2012-09-13

Om att hoppa av och att hoppa på – från DV till MP
av Ulf Nymark

Som en del VB-läsare kanske redan noterat har jag i dagarna gjort ett partibyte - från DV till MP. Sydsvenskan skrev att jag hoppat av. Så kanske man kan uttrycka det.  Själv känner jag det mera som ett sakta skridande. Som avslutats med att jag har hoppat på, dvs hoppat på någonting nytt.
Varför har jag då gått över till MP? Helt enkelt därför att jag tror att DV inte längre besitter tillräcklig utvecklingspotential, och att jag i miljö- och klimatpolitiken gör mest nytta i MP. Så ser den korta versionen ut.
   Det kan dock finnas skäl att något fylligare utveckla bakgrunden till mitt partiskifte.
   I år fyllde DV sex år. Under dessa sex år har DV genomfört två valrörelser. I båda valen har resultatet blivit ungefär ett och detsamma, och utdelningen i fullmäktigemandat har stannat på blygsamma ett mandat. Vad kan förklaringen till de uteblivna framgångarna vara?

Lokalt parti
DV är som bekant ett lokalt parti. När DV bildades var det i de bortdöende svallvågorna efter VägValVänsters nej till att samordna bildandet av ett nytt rikstäckande vänsterparti. Några få, knappt en handfull, andra lokala vänsterpartier fanns eller var på gång runtom i landet. DV:s förhoppning var att flera sådana skulle poppa upp. Så blev inte fallet, tvärtom. De partier som då fanns på andra håll har försvunnit. Lokala partier har i allmänhet svårt att överleva någon längre tid. Detta gäller i synnerhet ett seriöst vänsterparti som enbart verkar lokalt. Ett lokalt parti saknar den draghjälp som varje rikstäckande parti ger sina lokala organisationer. I Lund finns heller inga lättillgängliga kanaler för kommunikation med kommunmedlemmarna. Fortfarande i valrörelsen 2010 visade det sig vara många lundabor som inte kände till vår existens. Kommunalpolitik engagerar medborgarna bara fläckvis och stundtals.

Små skillnader mellan partierna inom blocken
”Vad skiljer Demokratisk Vänster från Vänsterpartiet?” Det var den vanligaste frågan DV:s valarbetare ställdes inför i valrörelserna. Ja, vad skiljer DV från V i kommunalpolitiken? Vad skiljer DV från MP? V från S? och så vidare. (Ser vi ut över blockgränsen kan vi och lundaborna också fråga sig vad som skiljer t ex M från FP, eller KD från C osv.)  Visst finns det även lokalt skillnader mellan de rödgröna partierna. Det vet alla som är partipolitiskt aktiva. Men för den icke-politiskt särskilt engagerade lundabon ter sig de kommunalpolitiska skillnaderna skäligen små.

Odemokratisk vänster?
DV:s val av partinamn indikerade att det nya vänsterpartiet ville markera mot den tradition av kommunism som V tydligt återgick till efter Schymans fall. (För min del hade jag föredragit att det nya partiet hade tagit namnet Grön Vänster). Inte minst i Skåne och i Lund var denna tradition mycket stark inom V. Sannolikt har denna falangs inflytande försvagats på senare tid, delvis kanske beroende på att flera av dess ledande representanter sitter på framskjutna maktpositioner i den kommunala apparaten, bland annat i Malmö, och därvid fått mindre tid för inre partiarbete och intriger. Här i Lund har DV-medlemmarna svårt att hävda att de skulle vara mera demokratiska än t ex Olsson, Ohlsson och Gunnarsson.  Man kan också lägga märke till att med den ortodoxa falangens minskade inflytande i V har också motståndet mot en progressiv och kraftfull miljöpolitik mjukats upp en del. Utrymmet för ett vänsterparti vid sidan av V har helt enkelt med åren blivit trängre. 

För få aktiva medlemmar
Detta hittills sagda handlar om några av de yttre faktorerna som förklarar DV:s uteblivna röstmässiga framgångar. Men det finns också inre, partiinterna orsaker. DV har misslyckats med att värva nya och aktiva medlemmar, framför allt bland ungdomar. Från första början och fram till idag har VB haft en väldigt tunn medlemsstock. Den har inte ökat på senare tid, utan snarast minskat. Skälen till att partiet inte lyckats locka till sig medlemmar kan vara flera: ett allmänt ointresse för partipolitik, svårigheter för ett litet parti att erbjuda meningsfull politisk aktivitet etc. Men framför allt tror jag det beror på att kommunalpolitiken inte engagerar på samma sätt som rikspolitik – framför allt ungdomar vill nog engagera sig i andra politiska områden än t.ex sophämtningstaxor.

Var DV en felsatsning?
Var då DV en felsatsning? Ett misslyckande? Inte alls! DV har producerat en mängd motioner, interpellationer och andra initiativ i fullmäktige och nämnder. Trots att DV varit och är fullmäktiges minsta parti har ett inte obetydligt antal motioner i centrala ämnen bifallits av fullmäktige.  DV har därtill under årens lopp ordnat ett ganska imponerande antal innehållsrika och nästan alltid välbesökta utåtriktade möten. Utan tvekan har DV:s roll i kommunalpolitiken varit avsevärt större än vad man kan förvänta sig av partiets mandat och medlemsantal. Jag tror också DV kan ha spela en relativt stor roll inom den rödgröna oppositionen. Tyvärr har DV:s aktivitet inte påverkat valresultatet.

Ingen lovande prognos
Min slutsats är alltså att DV – på grund av både yttre och inre orsaker – inte har möjlighet att utvecklas och få ett mera påtagligt inflytande i kommunalpolitiken.  Prognosen för en häftig valframgång är inte särskilt lovande, för att nu uttrycka sig försiktigt. Ingenting talar för att DV på de två år som återstår till valet kan bygga upp den betydligt större medlemskader som behövs för att driva en omfattande och slagkraftig valrörelse, ingenting talar för att DV under innevarande mandatperiod på bred front lyckats göra sig känt bland lundaborna. (Vet väljarna inte om att ett parti finns så kan de ju heller inte rösta på det). Om DV ställer upp i valet 2014 kan man kanske i bästa fall behålla sitt mandat, i sämsta fall åka ut ur fullmäktige. DV ska i slutet av denna månad ta ställning till om man ska ställa upp i valet 2014. Att en sådan diskussion tas upp visar att jag inte är ensam om att se begränsningar i DV:s möjligheter att utvecklas.

Därför valde jag MP!
För min del har jag sedan lång tid tillbaka i första hand drivit miljö- och klimatfrågor i vid bemärkelse. Faktum är att med åren har jag kommit att betrakta dessa frågor som allt mer väsentliga. Därmed inte sagt att jämställdhet, jämlikhets- och solidaritetsfrågor är mindre viktiga. Tvärtom – de finns till fullo inbakade i miljöfrågorna. Det är alltid de fattiga, de utsatta, de förtryckta som drabbas hårdast av miljöförstöring och klimatförändring.
   Att jag blivit medlem i Miljöpartiet innebär förstås inte att jag sväljer dess partiprogram med hull och hår, inte heller att jag ställer upp på allt i den konkreta dagspolitiken. Men MP är det parti som ger miljö- och klimatfrågor högsta prioritet, också i praktiken, inte bara i ord. Miljöpartiet är också det enda parti som har möjlighet att växa sig större och starkare och därmed utgöra en verklig motkraft mot borgerlig kortsiktig ekonomism och konsumism, socialdemokratisk betongpolitik och den traditionella vänsterns dyrkande av produktivkrafternas (kvantitativa) tillväxt.
Ulf Nymark
Miljöpartiet de gröna

Inga kommentarer: