2012-10-11

Det israeliska perspektivet av Gunnar Stensson

Jag har ägnat några dagar åt den israeliske författaren David Grossmans stora roman ”På flykt från ett sorgebud”. Det är en rik berättelse, och här kan bara fragment av dess teman beröras.
   De förgiftade vardagsrelationerna mellan judiska och arabiska medborgare i gestaltas i en rad episoder. Den underliggande konflikten handlar om nationalism och rasism, samtidigt som den är en klasskonflikt. Konsekvenserna av det brutala och uppenbara förtrycket är oerhört svåra att hantera för det flertal medborgare som är civiliserade människor.
   Romanen handlar om Israels krig. Avram, en av huvudpersonerna blir krigsfånge i Egypten under Yom Kippur-kriget 1973. Han utsätts för mångårig tortyr som bryter ner honom fysiskt och psykiskt. Boken beskriver en sorts rehabiliteringsprocess 30 år senare.
   Som svensk läsare kan man inte undgå att reflektera över de två egyptier som den socialdemokratiska svenska regeringen i samarbete med, eller underkastelse inför, CIA skickade till Mubaraks torterare för tio år sedan.
   Den judiska kvinnan Ora är bokens berättare. Det är de unga män hon älskar som går ut i kriget 1973. Det är hon som fruktar för sina söners liv under deras treåriga värnplikt. Krigen, ockupationen, hatet och förtrycket får henne att bryta samman.
   Förtvivlad bryter hon ut: ”Hur är det med Sabra och Shatila, Al Quds och Nakba och Jihad…
   Hon bankar på allihop (sina söner, sin make) och lägger till: ”Baruch Goldman och Yigal Amir” och i en plötslig uppenbarelse slänger hon också in: ”Golda och Begin och Shamir och Sharon och Bibi och Barak och Rabin och Shimon Peres med – har de kanske inte blod på sina händer?”
   Hennes ständiga ångest är att sönerna ska dö när de gör sin värnplikt, först Adam tre år och sedan älsklingssonen Ofer ytterligare tre år.
   Men tragedin är ännu djupare. Hon tvingas uppleva att samhället, armén, nationen har tagit ifrån henne sönerna, Adam och särskilt Ofer, och att de förhärdats och förråats av tjänsten vid muren, förvandlats så att de blivit främmande för henne.
   Hon bönfaller Ofer att inte beskjuta de stenkastande palestinska barnen med gummikulor.
   ”Vad ska jag göra då, menar du?” svarar Ofer. ”Säg hur jag ska göra med dem, mamma. De är en fara för folk som kör på vägen”...
   ”Vi siktar på fötterna”, förklarar han lugnt och med samma roade överlägsenhet som hon känner igen från Adam och Ilan och militäranalytikerna i tv och ministrarna i regeringen och generalerna i armén. ”Och bekymra sig inte så mycket om dem. Det värsta en gummikula kan åstadkomma är ett armbrott eller benbrott.”
   ”Och om du missar och förstör någons öga?”
   ”Då är det någon som inte kastar sten igen. Låt mig ge dig ett exempel: en av våra killar sköt tre grabbar som kastade sten på värnet nu i veckan, pang pang pang, benbrott för alla tre, väldigt elegant gjort, och tro mig, de där ungarna kommer inte dit igen.”
   Oras söner lever, men det bittraste av allt är, att hon ändå har förlorat dem.
   Medan David Grossman arbetade med romanen dödades hans son Uri den 12 augusti 2006, under de sista timmarnas strider i det andra Libanonkriget.

Inga kommentarer: