2015-10-29

Människovärdet hotas! av Gunnar Stensson

En våg av rasistiska mord, registrering av flyktingförläggningar och mordbränder sköljer över Lund, Sverige och Europa
   På Facebook uppmanas vi att demonstrera mot de främlingsfientliga högerextremister, rasister och nazister som på lördag samlas på Stortorget i Lund under parollen ”För Sverige – nu”.
   Polistillstånd för motdemonstrationen har inte sökts och behövs inte heller eftersom demonstrationsrätten är säkrad i lag. Men det finns en risk att den urartar på ett sätt som gynnar högerextremisterna. Det måste undvikas!
   Det bästa vore om de demokratiska partierna tillsammans med institutioner och föreningar i Lund enades om en gemensam manifestation för de mänskliga rättigheterna, på samma sätt som vi enades hösten 1988, då folkmajoriteten i Sjöbo röstade för en nynazistisk motion mot flyktingmottagande.

Konstutställning


 
Vernissage på Thorlunds galleri på Bankgatan lördag den 31 oktober kl 12 till 16. Där ställer Ann Schlyter ut ett par tavlor i en samlingsutställning med tema Ljus.
Välkomna

Teologiskt cafe på måndag!

Måndag 2 november blir det Teologiskt Cafe på Allhelgonagården i Lund. Alla är välkomna att delta i samtalet om allt som handlar om tro och liv i vår svenska verklighet.
   Vi börjar 19.00 med fika (20:-). Efter en halvtimme inleds samtalet, som pågår till. 21.00. Kom, om du är kristen eller okristen, sökare, ateist, agnostiker, muslim, buddhist...
Arrangör är IKT (institutet för Komtextuell Teologi) och studieförbundet Sensus

Inför miljömötet i Paris

Det här förändrar allt
Kapitalismen kontra klimatet
Den nyliberala tidens tre ideologiska grundpelare – privatisering av den offentliga sektorn, avreglering av företags-sektorn och sänkning av inkomst- och företags-beskattningen, vilket ska betalas med nedskär-ningar av de offentliga utgifterna – är var för sig oförenliga med många av de åtgärder vi måste vidta för att få ner utsläppen till en säker nivå. Och dessa tre pelare bildar tillsammans en ideologisk mur som har stängt ute en förnuftig reaktion på klimatförändringen i flera decennier.
Naomi Klein

Kommentar: Naomi Klein har läst Pikettys Kapitalet ur miljöpolitiskt perspektiv. Det har berikat hennes bok.

En berättelse om flykten från Syrien

Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt i världen. Miljontals människor flyr från ofattbart våld, grymhet och förtryck i sina hemländer. Många kommer från kriget i Syrien. 
 
”Varje gång tror jag att det är slut” är en podcast i tre delar, och den första podcasten från Amnesty Sverige. Lyssna på 23-årige Jihads berättelse om flykten från ett läger i Syrien.
   Efter att ha tagit sig till Egypten söker Jihad upp människosmugglare för att ta sig vidare till Europa. Den farliga resan fortsätter över Medelhavet och efter sju dygn i ovisshet når de Italiens kust.
   Han berättar också om livet innan flykten och livet efter – i Sverige.

Järn-vägen av Gunnar Stensson

Storskarvarna satt som vanligt och torkade vingarna i blåsten bredvid en orörlig häger. Ett par träd hade avlövats och såg döda ut. Kunde det bero på storskarvarna? Deras skarpa avföring lär ju kunna döda allt levande på magra skärgårdsholmar. Men här, i den feta jorden, bördig som i Nildeltat?
   Jag plockade ett par sena plommon och fortsatte över gångbron, uppför åbrinken ut på de vida Flackarpsfälten. Gula löv virvlade i blåsten från en hög bok. Som vanligt räknade jag tågen som passerade på järnvägsvallen.

Det var då jag såg den. 23 minuter över åtta, den 28 oktober.
   Från stigen under järnvägsbron ringlade en bred, glänsande väg söderut, uppför åkersluttningen, och svängde mot Flackarps gamla skola, där den utmynnade i den gamla landsvägen mot Lomma.
   När jag nådde fram såg jag att vägen bestod av stora kvadratiska järnplattor lagda så de överlappade varandra. De var ganska smutsiga och blöta så här på morgonen men blänkte metalliskt mot den gröna höstsådden.
   Vilken jätte hade förmått bygga en väg av järn – en järn-väg - över en natt?
   Jag stod på krönet och tittade ner mot Höje å och insåg ganska snart att den nya järn-vägen ingick i fyrspårsprojektet.
   Syftet måste vara att forsla tung materiel, schaktmaskiner och lyftkranar till järnvägsbron för att bredda den så att ytterligare ett dubbelspår rymdes.
   Så gick jag tillbaka ner till ån, lite orolig för att halka på den släta metallytan. Som vanligt tog jag ett äpple från trädet, fortsatte mot Flackarpsvägen, stannade på bron och kastade äppleskrutten i ån, där den tacksamt togs emot av ett andpar.
   Allt flyter, tänkte jag. Panta rei. Ingen går ner i samma flod två gånger.

Replik till Ulf Nymark av Lucifer

Jag skrev en krönika i avsikt att hitta vägar att bryta dödläget i Lunds kommunalpolitik. Det misslyckades, såsom framgår av Nymarks senaste text, som för mig mest ger intryck av grälsjuka. Jag noterar dock tacksamt att han kallar det sitt slutinlägg.

CO2 Ransonering - en möjlighet att rädda jordens uppvärmning? av Marie-Louise Steiner

Ännu en konferens om jordens klimat står för dörren! Vilken i ordningen är det svårt att hålla reda på? Det första stora mötet skedde i Kyoto på 80-talet då 55 länder träffades och förband sig att sänka sina CO2 utsläpp.  Därefter följde ett antal FN-konferenser, Tusentals delegater har flugit jorden runt och konfererat om klimatet, men Co2 kurvan har obevekligt fortsatt uppåt och effekterna av jordens uppvärmning har blivit allt mer uppenbara.
   Nu väntar en ny jättekonferens i Paris, där resultaten förmodligen kommer att bli några steg framåt men inte på långa när tillräckliga, det anas redan i de rapporter som på förhand publicerats.
Är konferenser av denna typ (som dessutom bidrar till stora CO2 utsläpp), verkligen fruktbara, en väg för att lösa jordens klimatproblem?
   Den brittiske gröne ekonomen David Fleming har i sin skrift ”Energy and the common purpose” visat på en annan väg.  Den kräver visserligen också en del globala överenskommelser men idén är betydligt med greppbar och enkel. Det handlar om en CO 2 RANSONERING., som bygger på s.k. personliga utsläppsrätter genom vilka man drastiskt och snabbt kan sänka koldioxiden i atmosfären.
   Visst ska vi satsa på förnyelsebar energi, ny teknik, energiprogram och så vidare men det krävs mer, mycket mer.

Ransoneringssystem
Ett ransoneringssystem med personliga/enskilda utsläppsrätter kan utformas på lite olika sätt. Flemings ide’ går i korthet ut på att vi alla – enskilda människor, företag, kommuner, stat, landsting – får oss tilldelat en viss CO2 kvot varje år och den har man att hushålla med. När vi som enskilda t ex tankar bilen, betalar vår elräkning eller köper en flygresa används ett CO2-kort, utformat ungefär som ett bankkort reglerat via datasystem. Vi har att välja: Vill vi bo i en energislukande bostad, resa mycket med bil eller göra en semesterresa med flyg? Vi kan nämligen inte göra allt, det klarar inte miljön, våra fotavtryck på jorden blir för stora. På samma sätt måste kommuner och företag hushålla med sina CO2-kvoter. Förbrukar någon inte hela sin tilldelade mängd CO2 går det bra att sälja utsläppsrätter den på CO2-marknad som upprättas. Systemet ska gynna dem som sparar energi.
   I Sverige tycks det finnas en konsensus bland de politiska partierna att skattevägen minska CO2 utsläppen. Koldioxidskatt ska få oss att till exempel köra mindre bil genom högre pris på bensin. Men det är en djupt orättvis och odemokratisk skatt där de svagaste i samhället kommer att drabbas först. En höginkomsttagare kan fortsätta att köra sin energislukande bil eller dra på flygresor till fjärran länder utan att det känns så mycket i plånboken.
   Tänk om någon av alla delegater som reser till Paris ville ta med sig idén om de enskilda utsläppsrätterna, en CO2 RANSONERING…
   Tidigare i historien när vi stått inför allvarliga hot till exempel under de två världskrigen på 1900-talet har vi accepterat ransonering för att överleva. Hotet idag mot mänskligheten är kanske ännu större än under världskrigen.
   CO2 ransonering är en radikal men möjlig lösning.

Konstdebatt av Lotte Möller

Svar till Bengt Hall
Jag är inte ensam om att vara Veckobladets självutnämnda utställningsskribent. Av förra veckans nummer framgår att även Bengt Hall gör anspråk på denna ära och det är han förstås i sin fulla rätt till. Icke desto mindre är han ute och cyklar när han skriver att Truls Melins utställning i Lunds konsthall ” är ointressant och känns ganska meningslös”. Han förstår inte vad konstnären vill säga med ett antal tyglappar som hänger ner från några pinnar och några slarviga skisser.
   Bengt, borde vi inte gå dit tillsammans och diskutera vad det är vi ser - och inte ser? Oss utställningstyckare emellan.

Truls Melins utställning Tal pænt i Lunds konsthall pågår till 10 januari.

Privatiseras opinionsbildningen av sociala media?
av Gunnar Stensson

Ett par av de manifestationer under hösten som jag velat delta i har jag missat, eftersom uppropen inte var tillgängliga för allmänheten utan enbart riktades till speciella facebookgrupper.
   I ett fall trodde jag mig veta att manifestationen skulle äga rum, eftersom organisationer och personer refererade till den. Men ingenstans fanns uppgifter om initiativtagare, paroller, tid eller plats.
   Jag sökte information på nätet via andra organisationer, bekanta och lokal press, men kammade noll. Jag kollade elskåp och affischtavlor i centrala Lund. Ingenting. Till slut drog jag slutsatsen att manifestationen inställts.
   Följande dag fick jag veta att den genomförts och att uppslutningen varit relativt god. Flera andra var lika ovetande som jag. Personer utanför de små – eller större - bubblorna.
 

 
En politisk manifestation är offentlig, vilket innebär att den har en ansvarig initiativtagare - parti, organisation eller person - och riktar sig till alla. Sympatisörer, motståndare, berörda, likgiltiga, beslutsfattare - alla ska de ha möjlighet att känna till den, irriteras, ansluta sig, ta avstånd, delta eller motdemonstrera.
   Förhandsartiklar, affischer och pressnotiser bidrar till att göra den offentlig. Naturligtvis också sociala media. Både före och efter genomförandet ger den upphov till debatt, bifall och avståndstaganden, kanske rent av förändringar i den allmänna opinionen och politiska reformer.

Det är lätt att trumma ihop vänner och likasinnade med några knapptryck på mobilen. De kommer förstås, de ingår ju i bubblan, som kan vara ganska stor, men som ändå bara omfattar en bråkdel av Lunds – eller Malmös - invånare. Efteråt går demonstranterna hem, nöjda och belåtna. De har haft kul. Alla tyckte samma.
   Nästa dag är manifestationen glömd. Också deltagarna glömmer. Alla var av samma sort. Ingen utomstående reagerade. Det kunde de inte för de visste ju inte att manifestationen ägde rum. 

I små sammanhang, som t ex Lund hösten 2015, spelar kanske privatiseringen av politiken mindre roll. Så många känner varandra att också en ickeoffentlig manifestation trots allt kan nå utanför den privata bubblan. Om den inte gör det så står ändå inte så mycket på spel. Då har den bara inte hänt.
   Värre är det, om manifestationen handlar om livsavgörande värderingar som rasism, demokrati, flyktingpolitik och mänskliga rättigheter.
   Värst är det, när det är fråga om en akut konflikt mellan förtryck och motstånd.
   Den arabiska våren var till exempel inte den revolution den såg ut att vara. Visserligen var den hoppingivande och under några månader föreföll den omvälvande i länder plågade av diktatur och våld. Från Marocko och Algeriet i väst till Syrien och Saudiarabien öst.
   Facebook samlade hundratusentals unga invånare på Tahrirtorget i mångmiljonstaden Kairo. Hundratusentals unga välutbildade mobilägare.
   Efter ett par år övergick den arabiska våren i vinter – eller värre - nästan överallt. Ett tunt skikt av studenter med tillgång till sociala media hade för en kort period lyckats överraska Egyptens tyranner. Sedan spärrades de in och blev av med sina mobiler.
   De trodde de gjorde revolution genom att ropa revolution tillsammans med sina meningsfränder. Påhejade av europeiska liberala media överskattade de sin betydelse.
   De sveptes åt sidan av de verkliga makthavarna, som snart kunde återuppta samarbetet med Israel, Saudiarabien, västs stormakter och det internationella kapitalet. Det egyptiska folket berördes knappt i sin sociala och ekonomiska misär.
    Ändå vill man inte tro att den arabiska våren var förgäves. Kanske somliga biter ihop och börjar från grunden, börjar kämpa tillsammans med folket för en revolution med verkligt socialt och demokratiskt innehåll.
 

En bild från 2011

Dyster framtid i ockuperade Palestina av Gunnar Olofsson


 
Nästan allt vatten i Gaza är odrickbart. Området är svårt förorenat, befolkningen utfattig och all utveckling strypt av den pågående blockaden. Inom fem år kan hela Gaza i praktiken vara obeboeligt. På Västbanken fördrivs hela tiden palestinier från sina hem, och deras olivlundar och vattenkällor ödeläggs. Den av FN beslutade, och av Sverige erkända, palestinska staten håller på att utplånas av Israel. Har vi hört det förut? Javisst. Har vi i väst gjort något för att stoppa utvecklingen? Nej, inte alls.

Den senaste i raden av katastrofrapporter, av ”FN:s Konferens om Handel och Utveckling”(UNCTAD), berättar för den som vill veta att antalet bosättare på ockuperad mark fyrdubblats sedan Osloavtalet 1993. I ”område C” (drygt 60 % av Västbanken), som helt kontrolleras av Israels armé, bor nu fler illegala judiska bosättare än palestinier. Ockupationsmakten hindrar palestinsk handel och håller inne skatter och avgifter avsedda för den palestinska myndigheten. Den ekonomiska situationen är nu den sämsta sedan 1967. Det israeliska angreppet mot Gaza förra sommaren har kastat in Palestina i en än värre ekonomisk kris.

Ett av fem palestinska hushåll på Västbanken saknar idag säker tillgång till livsmedel. I Gaza är siffran 72 %. Arbetslösheten uppgår till 30 % - 18 % på Västbanken och 44 % i Gaza, en rekordsiffra. 8 av 10 unga kvinnor saknar här arbete. I Gaza behöver 18 000 förstörda hus återuppbyggas, liksom 148 förstörda eller skadade skolor, och 60 skadade sjukhus och hälsocentra. Men Israel släpper inte in byggmaterial. Avloppssystemet läcker, och 33 miljoner kubikmeter orenat vatten rinner varje år ut i Medelhavet. Grundvattnet är blandat med saltvatten och i praktiken odrickbart. Smittsamma sjukdomar, diarré och undernäring är ett stort problem framför allt bland barnen. Och blockaden fortsätter...

Genom att bomba sönder Gazas enda kraftverk har Israel gjort området beroende av israelisk energi. Palestinierna betalar överpriser för sin elförsörjning, och strömmen släpps på och stängs av beroende på om och hur Israel får lust att straffa befolkningen. På Västbanken lägger bosättarna beslag på vattenreserverna och låter, via det israeliska vattenbolaget Mekorot, palestinierna dyrt köpa tillbaka sitt eget vatten. Omkring 500 militärposteringar, murar och avspärrningar gör - tillsammans med ständiga övergrepp från israeliska soldater och bosättare, förstörelse av palestinska hus och egendom, nattliga razzior, fängslande och tortyr av inte minst barn - enkelt vardagsliv till ett rent elände.

Om palestinierna fick tillgång till sina sandstränder och fiskezoner, till flygfält och hamn och de enorma fyndigheter av framför allt gas som ligger på palestinskt område, skulle en blomstrande ekonomi kunna byggas upp. Det är detta Israel vill hindra – för att så småningom kunna lägga beslag på allt för egen del. Målet är en israelisk enstatslösning med palestinierna fördrivna, dödade eller hänvisade till fortsatt förtryck och diskriminering under en ockupation utan slut.
 

 
Framtiden ter sig, i skenet av omvärldens ointresse, dyster för det ockuperade Palestina. Man har ingen armé att försvara sitt land med, inga stridsfordon eller verkningsfulla vapen. Vem kan förvånas över att unga människor utan framtidshopp tar till knivar för att med ett personligt uppror försöka ändra någonting? Det räcker inte att, som politiker och media nu gör, fördöma våldet från de som hela tiden utsätts för våld. Sveriges regering, och EU, skulle kunna ändra saker och ting. Men vill man det? Och är vi medborgare villiga att bidra till en förändring? Eller blundar vi hellre?

Landslide victory for Cuba at United Nations vote


 
On Tuesday 27 October, the United Nations General Assembly voted by 191-2 in support of a resolution calling for the end to the US blockade of Cuba.
   Only the United States and Israel voted against all 191 other member states of the United Nations, in what marked the largest majority in favour of Cuba in the 24 year history of the annual votes against the blockade. Although the vote is non-binding, it sent a clear message to the United States government that it remains isolated from the rest of the world in its policy towards Cuba.
   Despite the fact that Cuba and the US have re-established diplomatic relations, the United States continues its 54 year old blockade against the island which the Cuban Foreign Minister, Bruno Rodriguez, said had cost the island US$833.8 billion over the last five decades.
 

 
 • Bruno Rodriguez’s full speech to the United Nations
 • Watch the full debate and vote in English
 • Read the UN report of the debate and contributions from other international representatives
 • Cuba’s 2015 report to the UN on the effects of the blockade

SUPPORT CUBA, JOIN THE CAMPAIGN TO END THE BLOCKADE TODAY

2015-10-22

Konstutställningar


 
Ann Schlyter ställer ut målningar med lundamotiv i Martas café, stadsbiblioteket. Första visning är klockan 17 nu på fredag och sen hänger dom en månad. Sen efter kl 19 bjuder jag på vin och chips hemma (Östervångsvägen 32) och visar målningar med andra motiv.
Välkomna
 

 
Sen är det vernissage på Thorlunds galleri på Bankgatan lördag den 31 oktober kl 12 till 16. Där ställer jag ut ett par tavlor i en samlingsutställning med tema Ljus.
Välkomna dit också

Musik i Helgeandskyrkan i Lund

Lördagsmusik
Helgeandskyrkan
24 oktober kl 17
Kathleen Nguyen, piano

Konsert
Helgeandskyrkan
Söndag 25 oktober kl 17
”His Hand In Ours”
Sharón Clark, sång
Mattias Nilsson, piano

Doc Lounge: PERVERT PARK


 
PERVERT PARK
27 OKTOBER
Frida Barkfors, Lasse Barkfors
Danmark, 2014
I trailerparken Florida Justice Transitions, den enda i sitt slag i USA, tar de emot sexbrottslingar som ingen annan vill ha till granne. Vi får följa förövarna i deras vardagsliv, medan de kämpar för att förstå sig själva och komma tillbaks till samhället. Pervert Park är en intim och känslosam film som har deltagit i tävlan på flera stora festivaler världen över.
TRAILER

Fråga till oppositionen i fullmäktige

Träffpunkten lurade ni av oss med lögner och lismande. Tänker ni nu förhindra att vi får den tillbaka genom att tvinga fram en ansvarslöst snål budget?
   Fler än 1000 pensionärer och fler än 100 åttio- och nittio-åringar i Klostergården undrar.

Fan tro't, sa Relling

Stadsmissionens härbärge sålt till lägstbjudande.
Förenade Care ska driva det med vinst.

Ordspråket: Fan tro't, sa Relling, uttrycker misstro med en biton av sarkasm enligt wiktionary. Verkar passa som rubrik!

Kim Larsen fyller 70 av Lucifer

Ja, det är hemskt vad åren rullar på. Kim Larsen, 231045-0637, den grovhuggne Köpenhamns-musikern, är numera bosatt i Odense och ledde det förmodligen mest populära rockbandet bland Danmarks pensionister, Gasolin. Själv såg han ut som en oregerlig tonåring upp i sextioårsåldern.
 

 
Mitt livs hittills enda rockkonsert var just med Gasolin i någon sorts idrottshall i Malmö dit jag hade lockats av en tonårig son. Det var skitbra. En bit in på 70-talet upplöstes dock bandet efter konflikter mellan Larsen och saxofonisten Franz Beckerle . Larsen har sedan dess spelat med ett gäng under namnet Kjukken. Till mina stoltaste musikminnen hör att jag med Röda Kapellet delade estrad ed Kim Larsen på Raadhuspladsen under en av dessa danska valkampanjer vi blandade oss i.
   Jag kommer att tillbringa bemärkelsedagen med att försöka sjunga fragment ur Hva gør vi nu, lille du?

När det oväntade inträffar ska vi vara anpassade
av Marie-Louise Steiner

Det finns idag en modern livboj, den kallas klimatanpassning.
   Det svenska samhället ska anpassas till det nya klimatet. Eftersom allt för lite gjorts de senaste årtiondena för att hejda utsläppen av CO2 ska vi nu istället anpassa oss till klimarhoten. Det låter ju helt galet eller hur? Men det lär bli nödvändigt och kommer att kosta mycket pengar.
   Vi måste skydda oss mot allt fler sk oväntade väderhändelser: skogsbränder, plötsliga skyfall, översvämningar och stormar. En del av detta har redan överraskat. Minns stormen Gudrun eller den svåra skogsbranden i Västmanland 2014. Vem kunde ana dem?
   Nu gäller det för kommunerna att klimatanpassa. Planerarna kliar sina huvud: Var kan ett våldsamt skyfall eller en storm slå till nästa gång? Hur förbereda samhället och människorna på det som kommer att inträffa? Vem kan förutse det oväntade? 
   Säg den kommun som de senaste årtiondena inte planerat för bostäder i strandnära läge. Minsta lilla å eller insjö som kan ge en glimt av vatten är attraktiv. Strandnära läge har blivit ett mantra för byggbolag och kommuner som vill dra till sig nya kunder och invånare. I städerna runt Sveriges kuster byggs febrilt, det ska vara luxuösa bostäder med stora balkonger nära vattnet, ibland till och med ute i vattnet. Läget, läget som de säger i branschen…
    Men det finns kommunala planerare som ställer andra frågor om läget: Hur ska man kunna förhindra de katastrofer som kommer att inträffa i bebyggelserna i vattennära områden? Hur ska översvämningar förebyggas, vatten- och- avloppsledningar dimensioneras? Är det kommunernas ansvar att förhindra alla problem eller är det upp till var och en som valt att bosatt sig vid vattnet?  Försäkringsbolagen uttrycker redan tveksamheter att gå in och försäkra.
   Nyligen publicerades en statlig utredning där man konstaterade att många kommuner i Sverige inte ens påbörjat sin klimatanpassning. En oväntad väderhändelse kan bli både dyrbar och farlig för kommunerna.
 

 
När Köpenhamn lamslogs av ett skyfall för några år sedan kostade den oväntade händelsen staden över en miljard kronor. Ett liknande regn i Malmö förra året beräknas ha kostat nära en halv miljard.
   Regeringen har för de närmaste tre åren anslagit 400 miljoner till alla Sveriges kommuner att dela på för klimatanpassning. Det är en droppe i det stora havet, en livboj som inte bär långt när vattnet kommer forsande.

Räntebidraget är absurt av Sven-Hugo Mattsson

Jag tror att räntebidraget infördes någon gång på 20-talet. Argumentet var väl att även de med låga inkomster skulle ha råd att köpa sin bostad. Då var det kanske rätt, idag är räntebidraget fel. Sydsvenskan visar i en artikel i måndags hur räntebidraget slår i olika Skånska kommuner. En genomsnittlig Vellingebo får 11 000 i bidrag. Den som bor i Östra Göinge får ”bara” knappt 3 000 i bidrag. En Vellingebo får i snitt nära 4 ggr mer i bidrag, jämfört med Östra Göinge. Lägg till detta att det finns skillnader inom kommunerna. Det är de rikaste som tar hand om större delen av bidraget.
 

Bilden är lånad från Aftonbladet
 
En annan absurditet är att det här bidraget bara är åtkomligt för de rikaste, de som beviljas lån. För att få barnbidrag måste du ha barn. För att få socialbidrag måste du vara utblottad. Du måste väl tom sälja din bil om du har? För att få bostadstillägg, som bara går till pensionärer skall du ha så låg pension att du inte kan överleva utan bidrag. Dessa bidrag är klart reglerade, så inte räntebidraget. Du går till banken och får låna, i dagens läge generöst. Sen behöver du inte ens ansöka om räntebidrag, det löser sig automatiskt. Samma gäller för RUT- och ROT-bidragen, samt bilbidrag. Du bestämmer, i stort sett, hur mycket du vill ha av dessa bidrag och rekvirerar från staten. I sanning en upp och nervänd ordning.

Gökunge
När statsbudgeten läggs vet man, på miljonen när, hur mycket man behöver reservera för barnbidrag, bostadstillägg, garantipension med flera statliga bidrag. Men hur mycket man skall reservera i räntebidrag är en gissning. Hur mycket kommer människor att rekvirera, hur hög blir räntan?

Debatten
Jag hör just nu i radion en debatt om räntebidraget. Radion (SR) tar upp är hur fattiga familjer med lån kommer att klara sig om räntebidraget tas bort. 65 000 hushåll är beroende av räntebidragen för att inte gå under fattigdomsgränsen. En konstig debatt. Debatten förs som om räntebidraget skulle tas bort med en gång, det är fortfarande en majoritet emot i riksdagen. Debatten förs som om det finns något parti som skulle besluta om räntebidragets borttagande utan att kompensera just dessa hushåll och många andra hushåll som befinner sig i en utsatt situation. Inte ens någon i Alliansen skulle göra detta.
 
Ett förslag
Med de 27 miljarder, storleken på subventionen, skulle man kunna göra mycket bra. En del till kommunerna för att förstärka välfärden. En del för att höja upp garantipensionen och bostadstillägget. Så en del till att höja upp grundavdraget. Man skulle få ett mer jämställt och jämlikt samhälle och därtill en bättre välfärd. Bara genom att ta bort osunda subventioner till de rikaste.

Genmäle till Lucifer: Vi är i varje fall ense på en punkt – det behövs lösningar över blockgränsen av Ulf Nymark

I förra veckans VB replikerar Lucifer på mitt debattinlägg (nr 27) med anledning av Lucifers krönika i nr 26. Här ett genmäla som också får vara slutinlägg i denna debatt för min del.

Spårvägen
Jag är inte alls, som Lucifer tror, upprörd över att Lucifer har en annan syn på spårvägsutbyggnad än sitt parti. Jag konstaterade enbart detta faktum. För övrigt anser jag att Lucifer har fel som ser spårvägen som en ”trafik- och stads-byggnadsteknisk fråga. Det är i hög grad en stadsutvecklingspolitisk fråga. Men ser en det som en teknisk fråga är det förstås lätt att förhandla bort frågan om spårvägsutbyggnad.

”Efter-valet-samtal” med FNL och andra borgerliga partier
Om FNL Lucifer påstår att jag i min artikel slog fast att ”FNL är ett borgerligt parti och därmed är saken klar, de går inte att tala med.” Jag skrev att FNL ”i allt väsentligt” är ett borgerligt parti. Och jag har aldrig påstått att FNL-arna av den anledningen inte går att tala med. De rödgrönrosa partierna diskuterade med samtliga borgerliga partier, inklusive FNL, men exklusive SD, efter valet om möjligheter till samverkan.
   Det var, och här tvingas jag upprepa vad jag skrev i mitt förra debattinlägg, FNL som avfärdade sådana inviter.  Jag noterar att Lucifer inte anför något som helst stöd för sitt påstående om att MP och S inte ville tala med FNL. Noterbart är också att Lucifer i sin replik undviker att kommentera det faktum att han bevisligen har farit totalt vilse i valresultaten, när han i sin krönika påstår att FNL skulle tagit röster från MP.

Ense på en punkt – överenskommelse över blockgränserna
Lucifers slutkläm är något svårtydbar. En får intrycket av att han har svårt för att inse att V är med i den styrande koalitionen i Lund. Ett parti som är med och styr måste utan tvekan betecknas som ett styrande parti. Dessbättre tror jag att väljarna, i motsats till Lucifer, inser detta. Och när nu Lucifer tycks tvivla på V:s roll kan han lämpligen kontakta sin lokala partiledning och få bekräftat att de i samverkansavtalet mellan de rödgrönrosa skrivit under på att de är ett av fyra styrande partier.
   Slutligen: roligt att Lucifer och jag i varje fall är ense på en punkt: den rådande parlamentariska situationen i kommunfullmäktige är ohållbar. Den måste brytas och det kan bara ske genom överenskommelse över blockgränserna.

En utflykt med Konsthallens vänner av Bengt Hall

I ett litet rum på Ystads konstmuseum finns Gerhards Nordströms makalösa bilder och installation av nazismens förbrytelser. Kring temat Mozart och musiken har den idag nittioårige konstnären gjort bilder av koncentrationslägerfångar å ena sidan och deras bödlar Hitler, Göring med flera å den andra.
 

 
Nordström har målat/kopierat Hitler i storformat, som de lät måla kopior av till samtliga tyska ambassader. Mindre tavlor av nazistkoryfeerna, något större för den extravagante Göring i guldram, placerad på flygeln. Nazistledarna älskade Mozart och klassisk musik, de lät fångar spela medan de väntade på sin avrättning.  Nordströms tavlor och skapelse sänder en isande känsla av avsmak och om grymhetens borgerliga fasad. Idag när barbariska krigshandlingar, flyktingar, förföljelser av oliktänkande fyller nyhetsflödet är Nordströms verk en angelägen konst i samtiden.
   Detta är en liten del av lördagens utflykt till Ystad med Lunds konsthalls vänner. Vi gör en rundvandring på Ystads teater, beundrar gamla korsvirkeshus, tittar in i den gamla Mariakyrkan och besöker konstmuséet. Vi ser sådant man i normala fall lite slarvigt går förbi. Jag är tacksam för att jag fick följa med.
   På hemvägen i Lund stannar jag till på Mårtenstorget och tittar in i konsthallen. Som vanligt är jag ganska ensam. Jag ser ett antal tyglappar som hänger ner från några pinnar. Cykelhjul på ett gammalt bord. Några slarviga skisser. Jag undrar vad konstnären vill säga med detta och undrar varför det är så tomt på väggarna.
När jag kommer hem läser jag nyfiket katalogen som man tydligen måste läsa för att förstå. Men jag blir inte klokare för det. Som vanligt, måste jag tyvärr tillstå, är utställningen i Lunds konsthall ointressant och känns ganska meningslös. Det är liksom de flesta utställningar de sista åren långt ifrån konst som berör. Konst i samtiden?

Skall vi subventionera bensinskatten i glesbygd?
av Sven-Hugo Mattsson

I en interpellationsdebatt med Magdalena Andersson menade en moderat att de som bor i glesbygd bara har bilen som alternativ. Det finns ingen tunnelbana i glesbygd, det går kanske en buss högst två om dagen tyckte han. Han ville ha subventionerad bensin för de i glesbygd.
   Det finns några invändningar mot det här resonemanget. Ett är att koldioxiden från fordonstrafiken och flyget håller på att ta kol på vår planet. Skall vi då subventionera bensinen? 

 
Är de i glesbygd mer utsatta
Argumentet att de i glesbygd skall ha billigare bensin har funnit länge. Men är utgångspunkten i frågan utredd, finns det fakta som talar för en subventionerad bensinskatt är riktig. Har de i glesbygd sämre förutsättningar att betala gällande skatt. Jag är inte säker på det! Man har säkert lägre lön i glesbygd, men har man det sämre ekonomiskt när man räknar bort boende och andra livsnödvändiga utgifter?
   En annan fråga är om glesbygdsborna verkligen kör mer än i storstadsregioner. Jag är inte säker på det, skulle det ändå vara så finns redan en subvention i form av bilbidraget.

Klassaspekten
Det finns en klassaspekt på detta också, därför förvånar det mig att man kan höra argument för lägre bensinskatt i glesbygd även från vänster. Frågan är vad de, boende i glesbygd, som inte har bil, gör!
   Vad gör de som inte får köra bil? Vad gör de som inte har råd med bil och aldrig heller kommer att få. Vad gör garantipensionären som är tvungen att leva på bostadstillägg för att klara sig. Vad gör den lågavlönade?
   Moderaten ovan bryr sig inte om dessa grupper. Men det vore mycket bättre att kämpa för en bättre kollektivtrafik i glesbygd än subventioner till de som trots allt har det bäst i samhäller, de som har bil.
   Att höja bensinskatten är perfekt ur fördelningssynpunkt, det drabbar den rike mest, medan den riktigt fattige nästan inte alls drabbas.
 
Vad är glesbygd?
Jag tror man enkelt kan avfärda förslaget om lägre bensinskatt i glesbygd med att det inte är möjligt att genomföra. Är Torna Hällestad glesbygd? TH ligger nära tätorterna Lund och Malmö, men har av någon anledning dåliga bussförbindelser. Är Simrishamn glesbygd, ja det är det säkert. Här är långt till de stora tätorterna och jobben, Malmö, Lund och Kristianstad. Är Habo, Bankeryd, Oxelösund och Trosa glesbygd. Så, var tusan drar man gränsen, vilka bensinmackar skall ha subventionerad bensin. Hur ser man till så att de som egentligen inte skall ha subvention kör över gränser och tankar massor av bensin.

Det är ockupationen, dumbom! av Gunnar Olofsson

Nya ”utbrott” av våld i Palestina och medias fokus ligger helt på de israeliska judar som attackerats, och i 6-7 fall dödats, av unga knivbeväpnade palestinier. Mer i bakgrunden har hittills uppemot 30 palestinier dödats, över 600 fängslats och runt 2 700 skadats av den israeliska armén och illegala judiska bosättare. De flesta av palestinierna har inte varit inblandade i några knivdåd utan demonstrerat fredligt mot ockupationen eller, i vissa fall, kastat sten på israeliska soldater. Några, bland annat en gravid kvinna och hennes lilla dotter, har dödats i oprovocerade flyganfall.
   Man frågar sig om det nu är den tredje Intifadan som börjat. Kanske det. Eller kanske snarare den fjortonde. Det palestinska upproret har pågått oavbrutet, med olika intensitet, i många årtionden. Den första egentliga Intifadan kan räknas till år 1936 och riktade sig mot den brittiska ockupationen. Upproret varade i tre år innan ledarna till sist tillfångatogs, torterades och dödades av kolonialmakten.
   Dagens motståndsmän och aktivister har inga egna minnen av upproret 1936. Knappast heller av ”Sten-Intifadan” 1987 eller, i vissa fall, ens av ”Al-Aqsa-Intifadan” år 2000. Var tid bär fram sitt eget motstånd och har sina egna ledare. Men motståndet mot ockupationen, mot fördrivningarna och osynliggörandet av den palestinska ursprungsbefolkningen, fortsätter.
   Den svenska regeringen, EU och media i västvärlden spelar nu förvånade och överraskade och väljer att - likt den israeliska regimen - betrakta det som sker som ett utbrott av oförklarligt våld, och något som måste stoppas med mer våld. Men det här är inte oförklarligt utan en logisk konsekvens av den långvariga och fortfarande högst påtagliga ockupationen av Palestina, och den fortgående diskrimineringen av palestinierna i Israel. Det är, kort sagt, det ständiga upproret vi ser fortsätta, och problemet är förstås inte de enskilda våldsdåden. Det är ockupationen, dumbom!

Skål Signe! av Lotte Möller

Som VB:s helt självutnämnda utställnings-spanare vill jag denna vecka rekommendera, för att inte säga ordinera, en utfärd till Tomelillas konsthall där utställningen Skål Signe! pågår t o m söndag 1 november. Man kommer dit med SkåneExpressen 5 som kör en gång i timmen, avstigning vid Tomelilla station. 

 
Signe är lika med Signe Persson-Melin, en av våra stora keramiker och formgivare. Hon slog igenom för sextio år sedan på utställningen H55 med sina nu klassiska kryddburkar med korklock och har sedan dess berikat våra kök, våra bord och vår vardag med tallrikar, glas, bestick, koppar, muggar, fat, skålar, kannor, krukor och burkar – bruksföremål som gör sig oumbärliga genom att förena skönhet, chosefrihet och tålighet. Hon har arbetat för industrin (till exempel Boda, Höganäs, Rörstrand) och varit professor på Konstfack men i alla år också haft en egen verkstadsproduktion hemma i Malmö. Plus gjort offentliga utsmyckningar, exempelvis på T-centralen i Stockholm tillsammans med Anders Österlin. I somras fyllde hon nittio och är fortfarande nyskapande. Skål Signe! 

 
Kan vi fortfarande tala om skönhet?
Och dåtidens motto, skönhet åt alla och vackrare vardag, håller det fortfarande? Skönhet är inte neutralt. För vem skapas det vackra och vem har råd med det? Och är inte fulhet lika bekläm-mande nu som då? Signe Persson-Melins verk ställer sådana frågor, samtidigt som utställningen är svindlande vacker.
(Ur Thomas Millroths recension i Sydsvenskan  5/9)

Israeliskt våld i Jerusalem och på Västbanken
av Gunnar Stensson

När staten Israel grundades 1945 fördrevs 700 000 palestinier från sina hem. I september samma år mördade Stern-ligan fredsförhandlaren Folke Bernadotte. I ledningen för terrorgruppen satt Shamir, som senare blev Israels premiärminister.
   Sedan 1990-talet har det israeliska våldet eskalerat. På den ockuperade Västbanken bor nu fler illegala israeliska bosättare än palestinier.
   Bosättaren Baruch Goldstein mördade 29 palestinier och skadade ett hundratal i en helgedom i Hebron den 29 september 1994.
   Ett år senare mördades premiärminister Rabin på ett fredsmöte av en israelisk nationalist, Yigal Amir.
   År 2000 provocerade Ariel Sharon en intifada genom att tåga upp på Tempelberget.
   2008-09 ödelade Israel Gaza för första gången.
   2012 kom ett nytt anfall.
   Sommaren 2014 dödade Israel 1400 civila palestinier i Gaza, varav 501 barn. I samma krig omkom 4 israeliska civila.

Den senaste veckan anföll en arabisk trettonåring en jämnårig israelisk pojke med kniv. Följden blev fler knivattacker i Jerusalem och på andra ställen. Det beklagas av alla, men är samtidigt betecknande för vart Netanyahus politik har fört Israel.
   En oskyldig eritrean blev härom dagen skjuten av israelisk militär och sedan misshandlad till döds av en israelisk folkmassa.
   Israels regering uppmanar israelerna att bära vapen när de rör sig i Jerusalem. I tisdags misstänktes en palestinsk tonårstjej vara beväpnad och sköts. Hon lär fortfarande leva.
   I Jerusalem bygger israelerna murar mellan israeliska och arabiska stadsdelar.
   Hittills har oroligheterna skördat cirka 35 dödsoffer, varav 4 eller 5 israeliska.

Den högerextreme KD-politikern Lars Adaktusson, som nyligen medverkade till att stjälpa decemberöverenskommelsen, gavs i Sydsvenskan den 20 oktober möjlighet att fylla en helsida med israelisk propaganda under den långa rubriken ”Europeiska unionen och i synnerhet den svenska regeringen har ett särskilt ansvar när det gäller att tala klarspråk med palestinierna.”
   Det egendomliga är att den långa artikeln inte innehåller ett enda ord av kritik, vare sig mot den israeliska politik som har skapat det spända läget i Jerusalem, eller mot Israels våldsamma reaktion på oroligheterna.

Israels lika okunnige som brutale premiärminister Netanyahu skyller Förintelsen på palestinierna. Den internationella judendomen, president Obama, Angela Merkel och den svenska regeringen reagerar med sorg och bestörtning.

I Malmö genomfördes en solidaritetsaktion till stöd för Palestinas folk söndagen den 18 oktober. Den stördes av några åskådare som ropade våldsbejakande slagord på arabiska. Detta noterades av israeliska agenter och föranledde en protest från Israels ambassadör Isaac Bachman.

Under rubriken ”När våld i Mellanöstern ekar i Malmö” ekade Henrik Bredberg den israeliske ambassadörens propagandautspel i Sydsvenskan 21 oktober och bidrog därmed till smutskastningen av Malmö som en antisemitisk stad.
   På samma sätt agerade Sydsvenskan i samband med en demonstration mot det första Gaza-kriget 2008-09.
   Desorienterade palestinska flyktingars förlöpningar får uppväga israeliska massmord. Sydsvenskan har bidragit till att framkalla den psykos, underblåst av israelisk propaganda, som bland annat har förmått unga judiska Malmöbor att emigrera till Israel.
   Henrik Bredberg misstänkliggjorde också den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson för att hon talade vid demonstrationen.

Hillevi Larsson är känd för sitt mod att ta ställning för rättvisa och mänskliga rättigheter, även när hon vet att det leder till försåtliga insinuationer i regionens största tidning, insinuationer som öppnar för råa påhopp i sociala medier. Vi är många som beundrar henne.
   Vi fördömer Sydsvenskans ledarredaktions ensidiga ställningstaganden i konflikten Palestina-Israel som i årtionden förgiftat debatten.

Medborgarförslag

Bygg en estrad vid plaskdammen i Klostergården!
I somras återinvigdes fontänen och plaskdammen invid Klostergårdens centrum i ny och vackrare form. Den blev en omedelbar succé. Varje dag hördes barnens rop och skratt medan föräldrarna njöt av solen eller i de lummiga trädens skugga. Somliga satt kvar långt in på sommarkvällarna.
   En sensommarkväll bjöd Klostergårdens byalag på konsert. Många samlades, men strax före konserten började det duggregna, vilket ledde till att den måste inställas, eftersom den elektroniska utrustningen skadades av vätan. Detta hade kunnat undvikas om det funnits en estrad med tak och golv i sluttningen nedanför pumphuset. Publiken dröjde i det längsta kvar i skydd av trädkronorna.
   Det finns också behov av bänkar med skugga för solen, dels i träddungen vid gångvägen och dels väster om dammen där de flesta barnfamiljerna uppehåller sig. Många äldre har uttryckt önskan om fler bänkar längs gångvägarna till centrum. Det har hänt att sällskap skadat gräset genom att grilla, vilket kunde undvikits genom en grillplats i hörnet närmast skolan.
   Vi föreslår alltså
att man bygger en enkel estrad i sluttningen nedanför pumphuset;
att fler bänkar placeras vid gångvägen och väster om dammen;
att en grillplats anordnas i det västra hörnet vid skolan och
att man ser över möjligheten att sätta ut bänkar för äldre längs gångstigarna till centrum.

Lund den 19 oktober 2015
Jan Engvald, Nordanväg 10
Gunvor Ekvall. Blidvädersvägen 4 N
Sonja Kellerman, Sunnanväg 2 M
Gunvor Arrhén, Sunnanväg 14 L
Sonja Ekman, Sunnanväg 14 L
Ove Sandell, Sunnanväg 6 M
Colette Benyamine, Sunnanväg 14 K
Eva Lagercrantz, Sunnanväg 14 M
Ingrid Petersson, Tordönsvägen 14 L
Ann-Britt Hansson, Virvelvindsvägen 4 P
Gerd Westergren, Sunnanväg 6 B
Marie Hegnelius, Vårvädersvägen 4 G
Gunnar Stensson, Vårvädersvägen 4 G

2015-10-16

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan (Lund)
17 oktober kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel

Södra Lund förr, nu och i framtiden

Promenad i kluven stad
   Fyrspåren?
   Klostergårdsstationen?
   Bebyggelsen?
   Parkområdena?
   Tunneln?
Samling på Kyrktorget söndagen den 18 oktober klockan 14
Klostergårdens byalag

Psalm av Jesper Svedberg

söndagen den 18 oktober
Herre, signe du och råde
och bevare nu oss väl.
Fräls oss allo ifrån KD
som förskräcker så vår själ. 

Brunrandigt om flyktingar av Ulf Nymark

”Det som nu sker … handlar inte om flyktingpolitik i ordets verkliga mening. Flyktingar är människor som utsätts för direkt hot och förföljelse, inte människor som tar sig hit för att komma bort från fattigdom eller usla villkor i flyktingläger. … vi kan inte bevara välfärdssystemen med mycket stor invandring … Dagens unga kommer att få eländiga liv som vuxna genom att politikerna inte i tid återupprättat en fungerande flyktingpolitik, styrt över resurserna mot hjälp i flyktingläger i och i närheten av krigsdrabbade områden”.
   Detta citat måste härstamma från Sverigeetnokraterna eller hur? Icke så. Det är Skånska Degbladets ledarskribent Lars J Eriksson som den 10 oktober häver ur sig detta i sin tidning. Nu lär ju inte Centerpartiets ledning stå bakom denna syn på flyktingar, men jag har inte sett några avståndstaganden vare sig från C-ledningen på riks- eller lokalnivå. Fast jag kan ju ha missat det, förstås

Ett första vårtecken: höstsådden gror
av Gunnar Stensson

I veckor har jag letat efter gröna strån på Flackarps och Trollebergs plöjda och harvade åkrar söder om Höje å. Visst är jorden vacker när vita måsar hackar efter föda i gryningssolen och visst är lönnarnas flammande kronor prakrfulla -  men när nätterna blir långa är det ändå den groende säden som väcker hoppet om vår.
   Våren 1645 skövlades dessa åkrar, då den svenska ockupationsarméns 3000 hästar trampade ner  grödan på order av general Hans Wachtmeister, som slagit läger i Värpinge intill Trolleholm.
   Idag såg jag äntligen de första gröna stråna skymta fram, glesa och smala i de randiga fårorna. Snart ser man lätta skiftningar i de bruna fälten och före frosten förvandlas de till blänkande gröna ytor. Det är sevärt.
   De svarta bärklasarna på Flackarps urgamla fläderträd har skrumpnat, men jag hittar ett friskt äpple i ett träd vid järnvägen.
   Ett pågatåg och ett öresundståg möts på bron och kort därpå dundrar ett godståg förbi på väg mot Lund. Om några år ska här bli fyrspår och järnvägsstation och bebyggelse. Men just nu gror höstsådden och våren 2016 får den spira utan att trampas av en ockupationsarmés hovar.

Spårvägsreplik av Lucifer

Ulf Nymark (Mp) är i förra VB upprörd över mitt förräderi gentemot Vänsterpartiets långa tradition att förespråka spårvagnar för Lund. Jo, förvisso, men det handlar inte om en trosbekännelse utan om en praktisk trafik- och stadsbyggnadsteknisk fråga som rimligen bör diskuteras i samma ljus som andra frågor. Så sker dessvärre inte, vare sig på anhängar- eller motståndarsidan. Jag kan inte se att det är så brått om med spårläggningen utan kan tänka mig andra kollektiva lösningar under några år, men blir förstås beskylld att medverka till att det ”utvecklas ett bilberoende” på Brunnshög. Själv är jag en varm vän av spårbunden trafik (och som uppvuxen i Helsingborg glömmer jag aldrig den underbara linjen mellan Råå och Pålsjö).
   Jag är i första hand intresserad av en annan sak nämligen att bryta det dödläge där borgarna med stöd av FNL kan fortsätta Lunds nu nioåriga svältkur under borgerliga budgetar. Men där har Nymark ingenting att säga. Han fastslår helt enkelt att FNL är ett borgerligt parti och därmed är saken klar, de går inte att tala med. Hur kan han vara så säker? Mats Olssons och Hanna Gustafssons förhandlingsskicklighet må vara stor, men vad hjälper det om S och Mp inte kan tänka sig att förhandla med FNL.
   Vänsterpartiet är i motsats till S och Mp ett socialistiskt parti i opposition till rådande maktförhållanden. Men V-opposition kan det inte bli tal om, i alla fall inte i Lund ty V är ett styrande parti. Ja, ser väljarna det så i nästa val kan den återstående oppositionen förvänta sig glada dagar.

Nyliberalismen är död av Gunnar Stensson

Den nyliberala parentesen i nutidshistorien inleddes i september 1973 med kuppen i Chile, som gav Milton Friedmans Chicago Boys fritt spelrum, och avslutades 35 år senare i september 2008 med Lehman Brothers konkurs, som ledde till en internationell finanskris.
   På borgerliga ledarsidor framhärdar fortfarande en del gamla stötar (somliga av dem är relativt unga) som ännu inte förstått att nyliberalismen gick ur tiden för sju år sedan.
   En kommentar av Mats Skogkär om den amerikanske presidentkandidaten Bernie Sanders fick mig plötsligt att inse det. Den handlade om debatten mellan de demokratiska presidentkandidaterna och löd så här: ”Politiskt och ideologiskt lever 74-åringen (Bernie Sanders) kvar i 1970-talet”  (SDS 15/10)
   Men det är ju Mats Skogkär som lever kvar i 1970-talet, Milton Friedmans och Margaret Thatchers rovgiriga 1970-tal.

Ship to Gaza gratulerar den tunisiska dialogkvartetten och Monzef Marzouki

PRESSMEDDELANDE: 2015-10-09

Att den norska nobelkommittén har tillkännagett det kloka beslutet att tilldela årets nobelpris till Tunisisk nationella kvartetten för dialog glädje oss mycket. Det måste ses som ett erkännande av de drömmar och krafter som drev den arabiska våren och den tunisiska jasminrevolutionen 2010-11.
   Dialogkvartetten är ett samarbetsorgan för fyra tunisiska organisationer: Tunisiens fackliga centralorganisation, (UGTT), Tunisiens centrala arbetsköparorganisation (UTICA), Det tunisiska advokatsamfundet (ONAT) och Tunisiska League of Human Rights, (LTDH)
   Den sistnämnda organisationen har arbetat för demokrati och mänskliga rättigheter i Tunisien sedan 1977. En av dess tongivande företrädare är den tunisiske ex-presidenten Monzef Marzouki som också var organisationens ordförande under fem dramatiska år 1989-1994. Marzoukis engagemang för fred och folkrätt begränsar sig emellertid inte till den tunisiska inrikespolitiken. I somras var han en av de internationella delegaterna ombord på Ship to Gazas trålare Marianne av Göteborg då vi och Freedom Flotilla Coalition åter gjorde ett försök att bryta den illegala och inhumana blockaden av Gazaremsan.

Nya Lund C: Gräva ner eller inte gräva ner?
av Ulf Nymark

I ett i förra veckans VB refererar Staffan Lindberg till ett debattinlägg av undertecknad i Lokaltidningens nätedition. Jag kan tänka mej att en del av VB-läsare missat det aktuella inlägget i Lokaltidningen. Det kan därför finnas skäl att återge debattartikeln i VB. Texten återges nedan i lätt bearbetat skick. 

Gräv ner Lund C! - det är, föga överraskande, ett av de vanligaste förslagen som lundaborna lämnat in i samrådet kring planerna för nya Lund C.
   Förvisso finns det många fördelar med att gräva ner banområdet i centrala Lund. Bullerstörningar från tågen upphör ovan jord. Den barriäreffekt som järnvägen utgör elimineras, stadskärnans östra och västra delar kan bindas samman i nya stråk och mark friställs för byggande av bostäder, handel m m.

Snäv ram
Av kostnadsskäl är nedgrävning inte aktuell inom en nära framtid. Men planförslaget utgår från att den nu förestående ombyggnaden ska anpassas till en eventuell framtida nedgrävning. Detta ger en snäv ram för vad som är möjligt att göra nu. Så t ex kommer ingen överbyggnad av banområdet att kunna göras, bortsett från att Mittelbron breddas och blir en del av resecentrum med väntutrymmen och endast en pytteliten butik.

Banunderhåll eller nedgrävning?
Vad skulle då en nedgrävning kosta? En utredning, som gjordes för sex år sedan, kom fram till en prislapp i storleksordningen 6 miljarder. (OBS! Summan är angiven i 2009 års prisnivå). Denna summa täcker en stor del av det uppdämda banunderhållsbehovet i landet. Lundaborna får räkna med att stå för lejonparten av kostnaderna för en underjordisk station, eftersom Trafikverket har begränsat intresse av en nedgrävning. Detta eftersom en nedgrävning inte är en satsning på kollektivtrafiken, utan enbart ett lundensiskt stadsutvecklingsprojekt. Tågtrafikens problem har ingen koppling till detta. De problem järnvägen brottas med handlar i stället om driftsstörningar och förseningar, som bottnar i bristande underhåll och otillräcklig kapacitet på spåren. Ingen av dessa brister reduceras genom en nedgrävning.
   Till detta kommer att få tågresenärer torde uppleva det som ett problem att perrongerna ligger i markplan. Tvärtom, få resenärer skulle uppfatta det som ett lyft att stiga av eller på tåget i halvmörka tunnlar som i Helsingborg och Malmö C eller i en kal och känslokall station som Triangeln.

Ny stadsdel möjlig
Ska den förestående omvandlingen av Lund C begränsas av en oviss framtida nedgrävning? Eller ska kommunen lyfta blicken, höja ambitionsnivån, maximera stadskärnans attraktionskraft och fullt ut ta vara på möjligheterna att skapa ett framtidsinriktat stationsområde? Med andra ord nyttja möjligheten att bygga vad som i praktiken blir en ny stadsdel med ett stort antal bostäder och stort serviceutbud ovanpå det befintliga banområdet?

Framtidens stadsutvecklingsprojekt i nutid
Innan dessa frågor på ett nöjaktigt sätt kan besvaras måste beslutsunderlaget fördjupas. En ny utredning som ger svar på vad det i dag skulle kosta att gräva ner stationen, och en prognos för kostnaderna på medellång sikt måste enligt min mening med det snaraste tas fram. På den grundvalen kan sedan en bedömning göras huruvida skattebetalarnas pengar gör mest nytta inom stadsutveckling eller upprustning av järnvägen - eller andra angelägna samhällsområden. Ytterst gäller det om Lund nu vill bygga nya Lund C med snöpta visioner och begränsad hållbarhet eller skapa ett långsiktigt uthålligt stationsområde som framtidens stadsutvecklingsprojekt i nutid.

Vem är Sveriges store landskapsmålare? av Lotte Möller

Marcus Larson, prins Eugen, Gerhard Nordström är några av buden när jag frågar runt bland bekanta.
 

 
Men enligt konstmuseet Nivågård söder om Helsingør är det Carl Fredrik Hill – född i Lund 1849 - som är vår främste i genren, trots att många av de landskap som målade fanns i norra Frankrike. Fast det är inget att tjafsa om. Det är för att locka besökare och därmed legalt som den stora Hillutställning som öppnade häromveckan fått titeln Sveriges store landskabsmaler. Danskar är ju svaga för svenska landskap, gärna typ Småland, medan Hill knappast är ett allmänt känt namn på andra sidan Sundet. En alternativ titel som Sveriges store skizofrene maler hade säkert inte haft samma appeal, även om också sjukdomskonsten är rikt representerad på utställningen.
   Kalla den vad du vill men åk dit! Öresundståget stannar i Nivå, stationen söder om Humlebæk och norr om Kokkedal, sedan är det bara en bit att gå. Det är en rik och underbar utställning, sammanställd av Sten Åke Nilsson, lundensisk professor emeritus och Sveriges store Hill-kender.
   Hillutställningen på Nivågård pågår till den 31 januari.

Mera Hilliana: Kerstin Norborgs vackra nya bok Marie-Louise (Norstedts) som handlar om Carl Fredriks syster som också ville bli konstnär. Men de planerna godkändes inte av den lundensiske matematik-professorsfadern. Enda gången hon fick besöka Paris var när brodern tagits in på sinnessjukhus. Så småningom kom han tillbaka till Lund, först till St Lars och sedan till hemmet på Skomakargatan.  På platsen där det låg står i dag en skulptur av Arne Jones, inspirerad av en av Hills sjukdomsteckningar.

Därför ska tågen stanna vid Klostergården av Per Roijer

Å&R till salu — Kan rymma nytt Klostergården


Trafikverket höll samrådsmöte i veckan på Grand Hotel eftersom södra stambanan ska byggas ut till fyra spår från Flackarp till Lund. Hushåll som kan tänkas beröras hade fått inbjudan med posten.
Ett hundratal personer infann sig på onsdagseftermiddagen. Ytterligare ett möte följde på kvällen.
   Förfarandet regleras i lag (från 1995), om hur det går till när järnväg ska byggas.
Ingen diskussion tilläts, däremot kunde de som infunnit sig ställa frågor till företrädare för Trafikverket, Lunds och Staffanstorps kommuner.
   Byggandet av den fyrdubbla järnvägen från Arlöv är redan på väg, där har processen kommit längre. Den återstående biten går från Flackarp ända in till Svanegatan i centrala Lund. Och nu skulle Trafikverket enligt lag inhämta allmänhetens synpunkter, i en första vända. Tre öppna samrådsmöten krävs.
   Fyrspåren slutar vid Svanegatan; norrut fortsätter den tvåspåriga järnvägen. Men detta stopp bör betraktas som tillfälligt. Trafikverket avvaktar att Lund ska bestämma sig för hur man vill ha centralstationen.
   Vid Klostergården ska det byggas en hållplats, med fyra spår blir det möjligt. Men inga besked gavs om var den nya stationen ska ligga. Trafikverket vill ha synpunkter från allmänheten. Boende på Klostergården och andra får yttra sig, antingen som enskilda eller som företrädare för organisationer eller borättsföreningar.

Den som slog sig i slang med tjänstemännen från Trafikverket och de båda kommunerna kunde dock vaska fram en del intressanta nyheter:
   Man kan fråga sig varför Trafikverket och Lund vill lägga en station så nära centralstationen.
   Arenan gynnas av att publik och evenemang kan växa då åskådarna i framtiden stiger av tåget precis framför entrén.
   Men är de omgivande bostadsområdena tillräckligt underlag för en ny järnvägsstation? Boende på Klostergården har idag inga svårigheter att ta bussen till centralen och vidare ut i världen.
   Om man vet – vilket är föga känt – att ägaren till f d Åkerlund & Rausings fabriksanläggning väster om järnvägen vill sälja fabriken och exploatera marken blir bilden en annan. Bland planfolket i såväl Lund som i Staffanstorp diskuteras att bygga bostäder på det tidigare fabriksområdet. Med förtätning ryms här ett helt nytt Klostergården.
   Den internationella arkitekttävling som just nu ställs ut på kommunhuset Kristallen ska ses i det sammanhanget.

Vad händer nu?
Lund skaffar sig en ny järnvägsstation i utkanten av kommunen. Ja, nästan mer än i utkanten, gränsen till Staffanstorp går i Höje å.
   Med den nya stationen kommer trycket att bygga längs järnvägen och dess omgivningar att öka explosionsartat, framgick det. För Lund är problemet att kommunen tar slut där. Som ett brev på posten kommer då frågan om att justera kommungränsen mot söder. Förslaget finns och diskuteras både bland stadsplanerarna i Lund – och bland deras kollegor i Staffanstorp.
   Också i Staffanstorp är gränsen en källa till bekymmer, till och med frustration, eftersom den försvårar planeringen.
   Att avstå mark är i Staffanstorp en ickefråga, och det talas inte högt om saken.
   Någon dialog mellan det rödgröna styret i Lund och den moderata ledningen i Staffanstorp förekommer inte heller. Där är relationerna bottenfrusna, vilket än mer frustrerar planfolket. De ser att Lund har ett olöst problem, som påverkar dem själva.
   Något lite kommer Flackarp att växa kring den nuvarande småhusbebyggelsen. Växthusen, som från Klostergården syns i backen ner mot ådalen, har sett sina bästa dagar. Där ska Staffanstorp bygga småhus.
   På den lundensiska sidan av kommungränsen ökar trycket mot de sällan uppmärksammade naturvärdena på västra sidan om järnvägen. Fågeldammarna och reningsverkets omgivningar.
   Till slut en detalj: I Lund får man på det som tidigare kallades gatukontoret äntligen gehör för sin idé sedan decennier att dra Åkerlund och Rausings väg över ån till väg 108. En station vid Klostergården utan tillfartsvägar för bilar vore ganska otänkbar.

Henning Mankell kommer att leva bland oss länge än
av Bertil Egerö


 
En kväll, det måste ha varit på nittiotalet, satt de vid vårt köksbord, Henning och Mia Couto. Mia, landets kanske bästa författare, skulle tala på AF om krigets Moçambique. Samtalet gick stilla vägar, kriget låg där som en sordin över vårt utbyte.
   Henning bad mig agera tolk under mötet. Vi vandrade upp till AF. Levande ljus fanns i alla fönster. Bertil, sade Mia, kan du be dem släcka ljusen? De påminner så starkt om alla som gått bort i krig och fattigdom. Sedan talade Mia varmt och insiktsfullt om sitt land, om de svåra konflikterna mellan moderniseringens centralstyrda politik och människors vardag. Henning fanns med, fyllde i, delade med sig av sina erfarenheter.
   Många år senare satt Henning bekvämt tillbakalutad på en stol på rättssociologen och talade om sina dubbla identiteter: den svenska och den att vara så starkt knuten till människorna i det fattiga Moçambique. Därifrån, sade han, fick jag ett perspektiv på Sverige och världen som jag kanske aldrig hade uppnått om jag bara förblivit i Sverige.

Först Zambia

Den som läst Leopardens öga, den första av Mankells romaner som utspelas i ett afrikanskt land, slås av hur starkt, nästan skräckfyllt, han lyckades demonstrera kontrasten mellan de kvarvarande vita och landets majoritet. De vita som levde i sin bubbla, inte förstod just någonting av de andras kultur och tankevägar. Kanske blev den upplevelsen styrande när Mankell på 1980-talet kom att närma sig Moçambique, ett land koloniserat av fattiga portugiser som aldrig kunde avskärma sig från landets invånare på det vis engelsmän alltid gjorde. En avgörande skillnad; många av oss Afrikagruppernas ’kooperanter’ upplevde säkert de ras/klass-motsättningar som självklart fanns där, men som aldrig hindrade oss som ’vita’ från att utveckla stor vänskap med arbetskamrater, grannar och andra som vi fick glädjen att lära känna.
   För de flesta av Mankells läsare är han mest förknippad med skånska leråkrar och en mycket mänsklig polis i Ystad. I deckarna om Wallander riktade Mankell udden mot utsatthet och orättvisor, brottslighet, maktens övergrepp. Men det var i krigets Moçambique som Henning Mankell fann sin bas: ett land där regimen utlovade socialism och jämlikhet medan dess politik (och omvärldens skickliga underminering av dess strävanden) ledde landet in i allt svårare villkor för alla utom en liten urban elit.

Mo
çambique: A Luta Continua - kampen fortsätter
Människan Henning Mankell kunde inte gå förbi gatubarnen utan att se dem, inte resa i landet utan att se utsatthetens villkor. Samtidigt stimulerades han starkt av den kultur konstnärer, journalister, författare och teaterfolk uttryckte i sin verksamhet: integritet och kreativitet, ofta starka uttryck för lidandet i landet. Teateruppsättningarna var en viktig arena för kommunikation och förstärkning av kulturfolket i dess kamp för ett bättre Moçambique. Särskilt journalister angreps ofta, en del mötte döden när de avslöjade korruption i landets högsta ledning.
   Mia Coutos böcker tillhör den riktning som kallas magisk realism. Henning Mankells lilla skrift Comédia Infantil, om ett föräldralöst gatubarn från norr som sakta dör på ett tak i Maputo, är vad jag vet den enda av det slaget, och kanske hans bästa skrift om de fattigaste bland de fattiga. När den filmades gavs flera roller åt de fattiga barn i Maputo som Henning lärt känna och blivit vän med. Den magiska realismen dök även upp i en norsk TV-serie som också gick i svensk TV och visade de dubbla bottnar av verklighet många levde med: En norsk specialist på desarmering av minor förstår aldrig vilka starka ekonomiska krafter som motverkar hans arbete, och får genom sitt tjänstefolk hjälp att hantera det av människor i de fattiga stadsdelarna som besitter krafter av ett helt annat slag – krafter vi menar inte existerar.

Samma maktspråk, samma problem där som här

Sofia är en romangestalt hämtad ur verkliga livet. Hon förlorade båda benen när en av krigets försåtliga personminor exploderade under hennes fötter. En stor vänskap utvecklades, och Sofia lärde sig sy på maskin. Vänskapen ledde till barn- och ungdomsböcker om Sofia, en genre som Henning även ägnade sig åt i serien om Joel från Sveg.
   Bland deckarna är Den vita lejoninnan inte bara en näst intill otrolig länk mellan det KGB som tappat fotfästet efter Sovjets sönderfall, och apartheidregimen i dess sista suckar. Den bör också ha öppnat ögonen på många läsare för apartheids Sydafrika och kampen för demokratisering.
   Blev Sagan om Isidor någonsin populär? Historien om en fattig fiskare som på 1850-talet försöker finna sin utkomst på ett öde utskär i Östersjöskärgården, och som ror till Stockholm för att hävda sin rätt till detta skär gentemot myndigheternas anspråk på att utvinna malm på skäret. I boken Kinesen utspelas en mer dagsaktuell variant på temat: den kinesiska statsdrivna kapitalismens metoder för att tillskansa sig stora ytor mark från Moçambiques fattiga bönder – med regimens samtycke förstås. Mankell bjuder i den boken på en mindre väl känd variant på slaveriet: kidnappningen från kinesiska hamnar av fattiga kineser som i slavliknande förhållanden med hög dödlighet byggde USAs järnväg från Stilla Havskusten in mot landets centrala delar. 

Teatern inte att förglömma

Till sist, Teatro Avenida, en sliten lokal från kolonialtidens Maputo (Lourenço Marquez). Där upplevde jag en gång den nybildade nationella danstruppen framträda i en lysande föreställning. För Henning Mankell blev den hans fasta punkt i arbetet i Moçambique. Olika europeiska pjäser sattes upp, och – till hans glädje – gick hem även hos Maputos publik.
   “Mitt arbete med Teatro Avenida är och har varit ett av mitt livs största äventyr och likaså mitt livs största utmaning. Att arbeta med människor från olika kulturer har fått mig att inse att det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt.” Dessa ord, citerade från hemsidan, uttrycker vad som kom att bli en grundläggande dimension i allt som Henning Mankell ägnade sig åt: makten och dess språk är densamma överallt, kampen för ett bättre liv likaså.
   I Moçambique fick Mankell se fattigdomen på nära håll. Ett sista citat: ”En kilometer från centrum i Maputo lever människor i misär och svält. Jag kan inte hjälpa alla, men det hindrar mig naturligtvis inte från att hjälpa de jag kan. Eftersom jag kan vore det ju för jäkligt om jag inget gjorde. Det är alldeles för många som samlar pengar på hög, jag fattar inte vad de inbillar sig.”
 

I barnbyn Chimoio i centrala Moçambique har nästan hundra föräldralösa barn fått ett nytt hem. Byn har byggts av SOS Barnbyar efter en donation från Henning Mankell.

Snö kan brinna av Sten H.

Katarina Mazetti, författare i Lund, är en god berättare. Det vet vi sedan hennes genombrott Grabben i graven bredvid men också från hennes framträdande tillsammans med Röda Kapellet senaste Kulturnatten. Hennes nya bok Snö kan brinna (Alfabeta 2015) handlar om ett folk-musikgäng i Umeå under 1970-talet. ”Det var den tidsåldern då man insåg att musik gick att göra, inte bara avlyssna.” Det är ingen dokumentär skildring, snarare en dröm om hur det kunde ha varit.

Möte mellan subkulturer
Vad som inträffade var mötet mellan två folkmusikaliska subkulturer. Den ena var den etablerade folkmusiken, utövad från estrad i spelmanslag som inte sällan spelade för folkdansare i traditionella folkdräkter, gärna på Svenska flaggans dag. Man övade, var ordentliga och spelade fiol efter noter.
   Den andra var den folkmusikaliska oorganiserade vänstern som var självlärd, undvek noter och kanske inte alltid spelade så rent. Det fanns beröringspunkter i repertoarerna, men den senare gruppen var friare, också i val av instrument – här var det OK med dragspel, tvärflöjt, kanske rentav en klarinett eller en irländsk trumma. Just dragspel (Katarina Mazettis instrument) var det som avskyddes mest av traditionalisterna. Jag minns ett besök på Delsbostämman som inleddes av att ortens kyrkoherde nedkallade Guds välsignelse över stämman varvid han tydligt betonade att det var bara fioler det gällde.
   Jag ska inte överdriva skillnaden i politisk hållning (och Mazetti broderar inte på temat). Kanske var det mest en fråga om skilda generationer där folk i den senare gruppen oftare kände varandra från Vietnamdemonstrationer än från konsertestrader. Men visst fanns det politiska övertoner i musikvalet– vem minns inte SKP-pamfletten ”Folket kan inte segra till fiendens musik”.

”Emma” i ABF-cirkel
Jag hade inte skrivit om det här om jag inte själv hade fångats av den nya rörelsen. Jag satt fyra terminer i en ABF-cirkel som nybörjare och filade på min fars fiol (köpt på postorder från Åhlén & Holm på trettiotalet). Vi spelade förstås ”Emma”, ”Opp och ud och å” och efter hand också några underbara skånska schottisar. Traditionsbäraren Bror Dahlgren från Bjärsjölagård gästade oss och lärde oss några av sina låtar. Helgen före midsommar for vi på spelmansstämman i Degeberga och jag kom t.o.m. att åka till Ransätersstämman. Vi lärde oss också dansa hjälpligt – det här är ju dansmusik. Men man får nog säga att mina polskor aldrig blev riktigt habila vare sig som spelade eller dansade.
   Katarina Mazetti skildrar ett gäng vänner som finner varandra genom musiken. Om en fiollärare: ”Han blev en utmärkt lärare, men tyvärr en halvdålig älskare, hade bättre hand med stråken. Men han lärde mej Stenselepolskan och jag lärde honom var clitoris satt.” Gruppen spelar tillsammans, startar ett kollektiv i ett gammalt hus och gör så småningom lite framträdanden på fester och för pensionärer. Bokens bästa och roligaste avsnitt är skildringen av ett framträdande på fängelset (det här var årtiondet när KRUM blomstrade) med ett något blandat mottagande.

Spel- och lyssnarglädje
Det är spel- och lyssnarglädje det handlar om, om entusiasm och förmåga att njuta av det sväng och det gung i knäna folkmusik kan ge. Livsglädjen är där hela tiden. Men också upptäckarglädjen när man tände på en gammal polska som man plockat upp någonstans i det inre av Västerbotten. Hur det gick sen för oss i folkmusiksvängen? Jo på det vanliga tragiska viset: några blev så bra på sina instrument att de flesta av oss lade av.
   Katarina har också strösslat boken med noter på låtar som hon gillar och ger oss rådet att kolla in dem på Youtube. Jag har gjort det och det funkar bra. Jag är väl inte så förtjust i bokens handling, men den är inte viktig utan det är tidsandan det handlar om. De fyra i gruppen förlovar sig kollektivt, men inte oväntat uppstår spänningar, både musikaliska och erotiska. Jo, så kan det gå. Men visst kan snö brinna, åtminstone ibland och under begränsade perioder.
 

Thomas Pikettys Kapitalet; ett försök till helhetsbild
av Gunnar Stensson

Jag har i ett par nummer av VB presenterat delperspektiv ur Thomas Pikettys Kapitalet. Det är dags att försöka sammanfatta något av den väldiga helhetsbild, fylld av historiskt, socialt och ekonomiskt kunnande, som fyller de mer än 650 sidorna i boken.
Det ska göras på en spalt i VB.
Det är förstås en omöjlighet.


Kapital och demokrati 

Kapitalet koncentreras automatiskt i det kapitalistiska systemet. Så har det historiskt varit och så är det än idag. Att äga en förmögenhet ger större inkomst än att arbeta. Ju mer förmögenheten koncentreras till färre ägare, desto svårare sociala spänningar uppstår och desto sämre fungerar samhället. En sådan nedgång har präglat Europa och än mer USA under åren 1980-2012.

Förmögenheterna ärvs
Det innebär att den ekonomiska makten ärvs. Möjligheten till social rörlighet minskar. För den rikaste procenten av befolkningen är kapitalet den viktigaste inkomstkällan.
   Piketty ger flera exempel (s. 452). Liliane Bettencourt, som aldrig arbetat en enda dag i sitt liv, ökade sin förmögenhet från 2 miljarder dollar till 25 miljarder mellan 1990 och 2010. Det är en konsekvens av systemet och oförenligt med demokrati. Hon lever i Frankrike.
   Än mer våldsamt ökar kapitalkoncentration och ojämlikhet i USA efter 1980. Den är en av huvudorsakerna till finanskrisen 2008.
   Inte bara förmögenheterna utan också  inkomstskillnaderna ökar drastiskt. Högst inkomster har de som verkar inom finanssektorn.

Kapitalet är globalt
En betydande andel av de globala finansiella tillgångarna är undangömd i olika skatteparadis. Det betyder att den kraftiga uppgången i privat förmögenhet är ännu högre än man kan utläsa ur de officiella redovisningarna.*

En social stat växte fram under 1900-talet. För att finansiera den infördes progressiv inkomstskatt.
   Idag är progressiv kapitalskatt ett bättre instrument för att motverka obalansen. Båda
skatterna kan naturligtvis kombineras.
   Pengarna används till skola, vård och omsorg. Alla barn ska ha möjlighet till utbildning oavsett föräldrarnas inkomst och alla ska ha tillgång till sjukvård, speciellt om de lever under små omständigheter. Fattigdomen ska avskaffas.
   Den fria utbildningen bidrar till social rörlighet i samhället. I USA och många andra länder har endast de rikaste tillgång till hög utbildning. Sverige har infört avgift  för utländska studenter vid universiteten. Det leder till stagnation och sociala motsättningar.

Konfiskatoriska skattesatser på toppinkomsterna är enda vägen att hejda uppgången till orimligt höga löner. I USA var de högsta inkomstskattesatserna på 1950-talet högre än 90 procent. Nu har de sänkts till mindre än 50 procent.

En progressiv global skatt på kapital skulle stoppa spiralen mot ökad ojämlikhet och ge möjlighet att kontrollera det globaliserade finanskapitalet.
   En gemensam europeisk förmögenhetsskatt skulle vara viktig för de små europeiska länderna som nu inte förmår genomföra nödvändig förmögenhetsbeskattning, eftersom det leder till kapitalflykt till länder med lägre skatt. Idag tvingas länderna i Europa till ett skattesänkningsrace mot botten.

Thomas Piketty är reformist
Han vill bevara vad han kallar den sociala staten. Det är en demokratisk stat. En stat som garanterar alla likvärdig utbildning, vård och omsorg. En stat  där alla kan göra en klassresa. En stat med fri företagsamhet, löneskillnader och privat ägande, men som samtidigt genomför en rättvis fördelningspolitik och  utövar demokratisk kontroll för det gemensamma bästa.
   Minskande demokrati, ojämlikhet och sociala spänningar är de största hoten mot den sociala staten. Därför har varje rationell människa skäl att underkasta sig de demokratiska lagar och begränsningar som är nödvändiga för att den ska bevaras.
   Piketty tillämpar, som jag visat, sina tankar också på global nivå. Vi måste undanröja de globala orättvisorna. Ett  rättvist regelsystem för världssamhället är en förutsättning för den sociala staten.

* 6000 miljarder euro döljs i skatteparadis. Svenska Skatteverket beräknade 2007 att 47 miljarder svenska kronor gått förlorade på samma sätt. Det kan jämföras med att kostnaderna för migrationen beräknas till 19,4 miljarder kronor i statsbudgeten för 2016.

Källor: Gabriel Zucman, Gömda rikedomar, Daidalos, och Petter Larsson, ”De verkligt dyra flyktingarna. Dags att sätta stopp för skatteparadisen.” SDS 14/11

2015-10-08

Från sydligare nejder


 
Red har tillfälligt flytt den svenska hösten till förmån för sydligare nejder. Men i dessa de lättrörliga elektronernas tid så hindrar det inte VB från att kommentera läget i Lund. Ovan- eller underjordiska spår och åt vad, tillsammans med frågan om vem som inte ville samtala med vem verkar vara även denna veckas huvudämnen.
   Nästa torsdag ägnar red åt att ta sig tillbaka till den höga nord så den som väntar sig ett nytt nummer på torsdagkvällen får ge sig till tåls till fredagen som är den dag då VB rätteligen bör läsas om man skall tro dateringen.

Klockan 24 av Karin S

Klockan 24, natten
mellan 3 och 4 oktober.

Fötterna får liv,
trotsar och vill vandra
till en spansk bergsstad,

Mijas,
med vita hus och blommor
Var är katten?

Nu är jag där,
Katten smyger in.
Vill du sova här?

Fötterna blir stilla
Accepterar svensk stad
efter spansk utflykt.


Manifestation för att stoppa TTIP - Malmö

Ja till handel för människor och miljö - nej till mer storföretagsmakt
Stoppa handelsavtalen TTIP och CETA nu!

Datum & tid: Lördag 10 oktober, kl 12-13.30
Plats: Södertull, Malmö (gågatan vid kanalen)

EU och USA håller på att förhandla om ett handelsavtal, Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP), som beräknas vara färdig under 2016. Förhandlingarna handlar inte om ökad demokratiskt inflytande eller skarpare miljölagstiftning, utan tvärtom: TTIP ska ge företag ökade rättigheter att stämma regeringar, och det finns en stor risk att de demokratiska möjligheterna att ha bättre miljöskydd, närproducerad och ekologisk mat i skolor, offentligt ägd välfärd med mera, begränsas kraftigt. Småföretagare och bönder riskerar att slås ut på grund av billig import från USA.
   CETA är ett liknande avtal mellan EU och Kanada, som är färdigförhandlat, offentligt, men inte ratificerat. CETA visar att dessa avtal befarar milj-, konsument, och fackföreningsrörelsens värsta farhågor. Det måste kastas i papperskorgen innan det fastställs av EU och medlemsländerna i smyg, utan debatt.
   Det är dags att visa att vi i Malmö inte vill ha dessa avtal! Vi vill se en utveckling mot mer demokratiskt inflytande, bättre miljöskydd, en stark offentlig välfärd. Begränsa storföretagens och marknadskrafternas inflytande över våra liv - stoppa TTIP och CETA!
Arrangörer: Stoppa TTIP Malmö, Jordens Vänner Malmö-Lund, Gemensam Välfärd Malmö, m fl.

Doc Lounge: The Look of Silence

TISDAG 13 OKTOBER 2015

Om filmen:
Pendangen till The Act of Killing, regissören Joshua Oppenheimers Oscarsnominerade dokumentär om de indonesiska folkmorden. En överlevande familj upptäcker hur deras son mördades och vem som mördade honom. Men att bara veta räcker inte för den yngste sonen i familjen. Han genomför det otänkbara och konfronterar männen som mördade hans bror, för att be dem att ta på sig ansvaret.
REGISSÖR: Joshua Oppenheimer
LAND: Danmark
LÄNGD: 103 min
SPRÅK: Indonesiska | English subtitles
Dörrar öppnar kl 19
Film ca kl 20
Ordinarie: 80 sek
Student/Pensionär: 60 sek
Vid förköp av både entré och soppa reserverar vi sittplats vid bord. (145 kr)

Svetlana Alexijevitj fick årets nobelpris i litteratur

Vi rekommenderar Kriget har inget kvinnligt ansikte som kom på svenska 2012 och finns i pocket på Ersatz förlag. Boken är en sammanställning av intervjuer med de kvinnor som tjänstgjorde i Röda Armén under andra världskriget. Per Svensson har kallat den ”Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentär-journalistik som stor konst.”
   Boken ingår i författarens livsverk Utopins röster som skildrar den sovjetiska verkligheten ur den enskilda människans perspektiv. På svenska finns också  Tiden second hand  ochBön för Tjernobyl.

Ställningstaganden

1. ”Det är dags att plocka fram socialismen igen – och inte bara som berättelse.”Palmebiografen Kjell Östberg. Han pekar på föregångarna Alexis Tsipras, Syriza, Pablo Iglesias, Podemos, och Jeremy Corbin, Labour.

2. ”Våga se att några av planetens största företag investerar miljarder i pr för att vi inte ska rädda klimatet och vår planet.” Fredrik Gertten efter VW-gate och inför miljömötet i Paris. AB 4 och 5 oktober.

3. Europas unga judar ger inte upp. Deras väg är inte isolering, inte assimilering, utan en tydligare judisk identitet som bygger mer på tanke än tro, mer på ifrågasättande än lydnad, mer på öppnade dörrar än på höjda murar.” Ulf Lindgren, SDS 3 oktober.

Trafikverkets inbjudan till samråd av Gunnar Stensson


Åtta frågor:
 1. Var ska Klostergårdens järnvägsstation ligga?
 2. Hur arealkrävande blir järnvägen?
 3. Vad händer med de gröna biotoperna (inklusive koloniområdena) längs järnvägen?
 4. Hur lösa bullerproblemen (600 tåg per dygn) för bebyggelse nära spårområdet?
 5. På ett par arkitektförslag är fotbollsplanerna vid Korpvallen tätt bebyggda med bostäder. Blir det så?
 6. Spårområdet är en barriär som skiljer Klostergården från Rådmansvången. Planerar man att göra något åt barriäreffekten (som är ett problem för hela staden Lund)?
 7. Är det möjligt att undvika arealförlust, förlust av gröna biotoper, bullerproblem och barriäreffekt genom att förlägga spåren till en tunnel?
 8. Blir det något yttre spår för trafik med farligt gods?

Viljan att förändra tog honom runt världen

Daniel Strand minns en mångsidig författare och aktivist, besjälad av solidaritet, socialism och antirasism.
Henning Mankells roll under de första tio åren av mitt liv var att ligga på mina föräldrars kökssoffa. Det var i skarven mellan 1980- och 1990-talet, när Henning ännu inte hade fått sitt stora genombrott. Han var en rätt okänd författare som givit ut ett par romaner på ett mindre förlag. Han hade ingen vidare läsekrets och ingen lägenhet i Stockholm. När han var i stan lät hans förläggare, min pappa, honom sova på soffan. 
   Ur barnets perspektiv framstod Henning som en allvarlig, ofta dyster, person. Han var eftertänksam, pratade långsamt och vägde sina ord. Han hade egenskaper som lämpade sig bättre för vuxna än barn. Antagligen var det också därför som jag började uppskatta honom i takt med att jag blev äldre. Vi sågs med jämna mellanrum, på semestrar, middagar och möten. Förra sommaren, när han redan fått besked om sin sjukdom, hälsade jag på i hans hus vid havet utanför Göteborg. Vi hade tre fina dagar tillsammans, utbytte erfarenheter och pratade om viktiga saker.
   Vi gjorde upp planer som aldrig blev av. Cancern kom emellan – och satte stopp för ett stort författarskap. Litteraturen var för Henning inte bara ett sätt att berätta historier, utan också ett verktyg för att skärskåda sociala orättvisor. Bara en ytlig läsning av hans böcker kan ge honom epitetet deckarförfattare. Han skrev romaner om papperslösa migranters flykt genom Europa och unga kvinnors situation i Sverige under andra världskriget. Han skrev om det koloniala våldet i Afrika, gav ut en självbiografiskt inspirerad serie ungdomsböcker om 1950-talets Sveg och publicerade flera romaner om barn i det utfattiga Moçambique. Han startade ett förlag för att översätta postkolonial skönlitteratur till svenska. Visst skrev han också ett antal deckare, men då utnyttjade han genrens form för att blottlägga politiska konflikter i Sverige kring sekelskiftet 2000. Ta till exempel Mördare utan ansikte – en bok som egentligen inte handlar om ett mordfall, utan om rasism. Den är om möjligt ännu mer relevant idag än för tjugofem år sen.
   Henning var en genuint solidarisk, socialistisk och antirasistisk människa. Han kompromissade aldrig med sina ideal, skyddade sig sällan bakom ironi eller cynism. Viljan att förändra tog honom runt världen – han var i Paris i maj 1968, på Ship to Gaza sommaren 2010 och på det världsekonomiska mötet i Davos 2013. Han var i Indien, Palestina och Sydafrika. Naturligtvis också i Moçambique dit han anlände mitt under det våldsamma inbördeskriget och också kom att bosätta sig halvårsvis. 
   Hennings produktivitet och ständiga rörelse satte avtryck. Invånarna i Maputo kommer att minnas hans insatser för Teatro Avenida. Läsarna kommer att minnas hans ovanligt engagerande litteratur. Jag kommer att minnas hur han halvlåg på kökssoffan i Örnsberg och tipsade om hur man blir en bra författare: ”Stryk vartannat ord."