Det sociala trygghetssystemet har betalat borgarnas skattesänkningskalas! av Bengt Hall

En ombudsman på IF Metall i Norrbotten har räknat på hur arbetsgivaravgiften förändrats under de borgerliga regeringsåren. År 2007 uppgick den totala arbetsgivaravgiften till 32,4 procent, ungefär lika mycket som idag. Men tittar man på de olika delarna i avgiften är skillnaden dramatisk. 2007 uppgick den sociala delen (den som finansierar sjukförsäkringen, pensioner, arbetsskadeförsäkring mm) till 28,02 procent. Den allmänna löneavgiften, som i princip är en vanlig skatt, uppgick till 4,4 procent. 2014 uppgår den sociala delen till 21,54 procent. Den allmänna löneavgiften, dvs den rent fiskala delen, har stigit till hela 9,88 procent! Annorlunda uttryckt: En stor bunt med pengar – som tidigare användes för att finansiera löntagarnas trygghet vid sjukdom, ålderdom och arbetslöshet – slank i stället rakt ner i dåvarande finansministern Borgs statsbudget. Det är inga struntsummor precis som överförts. Sedan 2007 handlar det om 314 miljarder.
   ”Historiens största stöld av löntagarna i Sverige” kallar ombudsmannen Thomas Lundberg det för. Borgarna beskrev gärna arbetsgivaravgiften som en pålaga för företagen. Men i realiteten är den ett löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att ha inkomsttrygghet om de blir arbetslösa, sjuka, är föräldralediga, när de blir pensionärer eller skadar sig på jobbet. En slags socialförsäkringsavgift.

   Under Anders Borgs tid har inriktningen blivit en annan. En växande del av arbetsgivaravgiften har istället använts för att finansiera statsbudgeten – i praktiken har det handlat om regeringens alla skattesänkningar (jobbskatteavdragen, förmögenhetsskatten, bolagsskatten, krogmomsen mm) plus att betala räntorna på statsskulden.
   Borgarna ville själva framställa det som att de sänkt skatterna och på så sätt gynnat löntagarna. I själva verket är det löntagarna själva som finansierat skattesänkningarna genom urholkade trygghetssystem. Det man tjänar på gungorna förlorar man på karusellerna…