Karin fick Lunds kulturpris 1997. Jag
pensionerades samma år. Hon fick beställning på ett program med visor
från 1950-talet från en föreläsningsförening i Anderslöv, tror jag. Vi
utvecklade idén till en sorts 50-talskrönika där Karin sjöng visorna
och vi turades om att berätta – i tät dialog med åhörarna.
Femtiotalets schlagers var svenska. Den amerikanska kulturen trängde visserligen på, men försvenskades. ”Sugar in the morning, sugar in the evening, sugar varenda da. Tänk så mycket sugar det finns i USA”, sjöng Lill-Babs. Annars var det Godnatt Irene, Tennesee-valsen och Adress Rosenhill som gällde.
Vi stoppade in mycket i programmet, Ingmar Bergman och Vilhelm Moberg och Harriet Andersson. Flygande tunnan och värnplikten. Malmö nya stadsteater. Erlander och Hedlund. Vätebomben. Barnbidraget och allmänna tjänstepensionen. Hon dansade en sommar. Koreakriget. Ungernkrisen. Dien Bien Phu. Ingemar Johansson. I slutet hade vi några kabarélåtar av Lars Forssell ”Gungan går upp och ner” och ”Jag står här på ett torg” om kriget i Algeriet. Inget engelskspråkigt utom Sugar in the morning. Allt relaterat till hur vi själva uppfattat och upplevt decenniet.
Det blev succé när vi spelade upp det första gången. Publiken var i stort sett var jämnårig med oss själva och relaterade till egna ungdomsminnen. Somligt inarbetade vi permanent i programmet, som också kunde också varieras efter ort, så att det anpassades till Malmö eller Trelleborg eller Hässleholm. Vi hade tillgång till en relativt funktionsduglig bil. Problemet var att hitta, exempelvis till Anderslöv eller till marginellt belägna lokaler i Malmö eller Landskrona, i synnerhet i vintermörkret.
Framgången ledde till att vi utarbetade liknande program från 30-, 40- och 60-talet. Visorna från de föregående decennierna sjöngs fortfarande under 1950-talet. Vi upptäckte en grundregel: ju värre tider, dess gladare visor. Lägg dina sorger i en gammal säck och le, le, le! Sol, sol, sol i de glimmande snår, sol, sol är det var jag går. Någonstans i Sverige.
50-talet låg bäst i tiden, därnäst 40-talet. Få var 30-talister utom vi själva och på 60-talet var den svenskspråkiga enhetskulturen över, även om exempelvis FNL-rörelsens sånggrupper enbart presenterade svenskspråkiga texter.
Femtiotalets schlagers var svenska. Den amerikanska kulturen trängde visserligen på, men försvenskades. ”Sugar in the morning, sugar in the evening, sugar varenda da. Tänk så mycket sugar det finns i USA”, sjöng Lill-Babs. Annars var det Godnatt Irene, Tennesee-valsen och Adress Rosenhill som gällde.
Vi stoppade in mycket i programmet, Ingmar Bergman och Vilhelm Moberg och Harriet Andersson. Flygande tunnan och värnplikten. Malmö nya stadsteater. Erlander och Hedlund. Vätebomben. Barnbidraget och allmänna tjänstepensionen. Hon dansade en sommar. Koreakriget. Ungernkrisen. Dien Bien Phu. Ingemar Johansson. I slutet hade vi några kabarélåtar av Lars Forssell ”Gungan går upp och ner” och ”Jag står här på ett torg” om kriget i Algeriet. Inget engelskspråkigt utom Sugar in the morning. Allt relaterat till hur vi själva uppfattat och upplevt decenniet.
Det blev succé när vi spelade upp det första gången. Publiken var i stort sett var jämnårig med oss själva och relaterade till egna ungdomsminnen. Somligt inarbetade vi permanent i programmet, som också kunde också varieras efter ort, så att det anpassades till Malmö eller Trelleborg eller Hässleholm. Vi hade tillgång till en relativt funktionsduglig bil. Problemet var att hitta, exempelvis till Anderslöv eller till marginellt belägna lokaler i Malmö eller Landskrona, i synnerhet i vintermörkret.
Framgången ledde till att vi utarbetade liknande program från 30-, 40- och 60-talet. Visorna från de föregående decennierna sjöngs fortfarande under 1950-talet. Vi upptäckte en grundregel: ju värre tider, dess gladare visor. Lägg dina sorger i en gammal säck och le, le, le! Sol, sol, sol i de glimmande snår, sol, sol är det var jag går. Någonstans i Sverige.
50-talet låg bäst i tiden, därnäst 40-talet. Få var 30-talister utom vi själva och på 60-talet var den svenskspråkiga enhetskulturen över, även om exempelvis FNL-rörelsens sånggrupper enbart presenterade svenskspråkiga texter.
Störst var alltså gensvaret på 50-talsprogrammet.
Det var det sista decennium som fortfarande var präglat av förkrigs-
och krigstid. Det föreföll stillastående, men under ytan inleddes det
som kallas ”den stora accelerationen” med snabbt ökande produktion och
konsumtion, folkmängd, bostadsbyggande, bilism och television. 1960 var
världen helt annorlunda.
Vi framträdde kanske sju, åtta gånger om året fram till 2014, då
Karin på grund av svåra ryggproblem tvingades avstå från ett bokat
program i Älmhult. Sedan blev det omöjligt att fortsätta.
Serien ”66 år i skolan” närmar sig sitt slut. Den var tänkt att täcka åren mellan 1940, då jag började i första klass i Östregårdsskolan i Växjö, och 2006, då jag avgick som ordförande i Lunds utbildningsnämnd. Jag har levt en stor del av mitt liv i klassrum och möteslokaler.
De korta veckoavsnitten har skrivits spontant vecka för vecka och skulle handla om mitt offentliga eller kanske snarare kollektiva liv. I början tänkte jag att de skulle vara helt anonyma, men det visade sig givetvis omöjligt.
Texterna är fulla av misstag och minnesfel. Viktiga händelser har kommit bort. Personer som jag samarbetat nära med och uppskattat mycket har hamnat utanför. Särskilt sörjer jag alla de elever och kollegor i skolan som blivit försummade. Jag har suttit och tittat på skolfoton fulla av människor som jag minns med värme och som stått mig nära, men som jag inte för mitt liv kan komma ihåg namnet på. Ibland har jag drabbats av blackout. Jag har haft en del dokument att stödja mig på, särskilt från tiden 1975 till 2000, men det har inte varit möjligt att konsultera dem när jag haft ett par timmar på mig en torsdagsmorgon. Vissa händelser har jag placerat helt fel i tiden.
Dessutom har avsikten hela tiden varit att skriva så kortfattat som möjligt. Långvariga processer har sammanfattats på några rader.
Det blir ett par avrundande avsnitt till för att fylla luckor och rätta felaktigheter, men i huvudsak har jag nått vägs ände. Jag skulle uppskatta påpekanden, rättelser och frågor.
Signaturen Den Gamle kan jag tänka mig att använda också fortsättningsvis när den politiska eller historiska utvecklingen ger mig anledning att erinra om enstaka, längesedan förflutna händelser.
Serien ”66 år i skolan” närmar sig sitt slut. Den var tänkt att täcka åren mellan 1940, då jag började i första klass i Östregårdsskolan i Växjö, och 2006, då jag avgick som ordförande i Lunds utbildningsnämnd. Jag har levt en stor del av mitt liv i klassrum och möteslokaler.
De korta veckoavsnitten har skrivits spontant vecka för vecka och skulle handla om mitt offentliga eller kanske snarare kollektiva liv. I början tänkte jag att de skulle vara helt anonyma, men det visade sig givetvis omöjligt.
Texterna är fulla av misstag och minnesfel. Viktiga händelser har kommit bort. Personer som jag samarbetat nära med och uppskattat mycket har hamnat utanför. Särskilt sörjer jag alla de elever och kollegor i skolan som blivit försummade. Jag har suttit och tittat på skolfoton fulla av människor som jag minns med värme och som stått mig nära, men som jag inte för mitt liv kan komma ihåg namnet på. Ibland har jag drabbats av blackout. Jag har haft en del dokument att stödja mig på, särskilt från tiden 1975 till 2000, men det har inte varit möjligt att konsultera dem när jag haft ett par timmar på mig en torsdagsmorgon. Vissa händelser har jag placerat helt fel i tiden.
Dessutom har avsikten hela tiden varit att skriva så kortfattat som möjligt. Långvariga processer har sammanfattats på några rader.
Det blir ett par avrundande avsnitt till för att fylla luckor och rätta felaktigheter, men i huvudsak har jag nått vägs ände. Jag skulle uppskatta påpekanden, rättelser och frågor.
Signaturen Den Gamle kan jag tänka mig att använda också fortsättningsvis när den politiska eller historiska utvecklingen ger mig anledning att erinra om enstaka, längesedan förflutna händelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar