2017-02-02

66 år i skolan 40. 1985-97:7. Nyordning i gymnasieskolan
av Den Gamle

Rektor Alf Andersson utövade sitt ämbete enligt Skolstadgan. Han var en lågmäld man som kunde påminna om statsminister Löfven. 
   I början av 1990-talet hade flertalet av Heleneholmsskolans lärare arbetat i skolan under mer än två decennier.  Den hade utvecklats till en komplicerad men väl fungerande social organism. Den värsta krisen hade varit nedläggningen av högstadiet åren omkring 1985. Ett par gånger agerade kollegiet utanför stadgan som vid ett par små strejkaktioner i samband med kommunaliseringen.

Läraryrket är tidlöst. Mina elever var alltid lika unga. Jag ser på ett klassfoto av en avgångsklass från 1996. Där står eller sitter 31 elever. Själv står jag i bakgrunden till höger om klassen. Jag känner igen alla men minns inte namnen. De är yngre än jag trodde. Kläderna är annorlunda än nu. Där finns en afghan, en begåvad palestinsk flicka och två pojkar från det forna Jugoslavien. En svarthårig tjej med unik sopranröst. Någon håller en trumpet, ett par andra gitarrer. Detta är en musikklass.  Heleneholmsskolan tar emot musikelever från hela Skåne.
   Kunskaper och perspektiv i ämnena samhällskunskap och historia förnyas kontinuerligt. Jag är privilegierad. Det märks inte hur åren går. Det är alltid nu. Den förhärskande åldern i klassrummet är alltid 16 till 19. Nu måste eleverna på fotot vara omkring 40 .

I november 1993 genomförde kollegiet på Alf Anderssons initiativ ett par studiedagar i Mecklenburg - Vorpommern. Vi tar båten från Trelleborg till Rostock och fortsätter sedan med buss. Han berättar om hur han arbetade med jordbruk i någon sorts biståndsprojekt omedelbart efter andra världskriget.
   Jag tror det var i Schwerin vi övernattade. Jag är lite osäker för V Skåne skickade mig på ett fredsmöte i Schwerin några år senare (jag skrev om det i VB). På eftermiddagen och frampå kvällen arbetade vi med någon sorts skoladministration som måste genomföras. Vi häpnade över hur gammaldags allt verkade, liksom avsiktligt bevarat för eftervärlden.
   Alf berättar om förhoppningarna och de tänkbara framtidsperspektiven 1946. Ingenting har blivit som han hade trott och hoppats. Vi fortsätter till Lübeck och reser sedan hem via Köpenhamn.
   På vårterminen börjar vi märka att Alf glömmer saker. Tidigare var hans minne mycket exakt. Det är nödvändigt när man har ansvar för en stor institution som en gymnasieskola.
   Vem som helst kan glömma vid något tillfälle, men det här var annorlunda. Några månader kunde kanslipersonalen täcka upp – på en skola är alltid kansliet och dess personal den centrala hjärnan i nervsystemet – men till slut räckte deras insatser inte till. Vid vårterminens slut avgick Alf från rektorstjänsten. Ett par månader senare avled han.
   När Alf var rektor tog jag honom för given, knorrade kanske ibland, men respekterade honom.  Vid en återblick framstår han som den idealiske ledaren för en demokratisk, regelstyrd institution. Jag fick senare större insikter i vad som krävs för att administrera en stor gymnasieskola. Idag har vi många skolor som varken är demokratiska eller regelstyrda.

En mycket duglig kvinnlig lärare i naturvetenskapliga ämnen tog över rektorsansvaret. Vi hade konträrt motsatta åsikter i nästan alla moraliska och politiska frågor, men samarbetade mycket bra.
   Jag kommer särskilt ihåg en kaotisk situation i samband med en studentexamen. Vattenfyllda ballonger kastades från det övre planet i vestibulen, korridorerna var sjöblöta liksom många av abiturienterna. Men Jane och jag klarade upp situationen.
   Vi fick minskade resurser på grund av den ekonomiska krisen, men Jane lyckades ändå hålla standarden uppe. Med ett undantag. Vi hade tidigare haft tillgång till ett kombinerat stadsdels- och skolbibliotek. Nu stängdes stadsdelsbiblioteket vilket minskade våra resurser och försvårade kontakterna med stadsbiblioteket. Vi genomförde ett stort protestmöte och Björn Ranelid höll ett flödande tal men Allan Widman som företrädde kommunen var obeveklig. Förslumningen av Munkhättegatan hade inletts.

Det nya målinriktade betygssystemet innebar en katastrof inte bara för Heleneholmsskolan utan för hela den svenska skolan. I stället för den beprövade femgradiga skalan, som inte hade något betyg för underkänt, infördes de fyra betygsstegen MVG, VG, G och IG. Det år de infördes måste vi tillämpa alla tre betygssystemen samtidigt: den femgradiga skalan i avgångsklasserna, den femgradiga skalan utan tillämpning av de regler som var förknippade med den i tvåorna och bokstavsbetygen i ettorna. Ännu ett steg mot betygsinflation och godtycke hade tagits. Tillsammans med kommunaliseringen, friskolorna och skolpengen lämnade det fältet fritt för segregerande vinstdrivande friskolekoncerner.

I Lund ersattes Skolnämnden av en Utbildningsnämnd för gymnasieskolan och två grundskolenämnder. Fler politiker och administratörer sattes i arbete. Jag hamnade i Utbildningsnämnden och förlorade kontakten med grundskolan i allmänhet och Lerbäcksskolan i synnerhet, men tjatet om fria skolmåltider i gymnasiet fortsatte.

Inga kommentarer: