Kapitalets värld av Gunnar Stensson

När Kina och Ryssland anslöt sig till kapitalismen påverkades inte bara deras egna samhällen.  På kort tid utvidgades den kapitalistiska sfären till att omfatta Östeuropa och hela Asien. Nya råvaror, producenter och konsumenter samverkade till snabb tillväxt. Kapitalismen blev global och tillväxten gynnar kapitalistiska makthavare i alla länder. Deras ekonomiska och politiska makt växer. En av dem är Donald Trump.
   Världen har gått in i ett nytt skede av imperialistisk konkurrens mellan stormakter. Den kan leda till förödande konsekvenser. Det ser vi redan idag i Syrien och Irak.
   Politikens förutsättningar i alla länder har förändrats. De redan rikas rikedomar ökar snabbare än någonsin. Samtidigt förlorar folkflertalet inflytande. Klassklyftorna växer. Fattigdomen drabbar nya kategorier. Hela provinser utarmas.
   Kinas och Rysslands politiska och ekonomiska inflytande internationellt växer lavinartat. De båda imperierna har aldrig förr varit så mäktiga.
   Kina är nu en av världens största exportnationer med ett enormt överskott i bytesbalansen, främst i förhållande till USA.  Det har lett till ett lika enormt underskott i USA:s ekonomi, ett underskott som kineserna finansierat. Kina är en av USA:s största fordringsägare.
   Putin påverkade valet i USA. I Donald Trump hade han upptäckt en makthavare som delar hans världsbild. Putins gode vän Rex Tillerson, chef för oljegiganten Exxon Mobil, blir USA:s nye utrikesminister. Både Putin och Tillerson är angelägna om vinst på fossil energi.
   Kapitalismen fungerar i stort som i smått. Trump har inte bara utsett en oljemiljardär till utrikesminister utan också en klimatförnekare till miljöminister.
   Får Putin tillgång till hamnarna i Slite och Karlshamn? Sista ordet är nog inte sagt. Annars har han alternativ. Det allvarligaste hotet mot Sverige och världen är inte militärt. Det handlar om en miljökatastrof orsakad av blind kapitalism.
   Samtidigt förbereder sig Donald Trump för USA:s stora konflikt med Kina, en kamp med alla medel. Han har inlett den genom att erkänna Taiwan.

Historien är inte slut som liberala tänkare jublade när järnridån föll. Motsättningarna mellan nationalstaterna ökar. Klyftorna mellan samhällsklasserna vidgas. Kampen mellan stormakterna intensifieras, nu på kapitalistiska villkor. Det är inte som 1939. Det är som 1914.
   Så olika betraktare som Anne-Marie Pålsson (SDS 12/12) och Göran Greider i Aftonbladet har kommit till liknande slutsatser. Den ekonomiska och politiska debatten har blivit seriösare än tidigare. Länge, alltför länge, uppfattades världsläget som i grunden oföränderligt och man tröskade lugnt vidare med samma gamla argument. Nu är situationen en annan.
   Det ger Katrine Marcal ett exempel på när hon i sin krönika (AB 11/12) berättar hur SSU:are fick lära sig att älska frihandel. ”Små öppna ekonomier som Sverige måste acceptera att jobben flyttar utomlands stod det på blädderblocken på den socialdemokratiska kursgården i Bommersvik.”
   Det blev en dogm. Men dagens frihandel handlar inte om frihandel, konstaterar hon. Tullarna är redan låga. Det som kallas frihandel handlar om skydd för globala investeringar. TTIP, det föreslagna handelsavtalet mellan EU och USA bygger på att amerikanska företag vill ha tillgång till den europeiska marknaden på sina egna villkor.
   EU:s konsumentlagstiftning är exempelvis striktare än den amerikanska. EU förbjuder 1200 substanser i kosmetika. USA förbjuder två.
    ”Det finns ingen anledning för svensk socialdemokrati att ropa ”ja, ja, ja, hurra!” till detta med hänvisning till att man lärt sig på en SSU-kurs för tjugo år sedan att frihandel är bra”, skriver hon. ”Vi kan inte längre skriva på avtal som ´skyddar investerare´ utan att skydda miljön eller våra välfärdsstater”, skriver hon.
   Katrin Marcals perspektiv är socialdemokratiskt, liksom Göran Greiders. Politiker som Marine Le Pen och Jimmie Åkesson får inte längre ensamma exploatera missnöjet med globaliseringens avigsidor. Då kanske det snart inte längre finns någon socialdemokrati.
   Hon nämner inte vänstern i Europa och USA som sedan länge kämpar mot den kapitalistiska globalisering, som främst gynnar de multinationella företagen samtidigt som den exploaterar jordens tillgångar och i sin kortsiktighet hotar mänskligheten med en klimatkatastrof.
   Det är hög tid för S att närma sig V. För nationalstaten Sverige finns inget nödvändigare än att bygga en solidarisk politik för miljön och för rättvisa till alla de som drabbas av den globaliserade kapitalismen. Det är en förutsättning inte bara för socialdemokrati utan för demokratin. I Sverige som i Europa.