2012-02-16

Ingen vill störta Syriens president Assad
av Gunnar Stensson

Jo, de åtta svenska riksdagspartierna var på denna punkt helt eniga i riksdagens utrikespolitiska debatt.
   Immanuel Wallerstein analyserar i en krönika 15/2 den blodiga konflikten i Syrien, som snabbt håller på att övergå till ett regelrätt inbördeskrig. Det finns skäl att ta del av huvuddragen i hans analys.
Bashar Assad är världens mest impopulära person. Alla fördömer honom som en blodig tyrann. Till och med de som vägrar att fördöma honom uppmanar honom att söka en uppgörelse med motståndarsidan.
Varför ignorerar han råden och fortsätter det massiva våldet? Varför intervenerar ingen för att störta honom?
För att besvara frågorna måste vi först undersöka vilka hans starka sidor är.

Han har tillgång till en relativt stark armé och tycks ha stöd av ungefär halva befolkningen. Det framgår klart av Cecilia Uddéns intervjuer i Damaskus.
Regeringsmakten och arméledningen är i Alawisektens ledning. Det är en gren av Shia-islam. Alawiterna är en minoritetsgrupp som med rätta fruktar vad som skulle ske med dem om de gav upp makten. Denna fruktan tycks delas av de kristna, kurderna och druserna.
Men räcker detta för att Assad ska behålla makten? Hans regim befinner sig under ekonomisk press. Syriens fria armé får vapen av sunni-partierna i Irak och kanske också från Qatar. Fördömandena från en enig världsopinion blir allt högljuddare.
Problemet är att ingen av dem som skriker högst vill att han ska störtas. Låt oss gå igenom dem, en i taget.

Saudiarabien opponerar visserligen mot Assad, men fruktar den regering som kan komma att överta makten. I den oroliga situation som uppstår sedan Assad störtats skulle al Qaida antagligen finna fotfäste. Al Qaidas främsta mål är att störta den saudiska regeringen. Den saudiska slutsatsen blir alltså: ingen internationell intervention.

Israels ledning är besatt av Iran. Visserligen har den syriska regimen goda relationer med Iran. Men samtidigt är Syrien en relativt fredlig granne och en fredens ö för israelerna. Visst stöder Syrien Hizbollah, men Hizbollah har också varit stillsamma de senaste åren.
Varför skulle Israel vilja riskera ett sannolikt ganska turbulent Syrien efter det att Assad-regimen störtats? Vem kommer då utöva makten? Israel vill inte öka utrymmet för jihad-kampen mot Israel. Dessutom skulle Assads fall leda till oroligheter i det relativt lugna Libanon.

”USA ser inga bra valmöjligheter
– no good options – i Syrien”, hette det i en artikel i Washington Post den 11/2. USA vill i första hand störta regimen i Iran. Störtas Assadregimen i Syrien hotar en lång tid av instabilitet som i Irak.

Så när Ryssland inlade sitt veto
i säkerhetsrådet drog USA en suck av lättnad. Obama slapp hetsen från republikanerna.
Susan Rice, USA:s FN-ambassadör kunde ägna sig åt att klandra ryssarna. ”De är osmakliga”, sa hon diplomatiskt. Kina måste man behandla med större försiktighet. De sitter på den amerikanska skulden.

Frankrike då?
Utrikesminister Alain Juppé hör till dem som skriker högst. Men sända trupper? Du skojar väl? Ett val förestår och det är inte populärt att skicka ut soldater.

Turkiet har förbättrat relationerna
med arabstaterna. Turkiet vill inte ha ett krig vid sina gränser. Utrikesminister Ahmet Davutoglu har försäkrat: “Turkiet förser inga armédesertörer med vapen eller stöd.” Turkiet vill vara vän med alla. Turkiet har dessutom en kurdisk minoritet som en ny syrisk regering skulle kunna vilja stödja.

Så vem vill ingripa i Syrien? Kanske Qatar, men det är knappast någon militär stormakt.
De åtta svenska riksdagspartiernas enighet i kravet att Assad ska störtas lär heller knappast påverka situationen.
Slutsatsen blir att hur högljudd retoriken än är och hur fruktansvärt det syriska inbördeskriget än ter sig, så vill ingen i verkligheten att Assad ska störtas. Det sannolika är därför att han behåller makten.
Men ibland inträffar det osannolika.

Idag, 16/2,
behandlas ett resolutionsförslag om Syrien i FN:s generalförsamling. Det väntas gå igenom eftersom vetorätten inte gäller där.  Kina och Ryssland kan alltså inte stoppa resolutionen.
Av samma skäl kommer frågan om ett erkännande av Palestina senare upp i generalförsamlingen, där USA inte kan inlägga sitt veto.

Inga kommentarer: