdöma.
   Minnet av sådana händelser är levande bland palestinierna. För israelerna är de okända."

Du försökte berätta om situationen för din son Daniel.
"Under en intensiv dag tog jag med honom runt i Tamra och presenterade honom för mina vänner och grannar. Jag förklarade diskrimineringen och hur staten stjäl mark från palestinier. Jag tog honom till en vägspärr där judiska ungdomar förödmjukar palestinier och styr deras liv. Jag visade honom muren där den skär genom själva centrum av Barta, klyver ett palestinskt samhälle och dess familjer mitt itu.
   Jag måste ha förklarat det tio gånger för honom och ändå hade han inte fattat galenskapen i det.
   Min son har fått en sionistisk uppfostran och tillbringat en del av sin ungdom i Israel där han arbetat som frivillig på kibbutzer. Han är en mycket typisk  förskingringsjude och han fann dagen plågsam.
   ”Hur tror du att judarna i förskingringen ska kunna hantera detta?” frågade han mig. ”Jag kan se att det du visar mig inte är vad jag uppfostrades att tro, att det finns en helt annan historia som jag inte kände till. På en enda dag försöker du förändra hela mitt perspektiv. Du visar mig att allt som jag tror på är en förfalskning.”"

I längden måste det vara omöjligt att leva på en lögn när sanningen är känd. Du nämner bland andra  hemsidan Palestine remembered.
"Det är en ovärderlig hemsida med mycket relevant material om de hundratals arabiska byar som raserades 1948. Dess bästa inslag är en geografiskt listad guide till var och en av dess byar med information om tidpunkt för etnisk rensning, den israeliska arméoperation i vilken den angreps, mängden jord som ägdes av byn och dess invånare, var de överlevande finns nu och de israeliska bosättningar som anlagts över byn."

Dina ställningstaganden har lett till att du tvingats leva i konflikt med din judisk/israeliska identitet och den politik som ditt land för.
"Min ”Aliya”, mitt återvändande från förskingringen till Israel, ledde till att jag måste ifrågasätta min ideologi och den nationalism som underblåste den.
   Jag tycker inte det räcker med att man råkat födas till jude.
   Att bekänna sig till judendomen måste betyda att man tror på alla människors grundläggande jämlikhet, på allas rätt till fullständigt medborgarskap och allt som det innebär, på människovärdets helgd och skyddet av individens värdighet.
   För närvarande befinner jag mig utanför mitt lands samförstånd, men jag är inte ensam om mina tankar."

Kulturtips

Eddie #14
Syret, vattnet och födan börjar ta slut. Vi kommer mycket snart sluta fungera. När jag skriver detta, så inser jag, att detta redan är skrivet. Inte av mig, utan innan, av människan. Teater InSite spelar på Bastionen 15 april - 14 maj.
Fre 15 apr kl. 19:30. Läs mer

LIDA
-fritt efter Stephen Kings klassiska thriller Misery. Spelas på Moomsteatern 18 mars - 21 april.
Fre 15 apr kl. 19:00. Läs mer

Looptroop Rockers (SE) LIVE
På Babel 15 april kl 20:00. Läs mer

Who the fuck started all this?
Om tillfälliga möten, het passion och ond bråd död under Balkankriget, med Teaterhögskolans Masterstudenter 14-16 april på Bryggeriteatern.
Fre 15 apr kl. 19:00. Läs mer

Ladyfest 2011
På Palladium den 16 april kl 13:00.
Läs mer

MACK på Casinot - Adde Malmberg och Niklas Folkegård
Standup 16 april kl 20:30 på Casino Cosmopol. Läs mer

Teaterimprovisation
På Månteatern, Bredgatan 3 i Lund, 26 februari - 6 maj
Lör 16 apr kl. 19:00. Läs mer

EARTH/SABBATH ASSEMBLY
För första gången någonsin gästar amerikanska bandet Earth Malmö. Support av Sabbath Assembly, på Inkonst 17 april kl 19:00. Läs mer

Johannespassionen
Bachs traditionella verk för kör och orkester i påsktid, framfört av ensemble från Holland. I Johanneskyrkan 17 april kl 19.00. Läs mer

Greve Ory av Gioacchino Rossini
Direktsänt från The Met på KINO i Lund.
Sön 17 apr kl. 13:00, Mån 18 apr kl. 18:00 Läs mer

Teatersamtal på Grand - Marianne Mörck
Hon har genom åren gjort ett stort antal roller inom musikal, opera och operett, ofta i huvudroller, allt från dramatiska talroller till de riktigt stora operagestaltningarna på teatrarna! Passa på och möt Marianne Mörck som sig själv. I Piratensalen på Grand Hotel i Lund 18 april kl 19. Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 19 apr kl. 16:00. Läs mer

SVANSJÖN - Marina Steinmo / Kajsa Giertz
På Dansstationen, Palladium 19-20 april 19:00. Läs mer

CINEMAFRICA PÅ TURNÉ - A SCREAMING MAN (Un Homme Qui Crie)
Folkets Bio Malmö och Africa Flash presenterar ett exlusivt urval av festivalfilmer från Cinemafrica 2011, bla visas årets vinnare av Cinemafricas filmpris för bästa film. På Panora onsdagar 13, 20 och 27 april.
Ons 20 apr kl. 18:30. Läs mer

Matteuspassionen av J. S. Bach
I Lunds domkyrka onsdag 20 april kl 18.30 och i S:t Andreas kyrka i Malmö Långfredag 22 april kl 18.00. Läs mer

Vi betalar inte! Vi betalar inte!
Nobelprisvinnaren Dario Fos klassiska fars i nytappning, med fem skådespelare, ett rasande tempo och två språk - samtidigt! på Lunds Stadsteater 20 april kl 19:00.
Läs mer

DOKUSOPPA - A BITTER TASTE OF FREEDOM
På Panora torsdag 21 april kl. 17:00 (filmstart 18:00). Läs mer

Pam Ann
På Palladium 21 april kl 19.30.
Läs mer

Hela kulturcentralens program