Sit-in av ji

Gudrun & Fi ska ha all heder av tagit sig an fredsfrågan och även russofobin - käre arvfienden kallas åter i tjänst. Skickar UD förresten instruktioner dit? Inom (v) härskar numer pragmatikerna; är rörelseaktiviteten låg finns föga hämsko på karriärpolitikerna dem i värden, ideologi, traditionsarvet och specifikt icke matnyttiga större hjärtefrågorna ser allsköns fallgropar i egna postjakten, inom som utom partiet eller vad gäller identitets- och positionsbekräftelsen där yrkeskollegorna (och numera media) spelar en central roll. Det gäller dock att framstå som allt annat än en konventionalitetspolitiker, utvecklings-kapitulationist, konsensusjägare nåt vänsterns eller de rödgröna tungomålstalarna är skickliga på - bedöm dina närmaste Lundapolitiker, dem du röstade in. Alla dock inte i politiken av privata skäl, vem är hederlig märks tämligen direkt.

Ulla Andersson är en av dessa, Birger Schlaug och Lotta Hedström oxå och den moderate FM som avgick när Täbyhögern ville få oss bakvägen in i NATO genom avskaffa försvaret, oberoendegarantin är ytterligare en. Och den kvinnliga nationalekonom (m) som utkom med en avlöjande bok om riksdagen härom året, hör definitivt dit. Ann-Marie Pålsson heter hon visst. Thorbjörn Fälldin, ett par fp-ledare (!) och många andra, kan även nämnas och varför inte Åsa Romson. Sen finns hela skalan, Peter Eriksson är/var en lite märklig blandning av idealist och durkdriven realist, eller resultatpolitiker. Värst är dock dem som intet alls har i sin mössa - men som inte nödvändigtvis alltid varit sådana, the Cliffhangers. Vad nu tycka om deras cheerleaders hemmavid, blinda och döva samt pressat lojalitetsbundna. Måtte betongpelarna till kinesiska rälsflyget sjunka i småländska mossmoraset. Sabba pumparna, fyll dikena!

Nå, skulle ju skriva om 9e augusti. Den bänksittande manifestationen på Hamnplan med en helt rörande samling 68-or ur samlade freds-, kvinno- och vänsterrörelsen bedömningsvis. En trio Latinos från Malmö var med tåget annars tomt på speciellt yngre och medelålders, från Skånes tillväxtsida och inte ett ansikte i publiken man kände igen, hemmaifrån. Gjorde mitt bästa inför att sprida hemmakokta affischer, både där och här samt på rullande plattformar och div badorter, även kisenpräglade. Den på Gråbröders 3 fick ju sitta kvar, i vart fall. Junimanifestationen hade dock en vacker Lundanärvaro, snabbt organiserad men tydligen politiskt ostöttad av oklar anledning - heder åt aktuella kamrater. Och SKP hade ett demo i fiendens omedelbara närhet, vid Haväng. Inte alls illa i en tid av den röda rörelsens självvalda, radikala borttynande. Med flesta andra alternativ och motkrafter, gamla som nya. På Ariman ses dock gengångare understundom. Och det tar sig nog när vi är borta som en i Sturegänget sa.

 

 

9e augusti är ett ärorikt fredsdatum tydligen och även manifestationsplatsen, att döma av historieskrivningen vi fick av Gudrun som välkoreograferat höll på i mer än två timmar, då samman med olika talare där Stina Oscarsson stigit fram som en formidabel enmanstribun, innerligt behövd i dessa grova olyckans tider där kyrkfolk och kulturarbetare tvingas agera stand-ins, för en fungerande politisk, ideologisk och kritisk-intellektuell vänsterrörelse. Och tydligen behövs en klassisk fd partiledare, välskolad, hederlig, erfaren, formidabelt skicklig, orädd, initiativrik, välnätad för att sätta centrala eller snarare fundamentala frågor, som fred och överlevnad, åter på dagordningen. Släng dig i väggen Jonas, med ditt populistiska rysshat och andra! Tycker sen att (v) Lund åter borde fira 1 maj i Folkparken samt att veteranernas digra kunskaps- och erfarenhetskapital mkt bättre borde tas tillvara, i exvis föreläsningar i partiregi, med olika teman. Skriv gärna även själv, här exvis! Dagens vänster är mest en fladdrig, skattefinansierad svala, grovt märkt av tidens måttlöst materialistiska, underhållnings, egotrippade, prestationsnojiga och tillväxtmaxade techno-junk. Död åt sådan hedonistiskt-suicidal modernitet samt dess västliga upphov och främsta bärare.