Jag vill börja dagens text, årets sista,
med att vara skamlöst lokal genom att sörja en nedlagd butik. Det
handlar om den affär för hushållsartiklar som i många år fanns på Stora
Södergatan men vars namn jag aldrig lärde mig.
Den hade en lite märklig planlösning med så där tre olika plan. Men det mest anmärkningsvärda var dess utomordentliga sortiment. De hade nämligen alltid just de oglamorösa hushållsprylar man för tillfället behövde: udda diskproppar till vasken, äldre typer av strömbrytare, en bra skalkniv, handdukshängare – ja ni vet. Jag gick aldrig tomhänt därifrån. Vad återstår nu? Domus och Åhléns har nästan ingenting i den vägen. Ska jag cykla till Beijers byggvaruhus på Väster, nej de har bara en del. Jula är ett svårartat varuhus på Nova, men där finns dock grejerna.
De hade allt man behövde
Varför försvann den utmärkta affären på Södergatan? Jag vet inte. Parkeringsproblem skulle väl företrädare för centrumhandeln säga. Men det hade ju varit fullt möjligt att stanna till vid affären för att baxa in en diskmaskin om man nu hade fått för sig att köpa en sådan. Ägarens ålder etc – ja, vad vet jag. Men vad jag tror är att det handlar om är höjd lokalhyra och en sniken fastighetsägare. Nu väntar väl en ny presentbutik eller dammode.
Men i grunden handlar det förstås om att man (dvs. borgarna plus S) har ryckt undan grunden för centrumhandeln genom att tillåta köplador på Väster: Nova och Gunnesbo. Ja, jag handlar också där ibland, det är inte en fråga om privatmoral. Och tunga grejer kan kräva biltransport. Men politiker som anlägger ställen som dessa och sen gråter över uttunningen av Centrum är med det värsta jag vet.
I spårvägsfrågan
Spårvägsplanerna rullar vidare och i någon mån är jag förvånad över häftigheten i ställningstagandena mot. Det är väl utmärkt om vi kan få spårvagnar till Lund? Men jag tror det blir svårt, det verkar vara ont om pengar till sådant. Och det är ju problematiskt att bygga upp en kraftfull infrastruktur utan att befolkningsunderlaget redan är på plats. Det är väl där svagheten finns och jag saknar trovärdiga uppgifter om resandeunderlaget.
Resten är inga problem. Den som har sett spårvagnarna i Freiburg eller Lissabon har inga svårigheter med att tänka sig dem i Lunds gatunät. En annan variant skulle vara att ha tvåvåningspårvagnar som därmed kan göras ganska korta och alltså klara tvära hörn. Det har man i Hongkong, åtminstone på huvudön om än inte i Kowloon. Det har jag aldrig sett någon annanstans och vagnarna verkade bra och inte särskilt ranka.
I Lund händer inget
Lundapolitiken i år har väl inte varit så upplyftande. Man kan heller inte elda upp sig till indignation över ideologistyrd högerpolitik. Nej, det som utmärker den borgerliga kommunledningen är nog snarast en stillsam inkompetens t.ex. med förvaltningschefer som gör att staden blivit ganska misskött (de förfallande husen, de sanslösa kostnadsmissarna i nybyggena). Den stora politiska skandalen är i stället regionen med de ogenomtänkta sammanslagningarna och oviljan att lyssna på personalens och oppositionens argument. Blir det inte ett ras i regionvalet för borgarna i höstens val är vi nog många som förtvivlar om politikens och demokratins möjligheter.
Avlyssnat
Ja, så har det visat sig att svenska FRA har jobbat för USA och det är väl vad man kunnat gissa hela tiden. Detaljerna dröjer, men det finns ingen anledning tvivla. Det får folkpartister och andra NATO-vänner att säga att när vi nu ändå är så djupt inblandade i underrättelsetjänsten och dessutom redan samarbetar med NATO i övningar, utbildning och utrustningsanskaffning så är det lika bra att vi går med i den amerikanska alliansen med en gång. Det var ungefär så huvuddelen av den svenska militärledningen tyckte 1941. Vi stöttade tyskarna på en massa sätt men var inte förbundna. Vi borde delta i att rädda Kulturen och Västerlandet genom att modigt ställa upp i kampen mot bolsjevismen i öster och på så sätt säkra en plats i historien på den rätta sidan, ansåg man. Sveriges främste politiker under 1900-talet, Ernst Wigforss, var ledande i att stoppa det.
De s.k. humanitära interventionerna
The Guardian har i dag onsdag en artikel av Seumas Milne under rubriken ”Mission accomplished?” där han säger att Västmakterna i stort sett misslyckades med allting i Afghanistan: spridande av demokrati och lika rättigheter för kvinnor, bekämpningen av opiumproduktionen och skapandet av en administration utan korruption. Det enda man lyckades med var att döda Osama bin Laden och det skedde dessutom i ett annat land. Allt detta till priset av tiotusentals döda afghaner och tusentals döda i ockupationsarmén.
Och ett liknande mönster ser vi i Libyen, ett krig som skulle bli så annorlunda och där också Sverige ställde upp (där t.o.m. Vänsterpartiet var med på ett hörn, säkert under parollen ”vi kan ju inte bara vara nejsägare”). Irak är naturligtvis det värsta exemplet på dessa interventionskrig och Syrien skulle ha kunnat bli ytterligare ett. Nu håller de västmaktstödda delarna av Fria Syriska Armén på att sopas undan av jihadister.
Det är ju inte så att vänstern har några färdiga recept för hur alla dessa konflikter ska hanteras. Men det är fullständigt klart att man i varje fall inte ska blanda sig med vapen och pengar, det gör bara saker värre. Vad man skulle kunna tänka sig är att krigsentusiasterna i alla läger nu ägnade sig åt var självkritik. T.ex. kunde alla de som nu stött amerikanerna med svenska trupper i Afghanistan under en period längre än andra världskriget nu gjorde självkritik och bad om ursäkt. Vad hade vi i Afghanistan att göra?
Allan Widman, ledande folkpartistisk försvarspolitiker, befarar nu när svenskarna dras tillbaka att det blir svårare att rekrytera yrkessoldater till det svenska försvaret. Jaha, var det där skon klämde? Nyttigt med krigserfarenheter?
Det återstår bara att med anledning av årstiden önska frid på jorden.
Spårvagn i Hong Kong
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar