Jag får idag intrycket att många
svenskar reser till Kuba ”innan det är försent”. Ja kanske. Min och fru
Elsas första resa 2005 motiverades av liknande tankar. Sedan dess har
vi lärt oss mycket, om de strukturella problem en centralplanerad
ekonomi, en genom decennier fastmurad byråkrati mm gett detta land. Men
också den livsglädje som vi mött överallt, och känslan att USA är den
värsta fienden – kulturellt, och särskilt ekonomiskt. Att åter hamna
under USA är en mardröm för många kubaner. Hur länge kommer det Kuba
bröderna Castro’s generation skapat och nu försiktigt refomerar att
hålla stånd mot nyliberalismens politiska förkämpar? Obama är en stark
spjutspets, hans medgivande att blockad och isolering helt har
motverkat sitt syfte kan börja påverka även kongressen. När nu internet
ska göras mer tillgängligt öppnas för en mer subtil påverkan, den som
redan inletts med massturismen, med dollaröverföring mellan familjerna
på båda sidor av gränsen, med direktflyg och andra sätt att exponera
kubanerna för glittret i det stora konsumtionssamhället USA.
Obama avrundar presidenturen med Kuba
Barack Obama, hans fru och döttrar, svärmor mfl utgjorde den delegation som i mars besökte Kuba – det första presidentbesöket sedan USA’s marionett Batista tvingades fly landet. Så här mot slutet av sin presidentperiod kan Obama kosta på sig några djärva steg, och inget fel i det. Normaliseringen av USA’s förhållande till Kuba lär inte bli färdig under hans återstående tid i Vita Huset.
Sedan den öppna förhandlingsprocessen kom igång i december 2014 har självklart en del hänt. Dock inte med handelsblockaden, inte med Guantanamo. Tunga frågor som förblev liggande efter besöket. Däremot ska nu Google ha beslutat etablera sig på Kuba, ett steg som inte bara intresserar de kubanser som har råd att önska bättre internetkontakt, utan även den amerikanska strategin att i första hand försöka nå de unga kubanerna, de som inte vet eller förstår mycket av Revolutionen eller varför de ska ha ett så problematiskt liv.
Obama talade till folket. Javisst, även om ”folket” inte rymdes i den sal där han pratade. Det sades vara säkerhetsskäl bakom att han inte såsom Kubas ledare höll talet ute på det stora Revolutionstorget, eller på platsen framför USA’s sk Intressekontor (numera ambassad). Men TV-apparaterna stod säkert på över hela landet, att döma av de många internet-kommentarer som följde på talet. ”En duktig retoriker”, tycktes alla vara överens om.
Sant är att Obama medgav vissa brister i sitt lands demokrati (dock inte Guantanamo, dock inte polismorden på oskyldiga afroamerikaner). Men de bekämpas bättre i en demokrati var hans budskap, mot bakgrund av extrema skillnader i levnadsvillkor och politikernas beroende av de kapitalstarkas stöd.
”Folket” – Obamas tal ett budskap till oppositionen?
”Jag tror på det kubanska folket”, upprepade Obama, med olika ord; ”Kubas framtid måste ligga i det kubanska folkets händer.” Och hoppades att senare generationer skulle se USA’s snart sex decennier långa isolering av Kuba som en avvikelse, ett misstag. Vems, ville han inte förklara, inte heller varför. Men att ställa folket mot regeringen och parlamentet var uppenbarligen vad han önskade, med särskild adress till de unga som idag troligen är de mest kritiska i samhället idag. Själv har jag förstått att den glada kubanska musikens rappare ofta ger en svidande kritik av systemet och dess följder.
Kanske är generationsväxlingen ett lika stort hot mot utopin om en mer dynamisk socialism, eller icke-kapitalism, som USA’s ekonomiska utsvältningspolitik?
Diplomaten Raúl
Raúl uppträdde som den diplomat han också kan vara. Det han tydligaste begärde var respekt, att USA respekterar den utvecklingsväg Kuba står för, att förändringar är kubanernas ensak, och att de två staterna ska kunna existera sida vid sida med goda relationer trots de djupa skillnaderna mellan dem.
Som en liten eftersläng påpekade han att USA har en del att lära av Kuba, inom sjukvård men också vad gäller synen på mänskliga rättigheter mm.
– och sanningssägaren Fidel
I bakgrunden levererade storebror Fidel allt det som Raúl inte kunde säga: med raka ord påminde han om USA’s alla hundratals attacker mot Kuba, alla sabotage. Hur USA stöttade apartheidstaten Sydafrika (där Kuba samarbetade med Angola). Hur Kuba under revolutionen tagit krafttag mot den rasism som ännu plågar USA. Kan de bara glömmas när vi nu ska gå en gemensam framtid till mötes?
Det är en risk att de redan har glömts, i de ungas vetskap om hur mycket som inte sägs i skolundervisningen, och hur mycket som de känner sig lurade på i ett Kuba där den don Quijoteska stoltheten hos ’de gamle’ styr politik och liv.
Barack Obamas tal kan säkert googlas fram. Svårare kan det vara att hitta Raúls tal. Den intresserade får det in extenso nedan. Fidels kommentarer har jag ännu inte översatt.
Bertil Egerö
Obama avrundar presidenturen med Kuba
Barack Obama, hans fru och döttrar, svärmor mfl utgjorde den delegation som i mars besökte Kuba – det första presidentbesöket sedan USA’s marionett Batista tvingades fly landet. Så här mot slutet av sin presidentperiod kan Obama kosta på sig några djärva steg, och inget fel i det. Normaliseringen av USA’s förhållande till Kuba lär inte bli färdig under hans återstående tid i Vita Huset.
Sedan den öppna förhandlingsprocessen kom igång i december 2014 har självklart en del hänt. Dock inte med handelsblockaden, inte med Guantanamo. Tunga frågor som förblev liggande efter besöket. Däremot ska nu Google ha beslutat etablera sig på Kuba, ett steg som inte bara intresserar de kubanser som har råd att önska bättre internetkontakt, utan även den amerikanska strategin att i första hand försöka nå de unga kubanerna, de som inte vet eller förstår mycket av Revolutionen eller varför de ska ha ett så problematiskt liv.
Obama talade till folket. Javisst, även om ”folket” inte rymdes i den sal där han pratade. Det sades vara säkerhetsskäl bakom att han inte såsom Kubas ledare höll talet ute på det stora Revolutionstorget, eller på platsen framför USA’s sk Intressekontor (numera ambassad). Men TV-apparaterna stod säkert på över hela landet, att döma av de många internet-kommentarer som följde på talet. ”En duktig retoriker”, tycktes alla vara överens om.
Sant är att Obama medgav vissa brister i sitt lands demokrati (dock inte Guantanamo, dock inte polismorden på oskyldiga afroamerikaner). Men de bekämpas bättre i en demokrati var hans budskap, mot bakgrund av extrema skillnader i levnadsvillkor och politikernas beroende av de kapitalstarkas stöd.
”Folket” – Obamas tal ett budskap till oppositionen?
”Jag tror på det kubanska folket”, upprepade Obama, med olika ord; ”Kubas framtid måste ligga i det kubanska folkets händer.” Och hoppades att senare generationer skulle se USA’s snart sex decennier långa isolering av Kuba som en avvikelse, ett misstag. Vems, ville han inte förklara, inte heller varför. Men att ställa folket mot regeringen och parlamentet var uppenbarligen vad han önskade, med särskild adress till de unga som idag troligen är de mest kritiska i samhället idag. Själv har jag förstått att den glada kubanska musikens rappare ofta ger en svidande kritik av systemet och dess följder.
Kanske är generationsväxlingen ett lika stort hot mot utopin om en mer dynamisk socialism, eller icke-kapitalism, som USA’s ekonomiska utsvältningspolitik?
Diplomaten Raúl
Raúl uppträdde som den diplomat han också kan vara. Det han tydligaste begärde var respekt, att USA respekterar den utvecklingsväg Kuba står för, att förändringar är kubanernas ensak, och att de två staterna ska kunna existera sida vid sida med goda relationer trots de djupa skillnaderna mellan dem.
Som en liten eftersläng påpekade han att USA har en del att lära av Kuba, inom sjukvård men också vad gäller synen på mänskliga rättigheter mm.
– och sanningssägaren Fidel
I bakgrunden levererade storebror Fidel allt det som Raúl inte kunde säga: med raka ord påminde han om USA’s alla hundratals attacker mot Kuba, alla sabotage. Hur USA stöttade apartheidstaten Sydafrika (där Kuba samarbetade med Angola). Hur Kuba under revolutionen tagit krafttag mot den rasism som ännu plågar USA. Kan de bara glömmas när vi nu ska gå en gemensam framtid till mötes?
Det är en risk att de redan har glömts, i de ungas vetskap om hur mycket som inte sägs i skolundervisningen, och hur mycket som de känner sig lurade på i ett Kuba där den don Quijoteska stoltheten hos ’de gamle’ styr politik och liv.
Barack Obamas tal kan säkert googlas fram. Svårare kan det vara att hitta Raúls tal. Den intresserade får det in extenso nedan. Fidels kommentarer har jag ännu inte översatt.
Bertil Egerö
God eftermiddag herr president Barck Obama,
Vi är glada över att se er här i det första besöket av en ledare för USA sedan 88 år. Det är vår önskan att ni under ert korta besök på ön får uppleva det kubanska folkets gästfrihet, (folket) som aldrig har hyst några negativa känslor mot det amerikanska folket, med vilket vi har historiska, kulturella och känslomässiga band.
Ert besök är ett viktigt inslag i (den pågående) processen för en förbättring av våra bilaterala relationer, som vi hoppas kommer att leda till stora framsteg i vårt utbyte, till fördel för båda nationerna liksom för hela regionen. Låt oss vidmakthålla ett konstruktivt läge i vårt möte, som en fortsättning på de två möten vi haft, i Panamá och i New York.
Vi kan konstatera att de 15 månader som gått sedan vi
offentliggjorde beslutet att återupprätta diplomatiska relationer har
medfört konkreta resultat. Vi har återinfört direkta postala tjänster
och signerat ett avtal om reguljära flygförbindelser. Vi har förstärkt
samarbetet i områden av gemensamt intresse. Vi har undertecknat två
memoranda (de entendemiento), kring skydd av miljön och de marina
områdena, samt till åtgärder för säkrare navigation på havet. Idag
skriver vi under ett till kring samarbete i jordbruksfrågor.
Parallellt pågår förhandlingar om andra grupper av bilaterala frågor, såsom kampen mot droghandeln, säkerhet i handel och för resenärer, samt i hälsofrågor. Vad gäller det sistnämnda har vi redan överenskommit att fördjupa samarbetet kring prevention och behandling av smittsamma sjukdomar såsom Zika och av kroniska icke smittsamma sjukdomar såsom cancer. Detta samarbete är till gagn inte bara för Kuba och USA utan för hela regionen.
Med utgångspunkt i de beslut som president Obama har fattat kring modifieringar av delar av blockaden, samarbetar kubanska och USamerikanska företag i att identifiera de möjliga kommersiella satsningar som kan genomföras under ännu gällande restriktioner. En del har redan satts i verket, särskilt i området telekommunikationer, (ámbito) där vårt land ser fram mot ett program som utgår från våra prioriteringar i utveckling och i den avancerade teknologi som garanterar att de tjänar vårt nationella intresse.
Framsteg har även gjorts i förhandlingar bland annat kring tillgång till medikamenter och medicinsk utrustning, liksom till apparatur för energiproduktion och skydd av miljön.
Mycket mer skulle kunna göras om USAs blockad hävdes. Vi är införstådda med president Obamas och hans regerings position i fråga om blockaden och de försök som gjorts i kongressen för att få den hävd. De senaste åtgärderna som regeringen vidtagit är positiva, men inte tillräckliga. Jag har utväxlat åsikter med presidenten kring andra åtgärder som vi tror kan vidtas för att eliminera ännu gällande restriktioner och som kan utgöra viktiga steg i att avsluta blockaden. Detta är helt väsentligt, ty blockaden gäller ännu och innehåller komponenter som hämmar och avskräcker, med en räckvidd långt utanför vårt territorium. Jag gav presidenten en del exempel för att demonstrera denegativa konsekvenserna för Cuba och andra stater. Blockaden är det största hindret för vår ekonomiska utveckling och vårt folks välfärd. Därför är det väsentligt att den avslutas om våra bilaterala relationer ska kunna normaliseras. Det gäller även den kubanska emigrationen där villkoren behöver förbättras för emigranternas familjer och deras land.
För att göra framsteg i normaliseringsprocessen krävs även att det illegalt ockuperade området som hyser flottbasen i Guantánamo återlämnas.
Båda dessa teman, de centrala hindren, togs upp ännu en gång i en ledare den 9 mars i partiets officiella organ (Granma), och för några dagar sedan i en presskonferens av vår kansler Bruno Rodriguez Parrilla, och spreds därefter i pressen.
Även andra områden där politiska skillnader råder borde undanröjas för att möjliggöra normala relationer mellan Cuba och USA. Den senare bör inte leva i föreställningen att det kubanska folket skulle överge de målsättningar det fritt och suveränt har valt och för vilka det har utstått enorma offer.
Vi har även utväxlat kring internationella frågor, speciellt sådana som kan påverka den regionala stabiliteten och freden. Speciellt gällde det, och tiden tillät inte att ta upp frågan ordentligt, vår oro kring den destabilisering som nu förbereds gentemot Venezuela, kontraproduktivt för läget i kontinenten, och därför nämner jag det här och nu. Vi samtalade även om fredsprocessen i Colombia och ansträngningarna för att göra slut på den konflikten.
Det är djupa skillnader mellan våra två länder, som inte kommer att försvinna, ty våra uppfattningar om många teman, såsom politiska modeller, demokrati, tillämpningen av mänskliga rättigheter, social rättvisa, internationella relationer, fred och global stabilitet. Kuba har mycket att säga och visa upp i dessa frågor, och härmed upprepar jag till presidenten vår beredskap att fortsätta den dialog som vi nu har inlett.
Den 14 december 2014, när vi offentliggjorde beslutet att återupprätta diplomatiska relationer, sade jag följande: ”vi behöver lära oss konsten att leva tillsammans på ett civiliserat sätt, med våra olikheter.” Den 15 juli 2015 talade jag till vårt parlament i dessa ord: ”Att förändra allt det som behöver förändras är kubanernas suveräna och exklusiva uppgift. Den revolutionära regeringen är beredd att ta steg för att normalisera relationerna [med USA], övertygad om att båda våra länder kan samarbeta och leva tillsammans på ett civiliserat sätt, till ömsesidig nytta, över och förbi de skillnader som utmärker oss och med säkerhet fortsätter att utmärka oss, och gemensamt bidra till fred, säkerhet, stabilitet, utveckling och jämställdhet i vår kontinent och i världen.”
Idag bekräftar jag att vi bör inleda, i praktiken, konsten att leva tillsammans på ett civiliserat sätt, vilket innebär att acceptera och respektera våra skillnader och inte se dem som en central del i vår relation, utan befrämja åtgärder som är till nytta för båda våra länder, koncentrera oss på det som för oss närmare i stället för vad som seprarerar oss.
Vi är överens om att vi har en lång och komplex väg att gå. Men det viktiga är att vi har börjat ta steg i riktning mot en relation av helt nytt slag, en som aldrig tidigare har gällt mellan Kuba och USA.
Att förstöra en bro är lätt och kräver inte mycket tid. Att återuppbygga den på ett säkert sätt är en mycket större och svårare uppgift. Efter att ha misslyckats fyra gånger, lyckades den amerikanska simmaren Diana Nyad den 2 september 2013 simma över till Florida, utan skydd mot hajar. För denna bragd att övervinna det geografiska avståndet mellan våra länder tilldelades hon av det Kubanska Rådet utmärkelsen ’Orden al Mérito Deportivo’, alltmedan Kubas och USAs nationalsånger spelades.
Denna bedrift förmedlar ett tydligt budskap, att vi bör se det som ett exempel i de bilaterala relationerna; om hon kunde så kan även vi.
Jag upprepar än en gång till president Obama vår uppskattning över hans besök och den kubanska regeringens beredskap att göra fler framsteg under de kommande månaderna, till gagn för våra folk och våra länder.
Stort tack.
Informell översättning, Bertil Egerö
Parallellt pågår förhandlingar om andra grupper av bilaterala frågor, såsom kampen mot droghandeln, säkerhet i handel och för resenärer, samt i hälsofrågor. Vad gäller det sistnämnda har vi redan överenskommit att fördjupa samarbetet kring prevention och behandling av smittsamma sjukdomar såsom Zika och av kroniska icke smittsamma sjukdomar såsom cancer. Detta samarbete är till gagn inte bara för Kuba och USA utan för hela regionen.
Med utgångspunkt i de beslut som president Obama har fattat kring modifieringar av delar av blockaden, samarbetar kubanska och USamerikanska företag i att identifiera de möjliga kommersiella satsningar som kan genomföras under ännu gällande restriktioner. En del har redan satts i verket, särskilt i området telekommunikationer, (ámbito) där vårt land ser fram mot ett program som utgår från våra prioriteringar i utveckling och i den avancerade teknologi som garanterar att de tjänar vårt nationella intresse.
Framsteg har även gjorts i förhandlingar bland annat kring tillgång till medikamenter och medicinsk utrustning, liksom till apparatur för energiproduktion och skydd av miljön.
Mycket mer skulle kunna göras om USAs blockad hävdes. Vi är införstådda med president Obamas och hans regerings position i fråga om blockaden och de försök som gjorts i kongressen för att få den hävd. De senaste åtgärderna som regeringen vidtagit är positiva, men inte tillräckliga. Jag har utväxlat åsikter med presidenten kring andra åtgärder som vi tror kan vidtas för att eliminera ännu gällande restriktioner och som kan utgöra viktiga steg i att avsluta blockaden. Detta är helt väsentligt, ty blockaden gäller ännu och innehåller komponenter som hämmar och avskräcker, med en räckvidd långt utanför vårt territorium. Jag gav presidenten en del exempel för att demonstrera denegativa konsekvenserna för Cuba och andra stater. Blockaden är det största hindret för vår ekonomiska utveckling och vårt folks välfärd. Därför är det väsentligt att den avslutas om våra bilaterala relationer ska kunna normaliseras. Det gäller även den kubanska emigrationen där villkoren behöver förbättras för emigranternas familjer och deras land.
För att göra framsteg i normaliseringsprocessen krävs även att det illegalt ockuperade området som hyser flottbasen i Guantánamo återlämnas.
Båda dessa teman, de centrala hindren, togs upp ännu en gång i en ledare den 9 mars i partiets officiella organ (Granma), och för några dagar sedan i en presskonferens av vår kansler Bruno Rodriguez Parrilla, och spreds därefter i pressen.
Även andra områden där politiska skillnader råder borde undanröjas för att möjliggöra normala relationer mellan Cuba och USA. Den senare bör inte leva i föreställningen att det kubanska folket skulle överge de målsättningar det fritt och suveränt har valt och för vilka det har utstått enorma offer.
Vi har även utväxlat kring internationella frågor, speciellt sådana som kan påverka den regionala stabiliteten och freden. Speciellt gällde det, och tiden tillät inte att ta upp frågan ordentligt, vår oro kring den destabilisering som nu förbereds gentemot Venezuela, kontraproduktivt för läget i kontinenten, och därför nämner jag det här och nu. Vi samtalade även om fredsprocessen i Colombia och ansträngningarna för att göra slut på den konflikten.
Det är djupa skillnader mellan våra två länder, som inte kommer att försvinna, ty våra uppfattningar om många teman, såsom politiska modeller, demokrati, tillämpningen av mänskliga rättigheter, social rättvisa, internationella relationer, fred och global stabilitet. Kuba har mycket att säga och visa upp i dessa frågor, och härmed upprepar jag till presidenten vår beredskap att fortsätta den dialog som vi nu har inlett.
Den 14 december 2014, när vi offentliggjorde beslutet att återupprätta diplomatiska relationer, sade jag följande: ”vi behöver lära oss konsten att leva tillsammans på ett civiliserat sätt, med våra olikheter.” Den 15 juli 2015 talade jag till vårt parlament i dessa ord: ”Att förändra allt det som behöver förändras är kubanernas suveräna och exklusiva uppgift. Den revolutionära regeringen är beredd att ta steg för att normalisera relationerna [med USA], övertygad om att båda våra länder kan samarbeta och leva tillsammans på ett civiliserat sätt, till ömsesidig nytta, över och förbi de skillnader som utmärker oss och med säkerhet fortsätter att utmärka oss, och gemensamt bidra till fred, säkerhet, stabilitet, utveckling och jämställdhet i vår kontinent och i världen.”
Idag bekräftar jag att vi bör inleda, i praktiken, konsten att leva tillsammans på ett civiliserat sätt, vilket innebär att acceptera och respektera våra skillnader och inte se dem som en central del i vår relation, utan befrämja åtgärder som är till nytta för båda våra länder, koncentrera oss på det som för oss närmare i stället för vad som seprarerar oss.
Vi är överens om att vi har en lång och komplex väg att gå. Men det viktiga är att vi har börjat ta steg i riktning mot en relation av helt nytt slag, en som aldrig tidigare har gällt mellan Kuba och USA.
Att förstöra en bro är lätt och kräver inte mycket tid. Att återuppbygga den på ett säkert sätt är en mycket större och svårare uppgift. Efter att ha misslyckats fyra gånger, lyckades den amerikanska simmaren Diana Nyad den 2 september 2013 simma över till Florida, utan skydd mot hajar. För denna bragd att övervinna det geografiska avståndet mellan våra länder tilldelades hon av det Kubanska Rådet utmärkelsen ’Orden al Mérito Deportivo’, alltmedan Kubas och USAs nationalsånger spelades.
Denna bedrift förmedlar ett tydligt budskap, att vi bör se det som ett exempel i de bilaterala relationerna; om hon kunde så kan även vi.
Jag upprepar än en gång till president Obama vår uppskattning över hans besök och den kubanska regeringens beredskap att göra fler framsteg under de kommande månaderna, till gagn för våra folk och våra länder.
Stort tack.
Informell översättning, Bertil Egerö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar