USA och EU öppnar mot Kuba, Sverige ligger efter av Bertil Egerö

I höstas meddelade Margot Wallström officiellt att regeringen vill lämna den ensidiga kontakten med de s.k. dissidenterna och återupprätta bilaterala kontakter med Kubanska staten. Början till ett töväder, kanske stimulerat av signalerna från Vita Huset?
    ”Du vet förstås att Sverige är en stor bidragsgivare till dissidenterna”, säger Claudia Pérez när jag möter henne på Mormors kafé i Malmö. Claudia, 24 år, gör sin första resa utanför Kuba. Hon har varit på resande fot i några veckor, och längtar nu hem. Höjdpunkten under besöket var ett möte i Helsingfors med de nordeuropeiska solidaritetsorganisationerna.
   Claudia har en viktig roll. Hon svarar nu inom Kubas ”vänskapsinstitut” ICAP för alla kontakter med de nordiska länderna. Vårt korta samtal räcker inte för att ge henne ett bredare perspektiv på läget i Sverige; dagens politiska låsning i alla partier och svensk-kubanska föreningens relativa isolering från samhällsdebatten.

UD tänker långsiktigt
Claudia har hört en del om Margot Wallström och att ett omtänkande är på gång. Jag ser inget i den vägen på UD’s hemsida, men lyckas utverka ett svar från departementssekreteraren Michael Nordenberg. Så här svarade han häromdagen:
   ”Sverige välkomnar närmandet mellan USA och Kuba och regeringens långsiktiga ambition är en återupprättad bilateral dialog med Kuba. Som ett led i denna ambition besöker kabinettssekreterare Annika Söder Kuba senare denna vecka.
   Sveriges Kubapolitik förs framförallt inom ramen för EU, med syfte att främja mänskliga rättigheter och demokrati på Kuba. Ett flertal EU-länder har under det senaste året även gjort besök på Kuba på politisk nivå. Bland annat besökte EU:s höga representant för utrikesfrågor, Federica Mogherini, Havanna i april.”
   Varför ”långsiktig”? Kanske för att frågan ännu inte är mogen. Margot känner säkert motvinden; inget riksdagsparti stöder idag en öppnare politik gentemot Kuba. Den borgerliga pressen utgör inget undantag. Jag visar Claudia ett ex av Dagens ETC – den snabbt växande nykomlingen bland dagstidningarna. Den tar in reportage från Kuba, men dess redaktionella hållning är klar: Johan Ehrenbergs ledare hade titeln ’Det kubanska misslyckandet’. 

Reformpolitiken ännu inte förstådd i Sverige

Johan verkar inte riktigt ha förstått djupet av den reformpolitik som nu prövas i Kuba. Den centralstyrning som rått i fem decennier är på väg att luckras upp. Regimen söker efter vägar att öppna för marknad och privat produktion utan att revolutionens fundamentala värden går förlorade. Jag berättar för Claudia om det vetenskapliga samarbetet mellan Kuba och andra länder kring alternativa utvecklingsvägar. Men sådana frågor har hon uppenbarligen inte kunnat sätta sig in i.
   Ändå studerar Claudia just nu internationella relationer, ett stort och viktigt område som borde påverka ICAPs samarbete med våra länder. Men nej, så långt har hon inte kommit – eller uppmuntrats att komma. ”Brigadresorna är den stora ögonöppnaren för er” säger hon trosvisst. De resorna ordnas av solidaritetsorganisationerna och är en produkt från de tidiga åren när rörsockret skulle skördas och den kubanska revolutionen stod högt i kurs i den europeiska vänstern.
   Idag är sitsen en annan. Massturismen lockar alltfler svenskar. Den kände Kuba-kritikern Thomas Gustafsson lär ha lett lyxturistresor genom landet, och svenska reseorganisationer lockar med sina olika paket. Nog borde de organisationerna vara ett viktigt mål för ICAP?
   Jag testar Claudia på frågan om vår public service: Lotten Collins reportage från Kuba i P1, kanske den viktigaste vägen att påverka många svenskars syn på landet. Men nej, liksom den kubanska journalist jag nyligen mötte har ICAP ingen koll på utländska journalister i landet. Utom möjligen på DN’s frilansare Henrik Brandão Jönsson som reste in som turist och ändå försökte göra reportage. I början av året släppte han flera artiklar med många sakfel i DN.

Vi får göra det jobbet själva
Kuba verkar inte ha någon samlad politik för att förbättra sin ”image” i kapitalistiska länder. ICAP sysslar med det klassiska vänskapsutbytet, inget mer. Kubanska ambassaden gör inte mycket väsen av sig – eller kanske nobbas den av våra media? Vår egen ambassad i Havanna lever på utbytet inom EU-kretsen, och på (des-)informationen från dissidenterna.
   Jag misstänker att det mesta – och bästa – utbytet sker inom kultursektorn. Musikgrupper, dansare, teaterfolk har utbyten som många av oss får glädje av när vi besöker olika framföranden i Sverige. Men vet vi egentligen så mycket om hur kulturen frodas i Kuba? Se där ett uppslag för nästa resa till landet. Följer ni med?