2013-01-17

På Olof Palmes tid av Gunnar Stensson

Media ägnar Olof Palme stor uppmärksamhet denna vinter. Deras bild av Sverige kretsar kring dramatiska situationer som Palmes fördömande av USA:s bombningar julen 72, avslöjandet av IB, Geijeraffären, kärnkraftsstriden, Harvardaffären.
   Men hur upplevde vi som tillhörde den breda vänsterrörelsen verkligheten, vi som trevade efter ett nytt samhälle byggt på solidaritet och internationalism? Hur agerade vi?  Vad hände här i Lund?

Krönikan är hastigt skriven ur ett begränsat subjektivt perspektiv. Den främsta källan är minnen och kunskaper som råkar finnas i min skalle just när jag skriver. Detta garanterar luckor och rena felaktigheter. Lita inte på någonting, men tillfoga gärna kommentarer. Var fanns du själv? Hur tänkte du? Vad gjorde du åren 1969 till 1986?

Jag lämnade folkhögskolan i Norrbotten där jag var ordinarie lärare i sex år, reste till Lund och vidareutbildade mig, hamnade på Heleneholmsskolan i Malmö som var försöks- och demonstrationsskola, knuten till Lärarhögskolan.
   Ett långt kvarter längs Munkhättegatan i Malmös nya arbetarområden täcktes av ett sammanhängande komplex av fräscha nya byggnader: Munkhätteskolan, Lärarhögskolan, Heleneholmsskolan. Därtill Musikhögskolan.
   Barnen började i ena änden av komplexet, Munkhätteskolan och gick där i låg och mellanstadiet. De överlämnades av sina klassföreståndare till högstadiet i Heleneholmsskolan, där deras nya klassföreståndare tog över. Somliga kunde ha samma klassföreståndare hela vägen till studentexamen. De som började som sjuåringar i Munkhättan 1969 blev studenter 1981. Somliga av dem kom tillbaka till Lärarhögskolan. Det var ett integrerat system.
   Optimismen var stor. Malmö växte. Ljudbildbandet ”Örestad”, som vi använde i samhällsundervisningen, beskrev ett sammanhängande urbant område som omfattade Malmö, Landskrona, Helsingborg, Helsingör och Köpenhamn, med bro över till Malmö.
   I min tjänst ingick yrkesrådgivning och jag gjorde studiebesök på Kockums där de flesta av barnen fäder arbetade. Under Kockumskranen byggdes supertankers på löpande band. Guiderna brukade påpeka att Lunds domkyrka rymdes i fartygens inre.
   Skolgården pryds av ett stålmonument som illustrerar ett Palme-citat “Spjutspets mot framtiden”. För första gången hade Sverige en modern, demokratisk skola.
   Året var 1969. Vi bodde på Ulrikedal, Karin jobbade på Lilla teatern, Martin hamnade på Lilla Järnåkra-skolan, Sara på studenternas daghem.

De svartas rättigheter i USA och koloniernas frigörelse dominerade svenskarnas internationella engagemang allt sedan Hammarskjölds död under Kongokrisen 1961. Martin Luther King höll sitt stora tal ”I have a dream”. De europeiska stormakterna förde kolonialkrig i Kenya, Angola, Mocambique och Guinea-Bissau.
   1965 hamnade fokus på Vietnam. Det skulle stanna där länge. Olof Palme höll sitt första stora Vietnam-tal. I december 1967 ägde en skandalartad Vietnam-demonstration rum i Stockholm. Skandalartad var den på grund av det polisvåld som riktades mot en lång rad tongivande socialdemokratiska demonstranter – och Jan Myrdal, då krönikör i Aftonbladet. I januari 1968 demonstrerade Palme sida vid sida med Nordvietnams ambassadör. Det ledde till en opinionsstorm. På Framnäs folkhögskola jublade vi
   Jag hade röstat på vpk för första gången 1968, framför allt på grund av CH Hermansson, som börjat föra partiet ut ur Sovjetunionens skugga, inte minst genom sitt tydliga ställningstagande mot Sovjets övervåld mot Dubcek-regimen i Prag, som stod för ”socialism med ett mänskligt ansikte.” Palme kallade Sovjetunionens tjeckiska medlöpare ”diktaturens kreatur”. De eurokommunistiska tankarna om en demokratisk kommunism började få fäste i Italien och Spanien – och Sverige.

I september deltog jag i min första Vietnamdemonstration, samling utanför AF, avslutning på Stortorget. Anledningen var Ho Chi Minhs död. Anna-Klara Arvidsson var med. Hon hade en nyfödd son i en vagn.
   I Lund upptäckte jag att vpk Lund var ett respekterat parti, inte minst tack vare sin roll i stoppandet av det stora gatugenombrottet. Jag lärde mig namn som Ann Schlyter, Lars Bengtsson, Tarcisio Bommarco och Gunnar Sandin.
   Min bror Erland, socialtjänsteman i Malmö, var aktiv i den stora stadsdelsorganisationen på Väster, där man diskuterade VPK:s förhållande till Sovjetunionen.
   Valet 1968 var VPK:s sämsta efter andra världskriget. Endast tack vare representationen i första kammaren lyckades partiet hålla sig kvar i riksdagen.

1969 blev Palme statsminister och gruvstrejken bröt ut i Norrbotten. Den vilda strejken utgjorde en protest mot hela det svenska systemet och riktade sig mot såväl det statsägda LKAB som fackföreningarna och LO.
   Tidningen Arbetet i Malmö var kritisk och redaktör Frans Nilsson påpekade att gruvarbetarna hade högre löner än nästan alla andra arbetare. Jag som fortfarande mentalt bodde kvar i Norrbotten lyckades få in en artikel där mitt huvudargument var att gruvarbetarnas livslön var låg därför att arbetsförhållandena var sådana att de blev utslitna i förtid.
   Sara Lidman framträdde dels på strejkmöten i Kiruna och dels med boken ”Gruva”. På den nybildade Norrbottens stadsteater i Luleå gjorde den grupp som senare kom att kallas Fria Pro sin första succé med ”NJA” en pjäs om järnverket i Luleå.

Själv anslöt jag mig till Lunds FNL-grupp, en organisation med cirka 300 aktiva medlemmar. Grundkursen genomgick jag på översta våningen i skatteskrapan i Järnåkra. Jag lärde mig att det gällde att slå mot imperialismens svagaste länk: Vietnam. Och att stödet skulle ske på Vietnams egna villkor.
   Efter kursen blev jag invald som medlem med förpliktelsen att delta i stadsdelsgrupp Söders möten varje måndag, så småningom styrelsemöten varje torsdag och försäljning av Vietnambulletinen på Knut den stores torg varje lördag mellan 10 och 12. Den rutinen pågick till sommaren 1975. Höstar och vårar genomfördes Vietnamveckor med talare och kulturpersonligheter som Göran Sonnevi, Sara Lidman, lundapoeten Jan Konicki och många andra. Hörsalen i stadsbiblioteket var en viktig arena som hyrdes för 300 kronor. Studiecirkelrummen var utmärkta för mindre sammankomster. Kostade en femtiolapp.
   Flera amerikanska desertörer studerade i Lund och var medlemmar i FNL-gruppen. Den svenska Vietnamrörelsen fick många och starka impulser från studentrörelsen i USA. Kontakten med revolutionära amerikanska strömningar var intim och omfattande

Jag var student. Visserligen överårig och yrkesverksam. Många av mina kamrater var studenter. 1970 skulle det bli karneval. FNL-gruppen beslöt tillsammans med Folket i Bild/Kulturfront att genomföra en ”Motkarneval” i Stadsparken. Flera musikgrupper deltog, bland annat ”Träd, Gräs, Stenar” som jag haft kontakt med eftersom ett par av medlemmarna gått några år på Framnäs folkhögskola under min tid där.
   På ett konditori träffade jag en flicka som representerade gruppen ”Stenblomma”. Flera andra grupper deltog. Solen sken och det var mycket folk på Gröningen. Från Stockholm kom Pistolteatern och gjorde en burlesk föreställning med många fula ord av en pjäs som kallades ”Palmlänningarna” – starkt systemkritisk. På Lilla teatern på Sandgatan spelades två fulla föreställningar av Kent Anderssons ”Flotten”, symbol för ett Sverige som drev fram med fem knops fart.
   Ingenting av allt detta kostade någonting. Alla uppträdde gratis. Motkarnevalen var ett arrangemang helt utan ekonomi. Till skillnad från de stora summor som finansierade karnevalståget av fulla studenter som masade sig fram genom Lund. Nå, sprit, öl och hasch förekom också på Gröningen, men ingen polis.

1972 representerade jag Lunds FNL-grupp på DFFG:s kongress i Eskilstuna och upplevde för första gången hur en politisk organisation kan dominera en folkrörelse. Det var KFML/SKP som försökte styra FNL-grupperna. De cirka 200 delegaterna indelades i studiegrupper som arbetade ett par dagar före själva kongressen. Varje grupp hade en rättrogen studieledare. Teserna handlade om konflikten mellan Sovjetunionen och Kina, om Sovjetunionens ”socialimperialism” och om ”enhetsfronten”. Det varnande exemplet var Orminge FNL-grupp som visat trotskistiska tendenser. På den följande kongressen uteslöts Orminge-gruppen. Kongressresolutionen antogs enhälligt. Enhälligheten skulle snart spricka när KFML/SKP försökte föra över FNL-solidariteten till Pol Pots Kampuchea, i enlighet med den kinesiska politiken.

Vietnam-frågan var naturligtvis stor också bland lärarna och i undervisningen på Heleneholmsskolan. En av lärarna, moderat kommunfullmäktig i Lund, ledde en liten grupp lärare som var anhängare till Saigonregimen. Han brukade uppträda som motdemonstrant med plakatet ”Bomba Hanoi!”. En annan brukade upprepa ”På 40-talet hade vi nazisterna. Nu har vi er.” Tidvis var spänningen inom kollegiet hög.

Massakern i München vid OS 1972 satte konflikten mellan Israel och palestinierna i fokus. Samtidigt växte hysterin kring de så kallade terrorgrupper som vuxit fram: Baader-Meinhof, Röda brigaderna, IRA, ETA, PKK, Svarta september, PFLP och andra palestinska motståndsgrupper Paranoian förstärktes av propaganda och populärfilmer som hela serien om James Bond. SÄPO och andra. Mer eller mindre kriminella underrättelseorganisationer upplevde en rik blomstring i Europa och USA. Flygkapningen i Bulltofta var det närmaste exemplet på terrorism för oss i Lund.
   I Lund fanns grupper som solidariserade sig med kampen mot Salazars diktatur i Portugal, mot Francodiktaturen i Spanien och mot överstejuntans Grekland, där ett studentuppror brutalt slogs ner 1973 av diktatorn Ioannides. Den kvinnliga ordföranden i Lunds Greklandskommitté tog i förtvivlan sitt liv ett par år innan juntan till slut störtades.

Före jul 1972 inledde USA (Nixon och Kissinger) bombningen av Hanoi. Sara Lidman kom till Malmö, vi genomförde en improviserad demonstration från Möllevångstorget till Ungdomens hus, som ju är Malmös gamla Folkets hus sedan August Palms dagar. Det ligger inte långt ifrån Triangeln (som inte alls såg ut som nu). Den lilla lokalen blev mer än fullsatt. Snö, kyla och blöta skor. Mörkret föll tidigt. Starka känslor.
   Ett par dagar senare höll Palme sitt stora tal där bombningen av Hanoi fick sin plats i raden av 1900-talets stora krigsförbrytelser.
Under mellandagarna hölls ett stort opinionsmöte i Lunds stadshall. Karin Stensson och Ingemar Simonsson talade. FNL:s sånggrupp Giai Phong sjöng. I gruppen ingick en tonårig Kajsa Åhlander, senare viktig i den feministiska sånggruppen Röda Bönor.
   FNL-grupperna genomförde en stor namninsamling som undertecknades av samtliga partiledare, också Gösta Bohman. I Lund hade vi en 24-timmarsaktion i början av vårterminen. Tillsammans med Margareta Dannestam stod jag vid Tetrapak mellan 2 och 6 den natten. Sedan for jag till skolan. Inte många såg oss.

1973 blev ett omvälvande år. Avslöjandet av IB-affären i Folket i Bild-Kulturfront blev vändpunkten i synen på Olof Palme. Den olagliga och hemliga registreringen omfattade inte bara FNL-are och Palestina-aktivister utan också vpk-are och vänster- socialdemokrater. Den ledde till att Palme över en natt förlorade vänsterns förtroende. Först försökte han förstås förneka och ljuga. Regeringen och socialdemokraterna hade inte bara samlat in namn. De utlämnade också namn på svenska och palestinska aktivister till CIA. Vi kom att uppleva Palme och Socialdemokraterna som fiender.

På hösten inbjöd FNL-gruppen i Lund IB-avslöjaren Jan Guillou till ett möte i AF:s stora sal. Man måste minnas att vi som studenter och representanter för en bred opinion hade tillgång till Akademiska föreningen och dess resurser, bland annat ett kontor högst upp i AF-borgen. Guillou talade om sina avslöjanden och publiken jublade. Under kvällen hölls en auktion för Vietnam på insamlade föremål. Allt såldes snabbt. Till slut återstod bara ett par äpplen i en skål. Jan Guillou köpte dem för en tusenlapp. Det väckte en och annan besk kommentar. De flesta hade det betydligt sämre ställt ekonomiskt.
   Jan övernattade hos FIB-aren Peter Larsson, en av dem som medverkat i motkarnevalen tre år tidigare. Under natten kom säkerhetspolisen. Jan Guillou och Peter Bratt dömdes för landsförräderi. Det cementerade misstron mot Palme och den svenska underrättelsetjänsten.

I Chile störtade Augusto Pinochet den 11 september demokratin i en CIA- och USA-stödd militärkupp. President Allende mördades. För mig förblir den händelsen ett viktigare minne än sprängningen av World Trade Center 2001.
   Samtidigt vann nyliberalismen terräng i nationalekonomin. Milton Friedman predikade monetarism i Chicago. Det handlade om det vanliga: fri konkurrens och låga skatter. Ingen socialpolitik, ingen statlig styrning.
   När det chilenska folket var kuvat fick Friedmans så kallade Chicago-boys fritt fram att tillämpa de nygamla ekonomiska teorierna. De hyllades av Margaret Thatcher. Friedman fick ekonomipriset till minne av Nobel.
   FNL-gruppen arrangerade två månader efter kuppen ett stort opinionsmöte för demokratin i Chile i Svaneskolans nybyggda aula. Bland de ryktbara personer som talade återfanns de amerikanska marxistiska ekonomerna Baran och Sweezy. De var utgivare av den amerikanska tidskriften Monthly Review, som hade högt anseende i vänsterkretsar. Lena Granhagen, berömd för sina Brecht-tolkningar, sjöng och talade. Vi tog en inträdesavgift på 3 kronor för att täcka den höga hyran för aulan. Ute härjade en höststorm.
   Nästan omedelbart började chilenska flyktingar strömma till Lund. De blev en viktig förstärkning av lundavänstern. Idag återfinns de ofta i stadshallen.

Oktoberkriget och oljekrisen hann inträffa under de två månaderna mellan kuppen och Chilemanifestationen. Egyptiska trupper invaderade överraskande Sinai, som Israel erövrat under sex-dagarskriget. Syrien angrep från andra hållet.   De första dagarna hade araberna stora framgångar, men senare lyckades Israel återerövra det mesta, tack vare amerikanska vapenleveranser.
   I samband med kriget genomdrev OPEC, de oljeproducerande staternas organisation, en fyrdubbling av oljepriset
   Att den fossila energin var begränsad visste vi tidigare. Brundtland-rapporten var allmänt vedertagen. Den geografibok jag använde i grundskolan spådde att oljan skulle ta slut inom 30 år.
   En skälvning gick genom hela västvärlden vid upptäckten av hur sårbar tillförseln av oljan var.  Regeringen genomförde bensinransonering. Såvitt jag minns blev det också förbjudet att köra bil på helger. Planeringen för kärnkraft intensifierades.
   Vad vi till en början inte insåg var konsekvenserna för Malmö. Tillverkningen av supertankers fortsatte något år. De nya fartygen lagrades i Bohuslän. Men varvseran var slut. Det drabbade inte bara Malmö utan lika mycket Landskrona och Helsingborg. Massarbetslöshet blev följden. Befolkningen i Malmö minskade. Barnen i Heleneholmsskolans upptagningsområde drabbades. Men hela denna process tog förstås några år.

1973 avled gamle kungen och en ung Carl XVI Gustav tillträdde, vilket knappast berörde oss. Vi blev inte heller överdrivet engagerade av det så kallade Norrmalmstorgsdramat som spelades upp i tv några dagar före riksdagsvalet.
   Händelserna i Chile och Norrmalmstorgs- dramat fick konsekvenser för valutgången: de blev kanske avgörande för Olof Palmes knappa seger.
   Inte heller det engagerade oss nämnvärt. Socialdemokraterna hade ju styrt Sverige i 40 år. Ingen hade upplevt något annat.
   Själv flyttade jag från Ulrikedal till Klostergården. Mina studier i kulturgeografi och ekonomisk historia avslutades med en uppsats om Sveriges ekonomiska relationer med USA. Torsten Nilsson, den svenske utrikesministern, stod i skottgluggen för mina slutsatser.
   FNL-gruppen började studera ”Imperialismens politiska ekonomi” av Harry Magdoff, en av ekonomerna i kretsen kring Monthly Review.

Erfarenheterna vi gjort sedan 1965 hade förändrat oss. Olof Palme upplevdes inte längre som den lysande förnyaren. Vi var inte längre glada motkarnevalister. Nya kunskaper, nya erfarenheter, nya kontakter, svenska och internationella, nya teorier (Marx, Lenin, Andre Gunther Frank, Baran, Sweezy och Harry Magdoff, kanske också CH Hermansson) hade förändrat vår syn på världen.
   Berättelsen fortsätter i nästa nummer av Veckobladet. Vad hände sen?

Inga kommentarer: