2014-09-11

En sensommarnattsdröm av Gunnar Stensson

Emil Jenssen slår ett sista skorrande ackord på sin gitarr och säger till publiken: ”Vänd er om så får ni se fullmånen.”
   Vi vänder oss. Ja, där lyser den vit och trädens svarta silhuetter avtecknar sig mot den djupblå himlen.
   Det är då jag får syn på dem. Tre högljudda män i gammaldags kläder. ”Dom förstörde mina björnbärsodlingar i Botan”, fräser en av dem ganska gällt. ”Du slapp i alla fall fängelse”, muttrar den andre. Den tredje är försjunken i sig själv: ”Inferno, inferno. Bara jag inte hamnar på St Lars!”
   Det är förstås Strindberg. De andra två måste vara Bengt Lidforss och Axel Danielsson.
   Jag följer tyst efter dem. Vid socialdemo-kraternas tält ser jag Anders Almgren. Vi hejar. De tre publicisterna tycks inte höra.
   Bortom Anders står två andra skuggor försjunkna i livligt, men lågmält meningsutbyte. Akademiker kanske. Tage Erlander känner jag igen. Den andre är kortare. Han utbrister livligt: ”Fattigdomen är lättare att fördraga om den delas av alla”. Ernst Wigforss. Erlander låter orolig: ”Säg inte så, det kan vi få äta upp i hundra år.”
   På en parkbänk sitter ett kärlekspar. Mannen känner jag igen. Hjalmar Gullberg. Han suckar: ”Syrenernas tid och gullregnens månad är för länge sen förbi.” Men vem är kvinnan? Jag urskiljer inte hennes ansikte i månskenet.
   Borta vid F!:s bokbord ser jag en stor vacker flicka med blont hår, blå ögon och vacker figur. Jag skäms lite. Typiskt gubbsjuk.Axel Danielsson blir till sig och nästan springer emot henne: ”Hildur! Hildur!” De omfamnar varandra. Bengt Lidforss ler hånfullt – eller sorgset. Det är förstås Lejoninnan från Lund, den stora goda. Hon är för alltid 23 år.
   Det är paus i programmet. Jag sätter mig på en bänk. Fontänen brusar. Hanna Gunnarsson skyndar förbi. Glad men lite stressad. Hon passerar Hildur och Axel utan att reagera. Hoppas hon får hand om utbildningen efter maktskiftet.
   Nu kommer hon tillbaka, nej det är en annan mörk tjej. Blekare och magrare. Och vad är det för maskeradkostym hon har på sig? En frälsningsarméuniform! Aha! Majken Johansson! Hon verkar djupt deprimerad, mumlar: ”jag, du, han, hon, den, det, vi, ni, de står tända av hat. Världen är upplyst.” Men hon har i alla fall tagit sig hit, till maktskiftesfestivalen.
   Plötsligt dånar gitarrer och bas ur de mäktiga förstärkarna. Scenen tycks flamma, stå i lågor. Lyssnarna står och hoppar mitt i larmet, mitt i ljuset, alldeles intill. Nu hörs Silvana Imams starka röst över musiken, ut över Gröningen, Stadsparken, ekande mot Högevallsbadet och de gamla husen längs Gyllenkroks Allé. Och så... Är det inte Gudrun Schyman jag hör? Jovisst!
   En timme senare ligger Stadsparken tom och tyst. Alla väntar på valnatten nästa söndag.

Inga kommentarer: