En tänkt sommarvandring av Gunnar Stensson

Klockan är åtta. Det är söndag. Vi står utanför läkarbostaden i S:t Lars. Medan vi väntar beundrar vi näsduksträdet mellan Vårdcentralen och överläkarbostaden, Det blommar lika vackert som det i Botan – men det hinner kanske blomma över till på söndag.
   Rymden ljuder av fågelsång, och trafiken på Lundavägen har tystnat. Vi vandrar genom ett fragment av den bokskog som en gång täckte Skåne, över Höjebro, västerut längs ån och den långa dammen som nästan ingen känner till och spanar mellan jätteträden in i den sumpiga, doftande, surrande, kvittrande, kluckande skånska subtropiska djungeln för att upptäcka de ormar och jätteödlor som måste  finnas där bland paddor, grodor och sjöfåglar.
   Bortom S:t Lars drar vi ut på den höga brinken söder om Höje å med vid utsikt över Riksbyggens snart färdiga täta London-kvarter och den ödsliga, skräpiga byggplatsen med kranar, grushögar, jordhögar, caterpillars, truckar, arbetarbodar, och bortom den Klostergårdens tegelmassor avbrutna av höga träd.
   När vi passerat den frodiga grönskan under järnvägsbron med dess graffitimålningar och monument över den 2009 avlidne  Jonas kommer vi ut på de skånska prärien, himmel och böljande vetefält som snart går i ax ända bort till horisonten. Vispgräddsvita hagtornsbuskar och snart blommande fläder kantar fälten. Trolleberget syns inte. Trolle trollade bort det.
   Nedför trappan och över Värpinge-bron till Källby-dammarna, där en aristokratisk häger spatserar på en balk och stirrar ner i vattnet vars yta klyvs av karparnas höga svarta ryggar medan paddorna honkar och grodorna surrar i det höga gräset och en stjärnhimmel av grodögon flyter i vattnet: tusentals nyfödda små grodor. Pilsnabba svalor susar genom insektssvärmarna ovanför. Andmammorna följs av bruna lurviga ankungar, ett stolt svanpar glider fram med två nykläckta ungar efter sig, doppingen stoltserar i sina sommarfärger, dyker och är försvunnen en hel minut, de tjocka frodiga tistelplantorna är snart meterhöga liksom nässlorna, gräset och hundkexen.
   Vi beskådar det brusande eller porlande dagvattnet som strömmar ut genom en kulvert som man kunde gå till stan genom, om den var torrlagd. Och där låg den gamla kvarnen, och kvarnrännan, tom på vatten nu  efter en torr vår. Vi tränger oss fram mellan betande hästar, in under de hundraåriga träden och upp från Klockhuset mot överläkarbostaden. Efter två timmar och drygt fem kilometer är vandringen slut.

Den som vill jämföra texten med verkligheten ska veta att vi samlas utanför S:t Lars vårdcentral söndagen den 3 juni klockan 8 på morgonen. En frivillig avgift på 20 kronor samlas in till Klostergårdens byalag innan vi startar vandringen.