2013, 85 år efter uruppförandet, presenterade Röda Kapellet Kleine Dreigroschenmusik ur Tolvskillingsoperan, arrangerad i en särskild svit för blåsorkester av Kurt Weill, i frälsningsarméns gamla lokal vid Magle Stora Kyrkogata.
Kapellet inledde med en hyllning till Nelson Mandela genom att spela Nkosi Sikelel´i Afrika.
Kapellets 30 musikanter, med decenniers erfarenhet från framträdanden på gator och torg, brakade loss i en Ouvertyr, fylld av dissonanser som en kubistisk målning av Picasso från samma epok, med fyra trumpeter, fyra saxofoner, fyra klarinetter, fyra flöjter, fem horn, två tubor och en trombon samt slagverk, banjo och piano, dynamiskt dirigerade av Per Falck, vars kompakta framtoning påminner om Kalle Moraeus.
Efter denna överväldigande inledning följde raden av klassiska melodier som Mackie kniven, Pollys visa och Kanonen Song. Jag uppskattade särskilt framförandet av Tango-Ballade.
Björn Stenholm presenterade som konferencier handlingen och sångernas innehåll med fermitet, humor och känsla.
Salen där konserten ägde rum var ett märkligt rum, stort, mycket högt i tak, försett med en bred läktare och en scen som kunde rymma en stor orkester eller kör.
Här hade andra mässingsorkestrar spelat i hundra år. Orkestrar med blåsare klädda i svarta och röda uniformer, omgivna av standar med texten Blod och Eld.
Här hade körer med gitarrer och dragspel sjungit ”Jag har skådat en stad ovan molnen”, vars melodi lånats från den ryska folkvisan ”Ensam ringer den lilla klockan” (jag har en gammal skiva med en version mäktigt sjungen av Don-kosackerna). Visionen i frälsningssången liknar den i Internationalen där det heter: ”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi skola bli”.
En gång stod kanske Majken Johansson här
med
sin gitarr, lundapoeten som växte upp som fosterbarn på Möllevången i
Malmö, flyttade till Lund 1949 och tre år senare publicerade sin första
diktsamling. Hon var ung, genial, uttalad ateist och framgångsrik, när
sammanbrottet drabbade henne: den kvinna hon älskade begick självmord
efter ett gräl.Hon blev kristen och manifesterade det genom att demonstrativt ikläda sig frälsningsarméns uniform och på gator och torg delta i dess praktiska sociala arbete mot fattigdom och hemlöshet. Det finns foton där man kan se henne med stå vid banderollen ”Håll grytan kokande” i ett vintrigt gathörn, ungefär som FNLare skulle göra tolv tretton år senare.
Hon publicerade flera diktsamlingar, fick litterära utmärkelser, blev populär i radio och tv och dog på 1990-talet i sviterna av många års alkoholmissbruk.
Men kanske stod hon aldrig på just den här estraden, hon lämnade Lund redan 1953, ett år innan jag flyttade hit för en period.
Röda Kapellet avslutade med en Dreigroschen – Finale som inte var mindre grandios än Ouvertyren. Mina tankar irrade kring Brecht, frälsningsarmén – och kommunismen. De är barn av samma tid – den industriella revolutionens och urbaniseringens tid.
Ett av Brechts största draman, ”Die Heilige Johanna”, skrivet något år senare än Tolvskillingsoperan, har en frälsningssoldat som huvudperson: Johanna Dark. Hennes tragedi är att hon ansluter sig till frälsningsarmén för att bistå de fattiga och förtryckta men upptäcker att organisationen korrumperats av Chicagos hänsynslöse kapitalist Mauler.
Frankfurts teater antog pjäsen till spelning nyåret 1933. En knapp månad senare, den 30 januari, utnämndes Hitler till rikskansler, och teaterstyrelsen beslöt att lägga ner pjäsen. Teaterchefen och dramaturgen måste hoppa ut genom fönstret för att undgå misshandel.
Tankfull tog jag avsked av mina vänner och trängde mig något lomhörd ut i Lundanatten. Jag hade fått ett infall: någon borde göra en uppsättning av ”Den heliga Johanna” just här, i denna lokal, utanför vars fasad för endast ett par år sedan den röda flaggan med inskriften Eld och blod hängde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar