2016-04-28

66 år i skolan 15. 1961- 62. Första året på Axevalla folkhögskola av Den gamle

Axevalla folkhögskola drevs inte av någon folkrörelse eller ideell organisation utan av landstinget. Det var helt enkelt en utbildningsinstitution.
   Min första uppgift blev att säga något om Dag Hammarskjöld vid en minneshögtid efter det att hans plan störtat vid Ndola. Skolans elever stod uppställda runt en flaggstång med flaggan på halv stång.
   Det passade mig. Jag beundrade Hammarskiöld för hans ansträngningar att stärka FN och hade följt nyhetsrapporteringen om den katastrofala utvecklingen i Kongo, nuvarande Zaire. Uppmärksamheten i Sverige var inriktad på Afrika och befrielsekampen mot kolonialmakterna. Per Wästberg och Sara Lidman hörde till dem som engagerade sig. Det fanns en solidaritetsrörelse. Efter andra världskriget begick Frankrike, Belgien, Portugal, Storbritannien och apartheid-Verwoerd mord på Afrikas jord, för att citera ett av tidens slagord.

Martin var nyfödd och flickorna i elevhemmet var mycket intresserade. Det gick alltid att ordna barntillsyn. Vi var rikare än vi någonsin varit. Boendet var billigt och vi åt huvudmålet i matsalen tillsammans med eleverna och ett par andra lärare. Husmor var en skånska som kallades Tjosan. Hon var oftast glad men ibland djupt deprimerad.
   Flertalet elever kom från den kringliggande landsbygden och hade bara 6- eller 7-årig skolbakgrund. Jag undervisade alla. De var medvetna om att de skulle konkurrera med yngre generationer som hade realexamenskompetens. Alltså var det just de kunskaperna de behövde. De kunde också pröva in till polis- och sjuksköterskeutbildning. Vi skaffade tidigare inträdesprov.
   Det kan låta torftigt, men proven gav faktiskt en stabil bas att utgå från i undervisningen i svenska, samhällskunskap, ekonomi, geografi och historia. Eleverna var angelägna att lyckas. Vid föreläsningarna i nutidsorientering kunde jag ta ut svängarna. Oftast var bara eleverna närvarande. Oftast kunde jag engagera dem. De trivdes och jag med.
   Dessutom hade vi företagsam elevkårsordförande. Han var ungefär lika gammal som jag och såg ut som Martin Ljung. Rektor meddelade mig plötsligt att jag skulle arrangera en skolresa till Åre på vinterlovet. Det oroade mig för jag saknade den sortens kompetens. Men det visade sig snart att initiativet kom från elevkårs-ordföranden och han organiserade också genomförandet, bokning av bussar, vandrarhem och så vidare. Hela resan. Det var bara att följa med.

Carl-Erik Proft som höll på att förbereda Skara skolscen bodde granne med oss. Han var en pretentiös ”kulturman” med grått skägg, flott sportbil, stora ambitioner och mycket pengar. Nödvändiga tillgångar om man vill starta en teaterskola i Skara kanske.
   Han umgicks med oss men knappast med någon annan på skolan. Det pågick en konflikt mellan honom och skolans rektor Torsten Schmidt. Att starta en omfattande teaterverksamhet i ett slutet socialt sammanhang som en folkhögskola är kontroversiellt, i synnerhet om målet är att rycka loss verksamheten och skapa en ny institution. Vi blev aldrig en del av konflikten men kunde inte undgå att förnimma den.
   Han tog med Karin på PR-turnéer till Rotaryklubbar och stadshotell i Västergötland. De spelade En dörr ska vara öppen eller stängd av den franske 1800-talsförfattaren Alfred de Musset. Det är en elegant, aristokratisk och traditionellt högkulturell dialog, alltså ett exempel på just det slags teater som Atelierteatern och Brecht fördömde.

Efter läsårets slut reste vi till Växjö för att fira Erlands studentexamen. Vi väntade i min syster Ingers inackorderingsrum nära vattentornet. Martin var nu nio månader och kröp omkring på golvet och upptäckte saker.
   Plötsligt fick han tag i en sladd och ryckte i den. Hett vatten från en elektrisk tekokare sköljde över honom. Vi spolade honom med kallt vatten, men huden på överarmen och ena sidan av bröstet lossnade. Han skrek. På lasarettet sövdes han och isolerades på grund av infektionsrisken. Vi fick inte besöka honom på flera dagar. När vi till slut kom kallade sjuksköterskorna honom avdelningens ”lilla solstråle”. Han hade ett optimistiskt temperament och smärtan hade gått över. Men han hade stora bandage.
   Den sommaren reste Martin och jag en gång i veckan till Växjö med rälsbussen för att lägga om bandaget. Han blev god vän med en gubbe i lasarettets väntrum som roade honom genom att ta av förbandet på sin hand och visa såret efter sin avhuggna tumme.
   Rälsbussen hem gick inte förrän klockan tre och vi brukade gå till det närbelägna Strandbjörket och fika och titta på änderna. Martin somnade oftast under resan hem. Jag läste Freuds Drömtydning som just kommit ut i pocket.   

Inga kommentarer: