2013-12-05

Efter raset i PISA-mätningen: Systemfelen i svensk skola av Gunnar Stensson

Friskolereformen och skolans kommuna-lisering är de yttersta orsakerna till den svenska skolkollapsen.
   Friskolereformen genomfördes av Carl Bildts regering. Den föreföll till en början relativt oskyldig, men öppnade vägen för privatisering, konkurrens och vinst – på elevernas och föräldrarnas bekostnad.
   Göran Persson drev igenom skolans kommunalisering. Den splittrade det svenska skolsystemet, som i början av 90-talet hörde till de bästa i världen.
   I stället för friheten och de övergripande perspektiven i ett generellt skolsystem tvingades elever och lärare in i beroende av de 290 kommunerna och deras ledningar. Kommunalråd med begränsad insikt och fokusering på annat än skolan tog över från rikspolitiker med pedagogiskt helhetsperspektiv. Skolan hamnade i ett feodalt system, styrt av småpåvar. Det innebar omedelbart att skolans likvärdighet försvann.
   Kommunerna hade helt olika ekonomiska och kulturella förutsättningar. Det rådde ekonomisk kris och skolpolitiken gick ut på att sänka skolkostnaden genom att minska lärartäthet och öka klasstorlek.
   Kommunaliseringen drevs igenom av Göran Persson. Vänsterpartiet stod länge emot, men till slut svängde partiets talesperson Ylva Johansson och gav regeringen nödvändig majoritet i riksdagen. Hon bytte sedan parti och belönades av Göran Persson med en statsrådspost.
   Jag minns den desperata demonstrationen mot kommunaliseringen i Lund en mörk vinterkväll. Alla lärare deltog, oavsett partifärg, men de kunde inte påverka beslutet. Dess konsekvenser blev värre än någon kunnat föreställa sig.

Kommunaliseringen skapade ett behov av frigörelse. Det insåg riskkapitalisterna att de kunde utnyttja. Så uppstod myten om det fria skolvalet.
   Skolpengen infördes som ett sätt att skapa konkurrens mellan skolor inom kommunerna och över kommungränserna. Den förvandlade eleverna till ekonomiska objekt att profitera på. Med skolpengen som spjutspets ökade snabbt segregationen mellan skolorna.
   Riskkapitalisterna skapade övergripande skolbolag över kommungränserna. Ett exempel är AcadeMedia med drygt 60 000 elever i hela Sverige. Nu kunde de utnyttja stordriftens fördelar. Friskolornas nya huvudsyfte blev att skapa profit åt riskkapitalisterna. De tävlade om eleverna genom löften som till största delen var reklam utan täckning. För att få de bästa och billigaste eleverna lockade man med höga betyg. Lockbeten som gratis datorer var vanliga.
   Men när man väl fångat in eleverna, gällde det att minimera skolornas kostnader. Det kunde bara ske genom att skära ned antalet lärare – de utgjorde ju den största kostnaden. Men man sparade även på annat som skolbibliotek, skolgårdar, gymnastiksalar.
   Kommunalpolitikerna såg beundrande på. De hade aldrig föreställt sig att det var möjligt att göra så tuffa besparingar. De insåg att de måste ge sig in på skolmarknaden själva och avsätta allt större belopp på marknadsföring. Rektorerna för de enskilda skolorna började tävla med varandra om de lönsamma eleverna. Det gällde ju att gynna den egna skolan.

De olönsamma eleverna, de med fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar, de utlandsfödda, de som hade utlandsfödda eller lågutbildade föräldrar, missgynnades systematiskt av skolpengsystemet. De är olönsamma och oprofitabla. Samtidigt är det bland de barnen man finner begåvningsreserven. Den har Sverige under tjugo år gått miste om.
   Också lärarna missgynnas systematiskt. Friskolorna dumpar lärarlöner genom att anställa olegitimerade lärare.
   Eftersom betygen är verktyg i konkurrensen om de profitabla eleverna tvingas lärarna att sätta för höga betyg. Föräldrar och elever idkar utpressning genom att hota att lämna skolan – och ta med sig skolpengen. De lärare som av hederlighet vill sätta rättvisa betyg trakasseras och avskedas.
   Lärarna i friskolor förbjuds att anmäla missförhållanden. Först i år kommer ett lagförslag som kanske kan ge dem meddelarfrihet. Man är rädd att ”affärshemligheter” ska avslöjas,
   En konsekvens av lärarnas förödmjukande ofrihet och beroendeförhållande i förhållande till såväl skolledning som elever och föräldrar är lärarbristen. Ingen vill utbilda sig till lärare längre.

Bakom alla dessa missförhållanden ligger vinsttänkandet. Det enda land som har ett friskolesystem av samma typ som Sverige är Chile – det infördes under Pinochet av ekonomer som utbildades av Milton Friedman. Chile är också ett av de två eller tre länder som har lika dåliga skolresultat än Sverige. Styrningen av Sveriges skolor är högerextrem och leder till unikt dålig undervisningskvalitet.

De grundläggande systemfelen i svensk skola måste åtgärdas för att en utveckling bort från dagens bottenläge ska bli möjlig.
   För det första måste skolan göras enhetlig och likvärdig. Lika mycket måste satsas på skolan oavsett om den ligger i en fattig eller rik kommun. De största resurserna måste riktas till eleverna med de största behoven. För att detta ska bli möjligt måste staten ta tillbaka ansvaret för skolan från de 290 kommunerna.
   För det andra måste den oreglerade och anarkistiska valfriheten bort och ersättas med en valfrihet inom bestämda ramar, organisatoriskt och geografiskt. Det fria valet gäller i princip studieinriktning. Man ska kunna välja utbildning.
   För det tredje måste skolpengen bort. Den korrumperar på alla nivåer inom skolan: från rektorer och lärare till elever och föräldrar. Den korrumperar betygsättningen. Den korrumperar ansvaret för elever med problem.
   Och för det fjärde måste vinsten bort. Samhällets resurser för utbildning får inte hamna i privata fickor och i skatteparadis. Men den privata profiten på samhällets bekostnad är inte vinstens skadligaste effekt. Den skadligaste effekten består i att vinsttänkandet genomsyrar hela skolan så att den ruttnar på alla nivåer.
   Först när dessa fyra strukturfel avlägsnats blir det möjligt att förbättra skolan med ”vanliga” skolreformer som bättre lärarutbildning, bättre kursplaner, bättre läromedel, bättre pedagogiska metoder.

Det inser inte Jan Björklund. Det inser inte Allianspartierna. Därför kommer de förbättringar och resurstillskott han har genomfört och planerar att genomföra förbli verkningslösa.
   Tyvärr inser inte heller socialdemokraterna det. Skolans kommunalisering blir kvar, kanske av prestigeskäl. I stället hoppas man kunna styra skolan via de 290 kommunerna med hjälp av anslag och regleringar. Skoldebattens dummaste argument är ”Det spelar ingen roll vem som är skolans huvudman. Vi ska i stället fokusera på undervisningen”.
   Inte heller har de visat sig beredda att avskaffa det extrema (Sverige och Chile) vinstsystemet, som förutsätter skolpengen och som obönhörligt driver skolan mot segregation.
   Och inte tar de itu med myten om ”valfriheten” trots att den i sin nuvarande form förminskar och saboterar elevernas verkliga frihet att välja utbildning.
   Sammantaget innebär detta att Socialdemokraterna tar ifrån medborgarna möjligheten till ett verkligt val mellan Moderat och Socialdemokratisk skolpolitik.
   Men partilinjen är inte huggen i sten. Den har redan under de senaste månaderna radikaliserats. Starka krafter inom socialdemokratin vill ha en annan skolpolitik. Den allmänna opinionen kommer säkert också påverkas av PISA-studiens katastrofsiffror.

Det enda parti som idag vågar ta itu med skolans grundläggande strukturfel är Vänsterpartiet (kanske med stöd från delar av Miljöpartiet).
   Svårigheten ligger i att få gehör för den strukturella omdaning för skolan som är nödvändig, när så många mäktiga opinionsbildare och makthavare till varje pris vill rädda den struktur som ger näring så många parasiter.

Inga kommentarer: