2012-04-12

1975 startade Gunnar Sandin Veckobladet
av Gunnar Stensson

Under decennier arbetade han varje vecka som redaktör, producent och distributör (tillsammans med vänner som Sten Henriksson och Göran Persson m fl) medan tekniken utvecklades från handvevad stencilapparat till dagens webbtidning. Han ingick i redaktionen för skriftserien ”Lund sett från vänster”. Han tog initiativet till blåsorkestern som först kallades ”Lunds kommunistiska blåsorkester” men sedan fick namnet ”Röda Kapellet”, en anspelning på den underjordiska motståndsgrupp med samma namn som var verksam i Nazityskland. Han var med och startade Bok-kaféet i hörnet mellan Sankt Petri Kyrkogata och Winstrupsgatan.

Antonio Gramsci
, den italienske tänkaren och marxisten, ägnade en 20-årig fängelsevistelse åt tankar om kulturens och det civila samhällets roll i samhällsutvecklingen. Peter Weiss behandlar kampen mot nazismen ur ett liknande perspektiv i Motståndets estetik.
   Gunnar Sandin skapade ett lokalt estetiskt motstånd i Lund. Röda Kapellet bygger på gemenskap över partigränserna, på samarbete mellan professionella och amatörer och på offentlig aktivism.

1973 mördades Salvador Allende. FIB – Kulturfront avslöjade IB som spionerade på den svenska vänstern och samarbetade med CIA. KFML bytte namn till SKP. Gunnar var då vid pass 31 år.
   1974 planerade vänstern i Lund en stor partipolitiskt obunden 1 maj-demonstration för Vietnam och för tryckfriheten. I februari inledde FNL-gruppen, FIB-Kulturfront, SKP och VPK förhandlingarna. Gunnar Sandin företrädde VPK. Själv representerade jag Lunds FNL-grupp.  Det var mitt första möte med Gunnar Sandin. Lågmäld, skämtsam, skarp och skenbart enkel. Han såg ut ungefär på samma sätt som han gjorde hela livet, ögonen, munnen, skägget, kläderna. Flärdfri. Jag trodde han var äldre och mer erfaren än jag. I själva verket var han 7 år yngre. Under förhandlingarna var han i minoritet, hårt trängd. SKP:s inflytande i FNL-gruppen och FIB-Kulturfront var stort. Jag minns att han tidvis andades tungt. Han skulle få vänja sig vid att vara inopportun.
   Förhandlingarna drog ut på tiden och förhandlarna samlades flera gånger under våren. Någon vecka före 1 maj dök VPK Lunds ordförande Lars Bengtsson upp och meddelade kort att VPK beslutat att genomföra en egen partidemonstration.
   Jag var besviken och jag tror Gunnar också var det.

”SÄPO:s 29 lögner” var titeln på en pamflett som DFFG gav ut på hösten samma år. Jag minns särskilt att SÄPO betraktade FNL som en terroriströrelse och beskyllde FNL-gruppen i Göteborg för att ha försökt genomföra ett terrordåd i hamnen genom att skicka en flotte med sprängmedel nedför Göta Älv. Vi kallade till gemensam manifestation på Stortorget en lördag i mitten av november. Regnet hällde ner den lördagen. De enda som kom var Gunnar Sandin och jag. Han skrattade mycket. Vi försökte få folk att köpa det genomblöta lilla häftet. Somliga delade vi ut gratis.

VPK/V har bytt partilokal flera gånger.  När jag gick med i partiet 76 satt styrelsen i en liten lokal vid Sankt Annegatan, mitt emellan AF och Kulturen. Större delen av utrymmet upptogs av ett stort spelbord täckt med grönt tyg. Medlemsmöten hölls i hyrda lokaler i stan.
   Valframgången 1976 gav partiet en rejäl ekonomi och gjorde det möjligt att flytta till Bredgatan 28. Där stannade vi till vid pass 92.
   Flytten till Bredgatan var en enkel sak. Flytten därifrån blev ett storföretag. Vi hade samlat på oss en ansenlig mängd demonstrationsmaterial, trycksaker, möbler osv. Gunnar Sandin utförde ensam en stor del av det fysiska arbetet och organiseringen. En relativt stor utrensning av allt som funnits lagrat på vinden blev nödvändig. Vi ångrade en del av utrensningen efteråt.
   Något år hyrde partiet lokal i ett rivningshus vid Trollebergsvägen innan vi flyttade till Svartbrödragatan. Åter tog Gunnar på sig en stor del av ansvaret och arbetet. Att bära, spika, trycka, organisera och distribuera var ett principiellt inslag i hans livsstil. Han ledde genom att göra, genom att arbeta. Andra fick hålla tal. Mycket arbete måste göras.
   Det var roligt när många arbetade med de röda tygrullarna och det vita flieselinet (hur stavas det?) som skulle klippas till bokstäver och klistras på banderollerna.

Demokratifrågan var den centrala i Lund i slutet 1970-talet och början av 80-talet. Den sammanfattades i parollen ”Ingen demokrati utan socialism. Ingen socialism utan demokrati.” VPK:s beroende av Sovjetunionen och ”den reellt existerande socialismen” i de östeuropeiska satellitstaterna var politiskt och ideologiskt en skam.
   Det fanns ett starkt missnöje med Lars Werners pragmatism. Den demokratiserings- process som inletts av C H Hermansson på 60-talet hade gått i stå.
   Gunnar Sandin hade ett vidsträckt nätverk och var respekterad i partiet. Jörn Svensson som eftersträvade en förändring besökte oss flera gånger. Missnöjet utkristalliserades i det Demokratimanifest som skulle antas vid partikongressen 1978. Motståndet blev för starkt och till vår besvikelse vek sig Jörn Svensson. Gunnar var som vanligt med vid kongressen och samlade information. Demokratimanifestet kom upp även vid följande kongress, men då i en betydligt tandlösare form.
   VPK Lunds kamp för att frigöra VPK från Sovjetunionen kulminerade 13 december 1981 då Jaruzelski införde krigstillstånd i Polen för att krossa den fria fackföreningen Solidaritet. Lund bröt som lokalförening med Sovjetunionens kommunistiska parti och de östeuropeiska lydpartierna. Musen röt.

Valframgången 1979 blev en braindrain för VPK Lund. ”Det fanns i realiteten inte en beredskap för att gå in och ta ett ansvar för makten i kommunen”, skrev Sten Henriksson i ”Lund sett från vänster – 81”. Han beskriver förberedelserna inför intåget i kommunens alla organ: ”Stadsbibliotekets hörsal fick hyras och in tågade ett 60-tal nya förtroendevalda, ledamöter i stipendiekommittéer och sociala distriktsnämnder, brandstyrelse och teaternämnd och hade det bara funnits en hästuttagningsnämnd hade det säkert stigit fram någon stjärnögd suppleant därifrån också. Det var lite julafton över det hela, folk presenterade sig med namn och nämnd under fnitter, allt var lite lättsamt och faktiskt också förvirrat.”
   Gunnar rapporterade kontinuerligt i Veckobladet, som tillkommit just för att granska kommunalpolitiken, men undvek självklart att slösa sin tid i alltför tidskrävande nämndssammanhang.
   Kärnkraftsomröstningen i mars 1980 blev kulmen på ett omfattande och tungt mångårigt opinionsarbete. Gunnar tryckte flygblad och partiets aktivister delade i alla Lunds brevlådor under några vinterveckor.

Gunnar såg den historiska och politiska utvecklingen ur ett långt perspektiv. Han läste och översatte både viktiga marxistiska tänkare och en rad böcker om den globala antiimperialistiska kampen. Det handlar om minst ett 40-tal volymer av författare som Noam Chomsky, Giovanni Arrighi, Fernand Braudel och många andra. En värdefull text om Israel/Palestina som han gjort tillgänglig för svensk publik är Susan Nathans ”Ett annat Israel”.
   Alla minns väl perioden i slutet av 90-talet då han var intensivt sysselsatt med att översätta Manuel Castells epokgörande verk i tre mäktiga volymer om nätverkssamhällets framväxt. Det var en tid av växande turbulens inom partiet åren kring sekelskiftet. Gunnar var närvarande på mötena, men teg för det mesta och arbetade på sin stora översättning.

Sovjetväldets sammanbrott kom som en överraskning och stor vändpunkt 1989. VPK Lund som utstått mycket kritik för ställningstagandet 1981 gladde sig. Frigörelsen kom som en ny 68-situation. På Himmelska Fridens Torg demonstrerade de kinesiska ungdomarna hela våren för demokrati.
   På morgonen den 4 juni öppnade pansarförsedda arméstyrkor eld mot demonstranterna. Gunnar Sandin tog omedelbart ett nytt initiativ genom att kalla till demonstration mot massakern. Han såg till att en vit banderoll med kinesiska skrivtecken tillverkades. En demonstration som samlade cirka 800 deltagare tågade genom sommar-Lund någon vecka senare. Det var inte bara ett ställningstagande mot massakern utan också för den demokratiska revolutionen i Sovjetblocket.

”Vid pass 8000 rutor” är titeln på den vänskrift som utkom i samband med att Gunnar fyllde 50. Den syftar på att han ibland hävdade att han besökt varje ruta på Skåne-kartan. Intresset för det lokala var principiellt. All historia är lokal. All utveckling är lokal. All miljökamp är lokal. Men intresset var i högsta grad också en källa till lust och glädje. Under alla år drog han runt sina kamrater på längre och kortare vandringar i skilda miljöer. Senare år utsträcktes vandringarna till områden som alperna och Norditalien.

”Vägen till Citybanan. Spårfrågan mellan Norr och Söder under 150 år.” utkom för några veckor sedan.  Den blev Gunnars sista inlägg i debatten om framtidens kommunika- tionssystem. Där beskriver han den lokala urbana utvecklingen i Stockholm ur ett historiskt och globalt perspektiv. I botten för Gunnars intresse för järnvägar och kollektivtrafik ligger hans livslånga miljöengagemang.
   Idag är utbyggnaden av spårbunden trafik i och mellan städer en central politisk fråga i hela världen i samband med urbaniseringen, energikrisen och övergången från bilsamhället. Det är en stor förlust för alla att Gunnar med sin samlade kunskap inte får möjlighet att kontinuerligt bevittna och påverka den fortsatta utvecklingen.

VPK bytte namn till V, på initiativ från bl a Ulf Nymark. Partiet upplevde en storhetstid under Gudrun Schyman och nådde i slutet av 90-talet röstsiffror på 12 procent. Ingvar Carlsson ledde in Sverige i EU.
   Gunnar Sandin arrangerade ett studiebesök i Strasbourg en junivecka. En stor grupp från Lund deltog. Jörn Svensson representerade V i EU. En ung America Vera-Zavala var assistent. Jag minns den varma afton då jag åt spagetti och drack vin på en uteservering tillsammans med Gunnar och Saima. De gamla husen speglade sig i kanalen.

Så kom 2000-talet. Nine Eleven. En fundamentalistisk kristen president ledde det västliga korståget mot en fundamentalistisk muslim, Usama Bin Laden. Religioner och kulturer drogs över en kam. Den som inte är med är mot. Hundratusentals människor miste livet. Politik och opinion präglades av medeltida barbari.
   Med hjälp av röster från Ung Vänster (Gunnar Sandin använde uttrycket röstboskap) tog personer som kallade sig kommunister makten i V, Lund. En hierarkisk struktur etablerades.
   V:s internationella utskott som i tre decennier ansvarat för solidaritetspolitik underordnades den nya styrelsen som underkände utskottets beslut att stöda en konferens om Togo med 10 000 kronor. Genom en insamling bland medlemmarna bestreds kostnaden.  Partiets internationella arbete avstannade. Socialdemokraterna övertog ansvaret för Togo-gruppen som alltjämt är aktiv.
   De nygamla kommunisterna underkände också Röda Kapellet som hade utvecklats till en bred vänsterinstitution. I stället försökte de bygga en ny kommunistisk blåsorkester. Kortlivad.
   Veckobladet var en nagel i ögat. I brist på skrivkunniga kamrater försökte styrelsen gång på gång censurera tidningen. Slutligen beslöt medlemsmötet att lägga ner den.
   Ledande vänsterpartister som Roland Andersson lämnade partiet i Lund. Utvecklingen var likartad i hela landet. Partiets röstandel minskade från 12 till 5 %.
   Oron över det som skedde var stor. Organisationen Vägval Vänster bildades. Ledande oppositionella som Johan Lönnroth, Carin Högstedt i Växjö och många andra samlades i Gunnars och Anns och Thomas Schlyters hem på Östervångsvägen. Karin Svensson-Smith gick över till Miljöpartiet. Demokratisk Vänster bröt sig ur och ställde upp i kommunalvalet 2006.
   Men Gunnar Sandin valde att stanna i Vänsterpartiet. Han fortsatte att delta i partiets möten och driva sin linje bland annat genom skarpa rapporter i Veckobladet som nu med större bredd och ökad kraft fortsatte som partipolitiskt oberoende vänstertidning sedan den befriats från den nygamla particensuren.
   Gunnar såg till att Röda Kapellet blev en drivande kraft för politiskt samarbete mellan S, V, DV och MP på torgmötena inför valet 2010. Med valet av Jonas Sjöstedt, tidigare medlem i Vägval Vänster, till partiledare, har vinden kanske vänt i Vänsterpartiet.

Tältprojektet utanför AF under Kulturnatten kom att bli Gunnar Sandins sista kulturpolitiska initiativ. Jag och Elsa Grip, DV, var med då tältet restes av medlemmar från de tre andra vänsterpartierna: nya socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister. Löven susade i Lundagårds träd när starka armar lyfte det stora tältet och förankrade det i det hårda gruset. Under programmet senare på kvällen fungerade Hanna Gunnarsson (V) som konferencier och Claes Göran Jönsson (S) framträdde med sång. Gunnar gick och mös som han brukade. Han tog upp sin plånbok och betalade tältuthyraren.

Inga kommentarer: