Åttonde september 1979 flödade solen över
tegelhusen i Klostergården och löven på lindar och avenbokar
glittrade. Alla skulle till Barsebäck. Hasse och Tage skulle tala.
Jag måste dit, men mycket måste göras innan. När jag var färdig tog jag Saras cykel för att försöka hinna ifatt de marscherande. Men cykeln var för liten och jag kom inte fram förrän precis innan mötet skulle börja. Flera tusen demonstranter var samlade ett stycke från den grå betongbyggnaden.
Vad ska väck? Barsebäck!
Vad ska in? Sol och vind!
Bortom grönskan lyste havet blått.
Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig ger vi opp!
Nu talade Hasse. Den underdimensionerade högtalaranläggningen knastrade. Jag hörde rösten men inte orden. Sen hittade jag mina vänner i folkhavet. Tillsammans började vi gå tillbaka till Lund. Jag ledde cykeln. Astrida, min mångåriga vän från FNL-gruppen, var glad men mycket trött. Hon hade bara en lunga. När vi kom till Folkets park sa jag hej och gick hemåt. Solen hade just gått ner.
Nästa dag läste jag i tidningen 10 000 hade gått till Barsebäck. Hasse Alfredsson gick i täten.
Jag måste dit, men mycket måste göras innan. När jag var färdig tog jag Saras cykel för att försöka hinna ifatt de marscherande. Men cykeln var för liten och jag kom inte fram förrän precis innan mötet skulle börja. Flera tusen demonstranter var samlade ett stycke från den grå betongbyggnaden.
Vad ska väck? Barsebäck!
Vad ska in? Sol och vind!
Bortom grönskan lyste havet blått.
Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig ger vi opp!
Nu talade Hasse. Den underdimensionerade högtalaranläggningen knastrade. Jag hörde rösten men inte orden. Sen hittade jag mina vänner i folkhavet. Tillsammans började vi gå tillbaka till Lund. Jag ledde cykeln. Astrida, min mångåriga vän från FNL-gruppen, var glad men mycket trött. Hon hade bara en lunga. När vi kom till Folkets park sa jag hej och gick hemåt. Solen hade just gått ner.
Nästa dag läste jag i tidningen 10 000 hade gått till Barsebäck. Hasse Alfredsson gick i täten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar