Veckobladet har inga filmrecensioner, men ibland
upplever man en film så att man får behov av att dela med sig. Jag såg
”Äta sova dö” som just nu går på Kino (och tydligen samtidigt på
Filmstaden!). Regi: debuterande Gabriels Pichler. Jag tycker den är
värd att se och ta till sig.
Den är inspelad och tilldrar sig i det gamla flacka industrilandskapet i NV Skåne, säg bygden i triangeln Helsingborg - Ängelholm – Svalöv, med orterna Bjuv och Billesholm som själva kärnan. Här har det funnits industri i tvåhundra år och här har det sköljt in människor i väg efter våg på jakt efter försörjning. Och spåren efter människorna är som skal i en lök, här är gruvepokens rester, här är järnvägsbyggandets, här är lergodsindustrins, här är livsmedelsindustrins. Det är fult som stryk mätt med alla konventionella mått och allt återges i filmen i gråskala.
Här lever och arbetar 20-åriga Raisa (Nermina Luka) med sin far, bördiga från Jugoslavien. De är här sedan 90-talets första år. Hon jobbar med att packa grönsaker, han är utsliten i knän och rygg, men måste försörja sig och far till Norge där han kan få ett påhugg. Mellan dem båda finns en värme och en kärlek av en sort som jag knappt tror mig ha sett skildrad förr. Hon gillar sitt jobb och sätter en ära i att göra det så snabbt och effektivt som möjligt. Och det är en skildring av grupper och kollektiv som jag nästan aldrig har mött förr i svensk film. Hon får lämna jobbet i en konjunktursvacka och blir föremål för s.k. åtgärder.
Det jag har beskrivit låter naturligtvis bara deppigt, men man tar till sig berättelsen med glädje och uppskattning och blir varm i bröstet. Man skrattar och blir överväldigad över hur myxket resurser människor faktiskt har. För oss som gillar skånska småorter och deras dialekter är det här förstås guld, samtidigt som det är en feel-goodfilm om arbetslöshet.
Den är inspelad och tilldrar sig i det gamla flacka industrilandskapet i NV Skåne, säg bygden i triangeln Helsingborg - Ängelholm – Svalöv, med orterna Bjuv och Billesholm som själva kärnan. Här har det funnits industri i tvåhundra år och här har det sköljt in människor i väg efter våg på jakt efter försörjning. Och spåren efter människorna är som skal i en lök, här är gruvepokens rester, här är järnvägsbyggandets, här är lergodsindustrins, här är livsmedelsindustrins. Det är fult som stryk mätt med alla konventionella mått och allt återges i filmen i gråskala.
Här lever och arbetar 20-åriga Raisa (Nermina Luka) med sin far, bördiga från Jugoslavien. De är här sedan 90-talets första år. Hon jobbar med att packa grönsaker, han är utsliten i knän och rygg, men måste försörja sig och far till Norge där han kan få ett påhugg. Mellan dem båda finns en värme och en kärlek av en sort som jag knappt tror mig ha sett skildrad förr. Hon gillar sitt jobb och sätter en ära i att göra det så snabbt och effektivt som möjligt. Och det är en skildring av grupper och kollektiv som jag nästan aldrig har mött förr i svensk film. Hon får lämna jobbet i en konjunktursvacka och blir föremål för s.k. åtgärder.
Det jag har beskrivit låter naturligtvis bara deppigt, men man tar till sig berättelsen med glädje och uppskattning och blir varm i bröstet. Man skrattar och blir överväldigad över hur myxket resurser människor faktiskt har. För oss som gillar skånska småorter och deras dialekter är det här förstås guld, samtidigt som det är en feel-goodfilm om arbetslöshet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar