När minnet är den enda kunskapskällan av Gunnar Stensson

Det vi kallar vår historia, vår identitet, bygger på en väv av relationer till föräldrar, syskon, arbetskamrater, vänner osv. Minnet stöds och fylls på av en fast miljö, hem, möbler, foton, dokument. Det vi tror vara vårt eget minne är i själva verket ett gemensamt minne, ett kollektivt minne. Om vi glömmer något kan vi alltid fråga. Om vi minns fel blir det rättat.
   Vad händer om allt detta sopas bort, om vi uteslutande hänvisas till de händelser och bilder som vårt eget minne lagrar, om vi tvingas att bygga vår uppfattning av världen och vår historia på en så ödslig grund?
   Det är temat i Richard Fords bok ”Canada”. En femtonårig pojke förlorar plötsligt, på ett helt oförutsebart sätt, sina föräldrar. Pappan var före den självförvållade katastrofen anställd vid flygvapnet och mamman lärarinna i en liten stad i Montana. Han ser dem aldrig mer. Hurdana var de? Vad gjorde de? Varför? Han har bara sina egna fragmentariska minnen av dem och sin reflektionsförmåga att bygga på.
   Händelsen som berövade honom liv och identitet inträffade någon gång i början av 1960-talet.
   Han tvingas fly över gränsen till Canada för att undgå att bli inspärrad på barnhem och hamnar i en halvt övergiven kåkstad där han en kort tid lever ett torftigt liv med avlägsna släktingar och dras in i ytterligare en historia, som han har lika fragmentarisk insikt i.
   Slutligen flyr han och börjar bygga upp ett nytt liv – helt hänvisad till sig själv.
   Som pensionerad lärare ställer han 2011 samman sina minnesbilder och de få fakta som finns att tillgå. I mer än 50 år har han försökt förstå sin historia och arbetat, sakligt och minutiöst, för att nå en uppfattning, som han kan leva med.
   Minnet är opålitligt, det vet vi. Men när minnena är de enda vittnesmål vi har, måste vi utgå från dem, som utredare och domstolar gör. Ställa samman dem. Finna sammanhang.
   Den erfarenhet som beskrivs i ”Canada” och de utmaningar som den övergivne pojken ställs inför är inte unika. De delas av emigranter, flyktingbarn (och vuxna) som tvingas lämna sina hem, som kvarhålls i ödsliga flyktingläger eller vistas hemlösa i okända städer och kanske till slut - om de har tur - finner en plats som erbjuder någon sorts trygghet som gör det möjligt att bygga upp en existens i ett främmande land, med okända regler.
   Uppgiften att förstå sitt liv med hjälp av minnen (vittnesmål, fakta?), som bara det egna minnet har tillgång till, är till slut densamma för alla. När någon dör är de unika bilderna borta för alltid. Det gemensamma minnet blir fattigare.