Minnet av Fidel av Sten Henriksson

Fidel Castros gärning präglades av våld, diktatur och det djupaste förakt för demokrati och mänskliga rättigheter. Så inleddes Dagens Nyheters ledare den 27 november i tidningens första kommentar till Castros bortgång. Det är ord med en styrka tidningen normalt inte brukar, det låter mer som Per T. Ohlsson. Om man tror att tidningens engagemang gäller demokrati och yttrandefrihet bör man fråga sig om tidningen skulle formulera sig så om en politisk ledare i t.ex. Saudiarabien, Thailand eller Marocko. Svaret är nej.

Cuba ett farligt exempel
Vad DN gör är att visa likgiltighet eller rent av politisk avsky för vad Castros Cuba har gjort i världen. Det är i första hand som exempel Cuba har varit viktigt. Det var kanske dumdristigt men det var möjligt att sätta sig upp mot grannen, världens starkaste militärmakt. Det har kostat en del: invasionshot, mordhot, ekonomisk blockad. Men det har varit möjligt. Därtill kommer vad Cuba gjort i Afrika för att stoppa apartheidregimens expansion i Angola. USA och Kissinger och Dagens Nyheter talade om de 50,000 soldaterna som Sovjets legoknektar medan det för Cuba, ANC och Mandela var en solidaritetsaktion som knäckte apartheidregimen.
   Men för DN är Castros Cuba ett land som formligen ropar efter en intervention som skulle göra landet ”safe for democracy”, den sortens demokrati som till de yttre formerna liknar USA och som har varit gängse i Latinamerika under många år. Gudarna ska veta att det är mycket som brister på Cuba, men det är väldigt tydligt att det är knappast bristerna i yttrandefriheten som fått människor på Cuba att vilja lämna landet. Nej, det är varubristen och lusten at se mer av världen. Jag märkte aldrig 1973 att det var någon som var rädd att säga sin mening. Så fanns det också hela skalan av ställningstaganden: politiskt ointresserade, folk som tyckte om Fidel men var mot kommunismen, folk som var närmast socialdemokrater, folk som var partimedlemmar

Ett ekonomiskt misslyckande
Det är som ekonomiskt system landet har misslyckats. Ingen svälter – ransoneringarna och låga priser på baslivsmedel garanterar det. Utbildning och hälsovård är väl utbyggda och Cuba slår vad gäller barnadödlighet sedan länge USA. Landet utbildar läkare för hela världen och har varit ledande i epidemibekämpning i Afrika och Caribien.
   Men ekonomin och livsmedelsproduktionen är dålig och detta i ett land som borde var långt mer än självförsörjande. Det är samma gamla historia: de kollektiva jordbruken och distributionssystemen är lågproduktiva under kommunismen. De reformer som gjorts har varit otillräckliga.
   Fidel själv har en stor skuld i detta. Han har gripits av den ena vurmen efter den andra och i bristen på demokrati och en fri press har inte reformer kunnat ske. Demokrati är en mer effektiv styrelseform. Fidel var urtypen för en studentrevolutionär som utan djupare kunskaper eller ödmjukhet inför uppgiften försökte omdana ett litet land under hård ekonomisk och politisk press utifrån. Han kunde åstadkomma vissa mirakel men inte alla. Hans yngre bror Raul Castro var till skillnad från Fidel tidigt kommunist och det har säkert haft sin inverkan.

En folkbildare
Jag har lyssnat på Fidel på Plaza de la Revolucion några gånger och vi var väl en halv miljon där. Det var lugna familjetillställningar där barnen lekte och de vuxna samtalade och drack kaffekask med rom. En gång talade också Salvador Allende. Han var en latinamerikansk intellektuell med fulländad retorik och blomsterspråk. Kontrasten mot Fidel var slående – Fidel var folkbildaren, folkskolläraren. som bara gick upp i tonläge när det gällde att fördöma USA. Hans förstamajtal var stora genomgångar av ekonomi och försörjning, väl späckade med statistik och ganska tråkiga. Och för att exemplifiera med fler latinamerikanska talare: Hugo Chavez (Venezuela) och Eve Morales (Bolivia) som jag båda hörde i Valbyhallen i samband med Köpenhamnsmötet om klimatet 2009. Chavez var bombastisk och allmänt stor i käften som anstår en gammal underofficer, Morales lugn och sansad och radikalt reforminriktad. Fidel var ovanlig.

Egna intryck
Jag jobbade under 1973 på Havanna-universitetet som FN-expert inom datavetenskap. Jag var en välbetald utlänning utanför ransoneringar och bostadsproblem och hade inte sökt jobbet av politiska skäl. Men jag fylldes efter hand med sympati för vad Cuba försökte göra: att bygga en solidarisk latinamerikansk välfärdsstat. Det var ett ganska lyckligt år för Cuba, ekonomin var på uppgång och relationerna var goda, t.ex. även med Sverige som gav visst bistånd, Vid ett tillfälle gästades landet av dåvarande utbildningsminister Sven Moberg. Den lilla svenskkolonin (Alfa-Laval höll då på att bygga ett mejeri) blev bjudna på en mottagning i det svenska sändebudets residens. Vi stod där i trädgården i våra guayaberas med glas i handen när Fidel med några säkerhetskillar körde in i sina gröna jeepar. Min hustru som var mera handlingskraftig än jag sa: – Kom så går vi och hälsar på Fidel. Så det gjorde vi och det är enda gången jag träffat honom personligen. Ulla påstod att hon drömde om honom flera nätter sen. Jag hoppades länge at han skulle komma till Lund med ett tal på Mårtenstorget för att återgälda Palmes Cubabesök. Men borgarna grep makten 1976 och då var det slut på den svensk-cubanska vänskapen.