2015-01-22

Gud, giv kommunismen seger, del 2 av Gunnar Stensson

Under den kamp för demokrati som inleddes av CH Hermansson var ett syfte att befria begreppet kommunism från den stalinistiska förvrängning som gjort det obrukbart.
   Men under Werners tid som partiledare gjordes knappast några framsteg efter fiaskot med det Demokratiska manifestet. Beroendet av Sovjetunionen och ”den faktiskt existerande socialismen” upphörde först med Berlinmurens fall 1989 och upplösningen av Sovjetunionen två år senare.
   Omvälvningen hade kommit inifrån Sovjetsystemet efter en period av stigande spänning mellan USA och Sovjetunionen och skett i stort sett utan våld och blodsutgjutelse. SUKP hade äntligen insett det som VPK Lund haft klart för sig redan 1979.
   Samtidigt framstod Kina efter massakern på Himmelska Fridens torg som en barbarisk kommunistdiktatur.
   Jag blev ändå lite överraskad när Ulf Nymark uppmanade mig att skriva på en lista som krävde att K-et skulle bort ur VPK. Det var på Stortorget efter en förstamajdemonstration. Jag skrev på efter en kort diskussion om hur väljarna uppfattade utvecklingen.
   K-et försvann snabbt efter att kongressen hade valt Gudrun Schyman till partiledare. Nya medlemmar strömmade till V.

I Eritrea och Etiopien skedde samtidigt en snabb utveckling som krävde mycket av min tid och mina känslor.
   Den svenska Eritrea-rörelsen var djupt skakad av Lars Bondestams död 1989, orsakad av en troligen etiopisk vägmina som sprängde bilen han färdades i vid Kassala nära gränsen mellan Eritrea och Sudan.
   Befrielsefronten EPLF:s offensiv drev ut den etiopiska armén ur Eritrea. Mengistu störtades när den etiopiska oppositionen intog Addis Abeba 1990. Han flydde med en stor del statskassan i ett privatflygplan.
   1993 vann Eritrea erkännande som stat efter ett referendum.
   Eritrea-politiken blev lokal i Lund genom att Eritreagrupperna inledde en kampanj för att göra Eritreas huvudstad Asmara till Lunds vänort. Det fanns en folklig grund i de hundratals eritreaner som var lundabor.
   1997 föreföll målet vara nått. Elsa Grip och jag reste tillsammans med fullmäktiges ordförande Larry Andow till Asmara för att förhandla med den nybildade regeringens representanter.
   Försommaren 1998 satt jag på ett nationellt möte med Eritreagrupperna i Örebro. Plötsligt slogs dörren upp och någon kom rusande.
”Etiopiskt flyg bombar Asmara!”
   Vi slog på en tv. (Mötet ägde rum i en skola). Vi fick omedelbart se ett par etiopiska MIG-plan svepa över Asmaras internationella flygplats. Explosioner dånade och kratrar slog upp. Det var helt overkligt i den svenska försommargrönskan.
   Ett krig som skulle pågå i två år och krossa alla förhoppningar hade inletts.
   Under 90-talet fick Lunds Internationella utskott ökade befogenheter som utskott för hela Skånedistrikt.

Rolf Nilsson hade försäkrat mig att det inte fanns något som kunde kallas skolpolitik. Det handlade bara om att tillskjuta lämpliga resurser och agera enligt skollagen. Skolan var en institution som skötte sig själv.
   Det fick den inte göra länge till. Två reformer förvandlade skolan till ett av 1990-talets hetaste politikområden: socialdemokraternas kommunalisering av skolan och moderaternas friskolereform.
   Som så gott som hela lärarkåren var jag övertygad om att kommunaliseringen var ett misstag. Det stod helt klart att likvärdigheten skulle försvinna och klyftorna vidgas mellan kommuner och stadsdelar.
   V var från början mot kommunaliseringen men partiets skol-talesperson Ylva Johansson övertalades av Göran Persson att stöda det socialdemokratiska förslaget. Kort tid därefter blev hon själv socialdemokrat.
   Själv hörde jag till de lärare som oroades av att bli beroende av kommunpolitiker. Vänstermänniskor var inte alltid populära i skol- och utbildningsnämnder.
   Friskolereformen bekämpade V ända från början, men eftersom MP stod bakom den åtnjöt den hela tiden tryggad majoritet. De första åren föreföll den dessutom leda till ganska små avsteg från den likvärdiga skolan.
   I Utbildningsnämnden konfronterades jag för första gången med en kommunalpolitikers vedermödor.
   Fria skolmåltider i gymnasiet var en angelägen fråga för oss. Borgarna var alltid emot. Men när Lund fick socialdemokratisk majoritet visade det sig att det inte heller då fanns stöd för fria skolmåltider på grund av den dåliga ekonomin.  Särskilt irriterade jag mig på MP som oavsett politisk majoritet konsekvent röstade mot förslaget med argumentet att det var viktigare att maten höll god kvalitet än att skolmåltiderna var gratis. Frustrerande och tidsödande!

Den kaotiska händelseutvecklingen i Östeuropa följdes noggrant av V Skånes internationella utskott som sammanträdde varje vecka.
   Det jugoslaviska sammanbrottet med etniska utrensningar och massakrer inträffade redan i början av 1990talet. 1992 inleddes Serbiens belägring av Sarajevo.
   Utskottet fick en allt mer kritisk inställning till den opportunistiskt överslätande medlöparpolitik som vi menade att socialdemokraterna och V-partiet gjorde sig skyldiga till, samtidigt som tusentals civila mördades i massakrer som den Srebrenica.
   I valet 1994 försökte Wilhelm Agrell samla den kritiska opinionen i ett Sarajevo-parti. Jag deklarerade att jag ämnade rösta på det i riksdagsvalet och flera andra gjorde detsamma. Sarajevopartiet fick någon procent av rösterna. I Lund gick V tillbaka något. Mats Olsson suckade.
   Ingvar Carlsson efterträdde Carl Bildt som statsminister.
   Allt finns dokumenterat i Veckobladet. Läs särskilt Lucifer och Gunnar Sandin!

Carl Bildt hade genomfört stora nedskärningar framför allt i socialpolitiken under sin tid som statsminister. Arbetslösheten hade ökat. Klyftorna mellan rika och fattiga hade vidgats. Fattigdom och rent armod hade blivit vanligare. Särskilt ungdomen hade drabbats. Nu gick Sverige efter några år av förhandlingar med i EU.
   Ingvar Carlsson och än mer Göran Persson förde en återhållsam ekonomisk politik under de åtta åren av socialdemokrati 1994 till 2006. De fick stöd av Gudrun Schyman och Johan Lönnroth.
   Det växande missnöjet ledde till att allt fler sökte sig till Vänsterpartiet. Framför allt Ung Vänster växte. Många av de nya medlemmarna var kritiska till Vänsterpartiets stöd till den socialdemokratiska politiken. Detsamma gällde många äldre partimedlemmar som ville se en återgång till partiets traditionella oppositionspolitik.

Även USA-kritiken mildrades under 1990-talet. Det var paret Clintons årtionde. USA:s ekonomi fungerade. Medan EU framstod som handlingsförlamat under den långvariga konflikten i före detta Jugoslavien ingrep USA diplomatiskt och militärt mot Serbien på ett sätt som bidrog till att de öppna krigshandlingarna upphörde och Milosevic avsattes och ställdes inför krigsförbrytardomstol.
   Vänstern kritiserade visserligen de amerikanska bombningarna och förordade någon form av diplomatiska lösningar, men det fick inget genomslag. President Clintons ämbetsperiod var framgångsrik. Den ljudligaste kritiken handlade om hans oralsexuella snedsprång.

Millennieskiftet och krisen närmade sig George dabbeljo Bush valdes till amerikansk president. När han besökte Göteborg samlades tiotusentals demonstranter från hela Sverige. Polisens dubbelspel ledde till omfattande kravaller. Butiker på Avenyn vandaliserades. Polis besköt demonstranter med skarp ammunition. Minst en blev allvarligt skadad. En ny tid stod för dörren.
   Det skärpta läget ledde till kris också inom V.

Mer om detta nästa vecka

Inga kommentarer: