2016-09-29

Göran Palms livsverk får inte glömmas av Bertil Egerö

Jag påminns om vackra dagar i Stockholms skärgård med högläsning ur Sverige en vintersaga, när jag läser Göran Greiders äreminne över Göran Palm i Dagens ETC den 21 september. Jag minns en konsert Röda Kapellet gjorde i Kyrkans Hus, där författaren själv läste avnitt ur Vintersagan, den del som utgår från Malmö och Limhamn.
   Namnet Vintersaga användes redan av Heinrich Heine, i diktsamlingen Tyskland. En Vintersaga utgiven på 1840-talet. Samma titel satte Wolf Biermann på en diktsvit från slutet av 1960-talet; båda finns samlade i en fin utgåva av Författarförlaget 1982. Göran Palm skrev företalet – på blankvers.
   Vintersagan, som nu har utkommit i omarbetat skick, erbjuder en helt fascinerande resa genom Sverige. Den är, med Greiders ord, ”… den icke-officiella, alternativa, rentav hemliga och underjordiska krönikan om Sverige under ett avgörande kvartsekel”.
   Greider ser Vintersagan som ”ett epos från den officiella tidens utkanter. 80-talet var en uppmarschtid för nyliberalismen och det märks i Vintersagan.” Den första delen kom ut 1984, och den sista delen 2005, ett tidsspann där mycket av vad vi äldre upplevt som ’Sverige’ ersatts, ibland så långt att vi inte längre känner igen oss.
   Greider är helt fascinerad av Göran Palms behandling av det svenska språket. Väljer man blankvers – ett underbart versmått för högläsning – kan en del ord visa sig inte vilja gå in i formen. Då nyskapar Palm: ”i sista delen talas det någonstans om läckande oljetankers, men läckande är verstekniskt en förbannad så kallad daktyl – läck- an – de – så istället för läckande måste han skriva ’inkontinenta’ oljetankers.”
  Kanske har jag nu lockat några läsare att ta till sig Greiders hela text om Göran Palm. Den återfinns hos ETC, och avslutas med en dikt av Göran Palm som känns lika viktig idag som när den skrevs. Med Greiders ord:” … hans livsverk står där; den konsekventa kritiska blicken mot allt däruppe. I dikten Till dem som vill överleva sammanfattas det. Dikten har den höga tonen, den är lite av en psalm för en evig upprorstanke. Senast jag deklamerade den högt var strax före folkomröstningen om EMU 2003:”

Under triumfvagnen,

där finns de enda som kan uttala ordet NEJ
så att hela vagnen stjälper.
De säger inte så ofta sitt nej.
De tiger i regel; de tiger och sliter.
Men inga andra kan.
För varje år går vagnen bara snabbare.
Att hoppa av är kanske redan omöjligt?
Lär dig slavarnas språk.
Det är det enda språk
som inte kommer att dö ut.

Inga kommentarer: